Det blev spenatsoppa, kokt ägg och stomper.

 

Konstaterar att Ronny och jag kommer inte att nöta ut varandra. Vi är vakna omlott. Igår var jag uppe och Ronny sov. Idag har jag sovit på dagen och Ronny har hållit igång. Nu är jag uppe och Ronny sover. Han lär väl vakna när jag går och lägger mig.

 

Vad ska ni göra på Valborgsmässoafton allihopa?

Jag börjar med att jobba och Ronny är ledig. Hade funderingar ett tag på att åka till mamma och Henry, men så fick jag veta att det inte fungerade. Mina barn med familjer ska komma och då skulle min närvaro förstöra stämningen. Nåja. Jag kan åka dit en annan dag, när det passar. Har ju fortfarande inte överlämnat mammas födelsedagspresent.

Så då blir det hemmakväll. Uppsöker ju inte någon majbrasa, då Lellen är så rädd för smällare.

 

Har lagt pengar i Nemos kuvert. Han fyller ju år. Tror inte att jag skulle känna igen honom riktigt, då det var så länge sedan jag såg honom, men och andra sidan lär han inte veta vem jag är heller. Så grattis Nemo. Du har ett kuvert här.

 

Första maj hade jag först tänkt åka till Sundsvall, dels för att gå i demonstrationståget och dels för att höra på Elsa. Det är andra året hon är förstamajtalare för F!. Vi får väl se hur jag gör.

Det är ganska tufft på jobbet nu, vi är så kort om folk.

Mammans operation gick bra. Nu är det bara 2 kvar innan man kan slappna av. Men pacemaker och hjärtstartare på plats.

Själv har jag i stort sett sovit hela dagen och är fortfarande trött. 

Men nu är det helg i alla fall.

🤘

 

Blev en sådan urladdning av det jag skrev igår att det är helt tomt. Ändå var det bara början. Kommer 3 tunga block till.

Jag valde att inte skriva mer, för då skulle det ha blivit en roman i 14 delar, eller något sådant. Men jag tror ändå att det räcker för att belysa det som kommer fortsättningsvis. Man har alltid ett val, men valet kan påverkas av vad man varit med om. Jag är helt övertygad om att jag skulle gjort vissa (inte alla) andra val om jag inte haft en sådan dålig självbild och inte vore så självdestruktiv som i sig är ett resultat av den dåliga självbilden. Nästa kapitel dröjer. Men jag ska hinna skriva innan jag dör. Jag tänker nämligen dö fri.

Nog om detta.

Idag läggs mamma in på sjukhus för operation av hjärtat. Vågar knappt tänka på det. Det kommer att bli en lång orolig dag imorgon. Måtte allt gå vägen. Hon fyller 82 år på söndag och räknar med att kunna fira födelsedagen hemma. Skönt att hon är positiv i alla fall. Själv är jag inte mycket (om man bortser från viktmässigt) att hålla i när det svajar.

Ute ligger snön i meterhöga drivor fortfarande. Våren verkar väldigt långt bort. Man får glädjas åt det som blommar inne.

....och borde uppföra mig som en... men...

Tror att min hjärna kokar extra mycket pga den höga febern och oron över att jag ska träffa en överläkare på psyk. imorgon, för att gå igenom medicineringen igen. Brukar alltid vara ett orosmoment.

 

Så har vi det där med födelsedag, vilket är mycket komplext för mig.

Jag både vill bli ihågkommen och samtidigt inte. Kanske mest för att skydda mig mot att inte bli ihågkommen.

Nu kan jag gömma mig bakom att jag är sjuk.

