Det onda vill inte ge med sig, så det är bara att försöka sova med alla till buds stående hjälpmedel, typ gummiklubba och eter,.....kanske inte men väl ipren, alvedon och voltarensalva.

Har fått en tid imorgon, så får vi se var det leder.

Efter en natt med värk så jag kräkts, och tyvärr hållit Ronny vaken också, så blev det tillslut morgon.

Ringde allmottagningen, dit man ska ringa om man har problem efter operationen.

Hon jag pratade med där, var inte på sitt bästa humör om jag uttrycker det milt.

Det jag ville var att få värkmedicin, så att jag klarar helgen, samt en återbesökstid för att kolla upp knölen, som inte ger med sig. Varken i storlek eller i smärta.

Det blev kalla handen på bägge punkter. Då återstår akuten. Problemet är att Ronny direkt efter jobbet åker ned till Prästmon för att hämta hem Elsa. Jag har ingen att lifta med heller, då mitt säkra kort är i Stockholm.

Ringde 1177 sedan, så vi får avvakta och se om dom kan lösa det på något sätt.

Nu ska jag försöka vila lite, då sömnen inatt varit så gott som obefintlig.

 

 

Trött och ont. Sov som en kratta inatt.

Idag har jag varit och tagit stygnen.

 Det har varit en mycket konstig dag idag. Jag förvånas över mitt lugn och mitt försonande tänkande. Är det bra eller dåligt? Det känns som jag måste skynda mig att hitta en inre frid, skynda mig att slutföra projekt, sluta bekymra mig så mycket, kommer det en morgondag så kommer den ändå. Man vet som sagt aldrig om det här är sista dagen i livet....eller vet man...

Möten hit och möten dit. Det spelar ingen roll. Det kan inte skada mig längre. Jag har gjort mitt val.

Och jag känner mig mycket tillfreds med det.

Imorgon ska jag ta bort stygnen, och för första gången få se hur det ser ut under bandagen. Det är som det är med det. Bara hoppas på det bästa.

Nästa vecka har jag ett möte (r h l j). Det blir nog bra.

Allt kommer att bli bra.

Nu väntar vi bara på liljekonvaljerna.

Dags att försöka sova då.

 

När jag vaknade kändes det ganska bra. Drack kaffe med Ronny och pratade.

Efter det att han åkt sög sig tungsinnet på. Massor av tankar poppade upp.

Jag fortsätter att blogga på som vanligt, men senaste tidens kritik, har på något sätt dämpat lusten lite. Jag skriver om mig själv, men det misstolkas av en grupp, som alltid försöker vända det till att det betyder något annat.

Sluta analysera sönder, det betyder det som står, inget annat.

Just nu känns det mycket tungt, dessutom är värken i höften nästan outhärdlig.

Nattens mardrömmar pockar på uppmärksamhet, fast jag försöker tränga undan dem.

Tittade på gamla foton av mig (drygt 2 år gamla) kontra foton från nu. Jag har förändrats jätte mycket. Har inte längre någon glans i ögonen, ser bara grå och trött ut.

Det har nu gått precis 2 år sedan det hände.

Händelsen som för evigt kom att förändra mitt liv, min ork och min syn på tillvaron. Och jag vill ju inte påstå att det är något positivt.

Ångestnivån har nu ökat, så det är bara att krypa ned med hundarna och hoppas att jag reder ut det här skovet också.

Jag överlevde den här dagen också, även om det känns med nöd och näppe.

Men det kändes bättre när Ronny kom hem.

Vi frossade i sparris till middagen. Det är underbart att bara gå ut och plocka. Vi skördar varje dag nu.

Skinande sol ute, men jag är så trött att ögonen knappt ville hålla sig uppe och så är jag ljuskänslig.

Efter diverse mailande, så har jag stött på en motgång till, Mr verkar inte lika självklart med på tåget längre. Snart är jag ensam på tåget som rusar rätt fram mot katastrofen. Tror att det har förvandlats till ett godståg nu också, för jag ser inga andra passagerare.

 

Att liljekonvaljer är ett problem nu, det är klart. Jon Bon Jovi sjunger om beds of roses. Jag drömmer om en bädd av liljekonvaljer. Men jag tar mig ju inte ens ut för att se hur långt den kommit. Jag haltar på med min kavaljer (käpp).

Alla papper är klara om något skulle hända.....

Hur var det med lugnet jag skulle få? I graven...möjligen.

Mig kan ingen rädda längre. Jag kanske inte vill heller? Men allt material jag har kanske kan hjälpa någon annan om det blir känt.

Nu känner jag ett nästan makabert lugn. Det är skönt. Och jag vet saker som ingen annan vet.

Och nu är det bara att vänta....      

 

Torsdag.

Ha en bra dag.

Ja, då kan vi lägga ytterligare än dag till handlingarna.

Dagen har väl gott ganska bra, då min små blå gör det möjligt att röra sig lite grann.