Mitt första minne av den i raden "misslyckade" födelsedagar är den då jag fyllde 4 år. Mamma kom hem från BB med min lillasyster samma dag. Naturligtvis hade mamma och pappa inte hunnit köpa någon present och lägenheten invaderades av släktingar som skulle se den nya babyn. Jag fick höra att jag skulle vara glad, jag hade ju fått en lillasyster i present. Då tyckte jag inte det. Men jag älskar min syster. Och idag förstår jag vad som hände. Det var också en av de få gånger min mamma köpte en tårta. Det var en Messinatårta. Absolut ingen jag tyckte om med sin gula, hånfulla apelsiner ovanpå. Och alla mostrarna och morbröderna (till mamma) tyckte ju om den.

Det var där det började med sorg över födelsedagarna. Och det inpräntades i mig att jag inte skulle vara avundsjuk, vilket jag naturligtvis var.

Under uppväxten hade jag aldrig några kalas och inte min syster heller. Som uppvuxna med en alkoholiserad pappa, var det inte pengar till sådant, Med åren vågade inte ens våra kompisar komma hem till oss pga pappas lynniga humör.

 

Under mitt första äktenskap fick jag dock storslagna presenter. Tyvärr var det saker som min dåvarande man ville ha, som röjsåg, borrmaskin och inte att förglömma kofoten, vilka han tog tillbaka och med sig vid skilsmässan. Jag har ju aldrig varit någon materialist.... men det var ju mina presenter. 

 

När jag då fyllde 50 år fick jag mitt första stora kalas. Först blev jag uppvaktatad på födelsedagen, sedan hade Ronny och jag ett stort gemensamt kalas. Det var så överväldigande, att jag hade svårt att hantera det.

 

Och nu fyller jag 60 år. Jag har fått pengar av mamma och Henry. Så har jag gjort tatueringarna jag egentligen fick av Ronny och Elsa i 50-årspresent. Ronny fick åka på Sweden Rock 2 gånger i present. Och då tatueringarna blev mycket billigare än det, så ska jag få göra några till.

 

Nu fyller jag alltså år på torsdag. Men jag är sjuk. På riktigt.

 

Ska jag vara ärlig, så vet jag inte ens vad jag önskar mig?

Men ungefär detta:

 1. Att mammas alla operationer går vägen och att hon blir pigg igen.

2. Att svärföräldrarna får ordning på sin ohälsa.

3. Att Ronny får ordning på ryggen.

4. Att jag ska slippa alla ångest.

5. En ny vattenkran i köket, då vår läcker som ett såll.

6. Ny spis, då övervärmen i ugnen lagt av.

7. Nytt växthus.

8. Ny mobil.

 

Jag sa ju att födelsedagar är komplicerat....

 

Och stora flickor gråter inte.

 

Idag känns det som jag måste be hela världen om ursäkt. Så då gör jag väl det. Ursäkta för allt.

 

Att jag inte tappat körkortet, som ryktena säger.

Att jag är sjuk och har urinvägsinfektion.

Att jag fortfarande har julgardinerna uppe.

Att jag har dålig ork.

Att inspirationen tryter.

Att jag är fet.

Att jag fortfarande bloggar. 

Att jag vågar visa mig utanför dörren.

Att jag inte engagerat mig i alla som tycker att jag borde gjort det.

Att jag är värdelös på alla sätt.

Att jag fortfarande lever.

Att jag mår psykiskt dåligt.

Att jag gnäller så mycket.

Att jag är ful.

Att jag inte dricker alkohol.

Att jag har dåligt minne.

Jag ber tusen gånger om ursäkt.

Listan har kunnat göras mycket längre, men jag stannar där.

Kommer ni på mer kan ni ju skriva det i kommentarsfältet.

 

Nu till något annat. Jag har i alla fall vattnat alla blommor. Något som tar tid i det här huset pga att det är så mycket blommor.

Hade också tänkt få upp några nya gardiner.

Lägger väl ut bilder senare.

 

I morgon är sista dagen jag äter penicillin. Skönt. Det har varit tufft. Mår fruktansvärt illa av det + att jag blir så dålig. Ska fira med ett glas Loka.

 

Det känns att mina stödsamtal på psyk. blivit inställda tre gånger. En gång pga mig och två gånger pga min kontakt. Ska till läkare den 14/3, dagen före jag fyller år, men nästa stödsamtal blir inte förrän i slutet på mars. Bara att gilla läget.

Snart kommer Ronny hem och då brukar det bli lite lättare.

Är orolig för honom och den enorma arbetsbelastning han har. Det med avlastning, tycker jag inte har blivit av. Men det jag kan göra är ju att försöka stötta honom.

 

Ja, det har faktiskt hunnit bli fredag.

Har varit hemma den här veckan också. Förra veckan mådde jag så dåligt psykiskt, att jag klarade inte av något. Och nu har jag åkt på en urinvägsinfektion (blod i urinen) samt ögoninflammation. Har hög feber, så det är andra veckan det är stillestånd på allting.

Jag har ju köpt nya gardiner som ska upp, men det har inte blivit av. Det är ju rn del att sy också.

Får se om jag orkar i helgen. Än så länge sitter julgardinerna uppe.

Har inte jobbat på hela veckan. Mår skit helt enkelt.

Jag har trots allt funnit glädjen i att träna hund igen. Har ju ett bra ämne i Rexen.

 

Jag är som ett tuggummi i huvudet. Så segt. Sover dåligt på natten, trött hela dagarna och ruskiga koncentrationssvårigheter. Som vanligt då, skulle säkert några säga, men jag kan tala om att det är värre än vanligt. Mycket beror väl på Lergiganet, som jag har måstat ta till för att inte sitta som en vägglus på väggarna. Tankarna är helt galna. Jag har insett att jag måste stänga dörren totalt för vissa. Inget lätt beslut, men jag måste överleva... även om vissa önskar att jag inte skulle göra det. Tyvärr för er, så blir jag kvar ett tag till.

 

Har pratat med mamma, som var vid gott mod. Men oroar mig gör jag ändå.

 

Annars tror jag vi drunknar i snö snart. Minns inte när vi hade så här mycket snö sist. Detta är verkligen vinter och sommaren känns långt borta.

Det är en jäkla röra i mitt huvud, och jag hittar ingen tåt att nysta med.

Det har hänt en hel del och ändå inte...

Mamma ligger på sjukhus igen och det ger mig så jävla mycket ångest.

Nätterna är för det mesta sömnlösa och det börjar ta ut sin rätt.

Mamma och jag pratas vid två gånger om dagen, och det känns skönt. Så pratar jag nästan varje dag med Elsa, det enda barn jag har, om man bortser från mina fina bonusbarn.

Jag ska åka ned och hälsa på henne och Micke känns det som.

 

 

 

Lite trögt idag. Reaktion på gårdagen kanske.

Somnade inte förrän vid 03.00-tiden. Var i och för sig ned och hängde sista tvätten 01.30.

Anledningen till att jag inte kunde sova, var att ryggen protesterade. 

Det var renbäddat, och jag hade sällskap i sängen.

Förut hade jag hemska problem med att sova ensam, men sedan jag blev sjuk, eller fick mina diagnoser eller hur man ska uttrycka det (alltid någon som hänger upp sig på ordvalet) så har jag inte det minsta problem med att sova ensam. Fast ensam är man ju inte med dessa kamrater.

Men jag kände otrygghet när Ronny var borta.

Någon har stulit vår sapmiflagga. Ingen aning om vem. Det kan vara turister, någon som ville ha den, djävulskap eller samehatare. Men det händer i lilla Resele. Blev väldigt ledsen får jag säga.

 

Jag jobbar kvar på Erikshjälpen. Trivs bra där. Vi har fått en ny chef som heter Lena. Det funkar bra för mig. Har trots allt mina dippar. Denna vecka har jag inte orkat jobba. Har väl en förhoppning om att det ska bli bättre, då vi jobbar med min *ptsd. Det är därför jag håller på att skriva en "tidsresa", saker som påverkat mig genom åren. Kommer att lägga ut den när den är klar. Har fått mycket hjälp av mamma att sätta saker på pränt.