Det blev som jag trodde, sömnen uteblev. Har varit den värsta natten sedan operationen. Det är höften som spökar. Lyckades somna en liten stund i morse. Nu har jag fått mer medicin, så förhoppningsvis kommer jag att sova i natt och imorgon hoppas jag att jag "mor fin". Det är jobbigt att inte kunna gå riktigt. Trösklar och mattor är dödsfällor.

Har fotograferat lite, men det är svårt med bara en hand.

Har jätteont ikväll. Fick ingen medicin idag, så det blir att lida en natt till.

Uppdateringen får vara tills imorgon, då det kommer lite bilder och en sammanfattning av måndagen.

Har varit en fruktansvärd natt. Jag har haft så ont i natt och det varit svårt att sova. Värktabletterna hjälpte inte. Fast jag överlevde den natten också. Så nu har ännu ett dygn gått.

Ska sätta mig och redigera lite foton nu, så kommer bilder från den musikaliska upplevelsen i torsdags.

Förra helgen gjorde jag mig äntligen av med julgardinerna. Och med hjälp av Ronny kom så nya gardiner på plats. Helt underbart att det blev gjort. Även dukar byttes ut.

Strök hela högen som jag hade liggande, rensade ut gamla blommor, vek tvätt, bäddade rent, tvättade och var allmänt nyttig. Kändes så skönt att få undan allt. Med andra ord, laddade för att bli mer handikappad.

Jag skrev ju att jag skulle uppdatera idag, men det får dröja till imorgon.

Har haft så pass ont idag, att det inte har varit någon hit att sitta vid datorn. Jag kan knappt gå, och blåmärket jag har runt höften är nog det största jag sett. Kommer kanske bild på det, så ni som läser för att bara kritisera behöver inte läsa alls framöver.

Ni får ge er till tåls till imorgon, så kommer flera uppdateringapå en gång. Jag ska fixa till korten också, ta bort de röda ögonen.

Nu ska jag ta kvällsmedicinen och försöka sova.

Avslutar med detta (tack Sonny ♥)

Jag mor fin i Morfinforsen.

 

Uffes Horrorshow

 

Har haft en väldigt kreativ helg, lång mer än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Jag har dock två projekt till som jag måste slutföra. Det är som jag måste göra bokslut på allt, ifall jag skulle dö på slaktarbänken. Ni som känner mig vet att jag inte är så speciellt förtjust i sjukhus. Hade ju en märklig resa 2007, då jag var ytterst nära att dö. Vilket, som det känns idag hade varit det bästa.

 

Jag har städat upp på Fb, och det känns bra och dessutom sammanställt en mapp åt Ronny ifall det skulle behövas. Jag vet att jag är makaber i mitt tänkande och jag har sagt det förut, ni behöver inte läsa och ondgöra er. Jag vet ju att några tycker att jag ältar så man kan kräkas. Eller hur var det?

 

Har haft två mycket givande samtal idag, som ingav vissa förhoppningar. Sedan får man väl se vad det leder.
 Det är lite på gång nu som kan förändra mitt liv om allt går i lås. Tänker dock inte berätta vad förrän det är klart. Vill inte att någon ska sätta käppar i hjulet för det. Skulle jag då dö, så får ni aldrig reda på vad det var. Men så kan det ju vara ibland, shit happens.

Måste säga att jag är förvånande vis lugn idag. Några pusselbitar har fallit på plats.

Nu ska jag göra lite nytta.

Hade tänkt lägga ut lite foton men just nu känns det inte så roligt. 

  Fick veta en sak. Trodde jag hade hört det mesta...men tydligen inte.

Hade fördragit att vara anonym om man ska vara (ö)känd på det här viset.

 Ja, vad säger man? Tack kanske...Not.

 

Att jag inte har skrivit sedan sista april beror på att jag dippade helt förra helgen.

Vet inte vad det berodde på? Förmodligen en rad omständigheter, som utanförskap, frustration, självhat och medicinhöjning. Men jag gissar bara.

Och så har jag fått det bekräftat, det som jag länge misstänkt att det finns trastar på nätet som bevakar allt jag skriver.

Vad gör man åt detta då? Jag ska prata med polisen för att höra hur mycket man får dokumentera det en vanlig människa skriver. Det enda syftet är ju att använda det emot mig.

Funderar därför på att ändra min Fb från offentlig till bara vänner. Har inte tyckt att det varit nödvändigt, men tydligen. Bloggen kommer jag nog att lösenordskydda, men ni som brukar läsa får väl höra av er i så fall, så får ni lösenordet. Tycker det är vansinne, men så är det.

Eller också slutar jag att skriva. Det som har varit min ventil, känns inte roligt längre. Och är man ute efter att hitta fel så gör man.

Det bara fortsätter och fortsätter. Men varför skulle det sluta nu?

Jag drivs bara i en riktning och det går fortare och fortare....