Mamma, som mot alla odds överlevde sin operation. Vi har en väldigt djup relation nu och har kunnat prata om allt som varit. Det har varit ett stort stöd för mig i det mesta.

Jag vet att när jag lägger ut den så kommer reaktionerna vara många, både positiva och negativa. Tror säkert att det finns en och annan som tror att det är lögn. Men det är mina upplevelser som kommer att vara i centrum. Kommer dock inte att namnge någon.

 

Jag har blivit "mormor" igen, åtminstone på papper. Verkligheten är dock helt annorlunda. Det är en liten pojke. Har inte sett honom, inte ens på bild. Jag repekterar att hans föräldrar valt att ha det så.

Det blev i alla fall ett nytt kuvert att lägga pengar i. Jag lägger pengar i kurvert jul och födelsedagar till de "barnbarn" jag inte träffar. Har varit noga med att alla får lika. Det blir inte så mycket, då barnbarnen nu är 10 st. till antalet och min månadsinkomst inte ens är 7000 kr/mån efter skatt.

 

Julafton firade jag, Ronny och hundarna för oss själva. Mycket trevligt och väldigt stillsamt. Det var en vit jul på mer än ett sätt. Jag är ju helnykterist, sedan flera år tillbaka.

För första gången någonsin var vi utan julgran.

Det blev jul ändå.

 

På juldagen kom Elsa och Micke.

Dobgun's Gino Gaudetti, kallad Rex. En underbar kille på 1,5 år. Jag som trodde att vi skulle börja trappa ned på dobberiet. Fyller ju trots all 60 år om 2 månader.

 

Nyårssupé blev 2 olika räkcocktails, entrecôte med tomatsallad och Carolina Gynnings alkoholfria bubbel.

 

 

 

Jag är så trött att jag nog skulle kunna stå och sova. Helt jävla fuckin' slut.

Hade en anorlunda, men mycket stimulerande dag igår.

Var på road trip till Sollefteå med Emilia. Det var så oväntat att jag han inte tänka.

Så skönt det var att få göra något annat och inte tänka snurriga tankar hela tiden.

Tror att det är en av orsakerna till att jag är så trött idag, förutom då sömnbristen.

Blir ju trött även om det är roliga saker. Det tar tid att sortera alla intryck i olika fack. Men det är roligare att sortera in roliga saker.

 

 

Färsk pasta och färska musslor. Tog dock bort musselskalen innan det hamnade i matlådan.

Jag kan väl inte skryta med att jag fått så mycket gjort.

Har promenerad en hel del, både med och utan hundar. Mesta dels i regn faktiskt.

Det har skingrat tankarna, som fortsatt ställer till det.

Har gjort en "göralista" så nu inväntar jag bara att jag ska komma igång. Det är ju nattens sömn, eller brist på sömn rättare sagt och ångestnivån som styr detta.

I morgon snäppar jag upp medicinen ett hack, så får vi väl se vad som händer.

 

Göralistan (jag vet att jag är sent ute.)

 

1. Skörda kryddor.

2. Ta in blommorna som står på altanen.

3. Ta in löken.

4. Ta upp potatisen.

5. Bädda rent.

6. Tvätta.

7. Vika tvätt.

8. Plantera om chilin.

9. Plocka gullris.

10. Städa.

 

Förhoppningsvis kommer jag igång med något i morgon.

Hade tänkt anmäla läkaren på psyk. också, men jag vet inte om jag orkar bråka en massa. Nu för tiden undviker jag konflikter i den mån jag kan. Orkar inte stå på mig och då blir jag bara nedtryckt.

Det är nog bara att försöka klara sig så gott det går.

 

Hoppas Ronny hade en trevlig lunch idag. Men det tror jag att han hade. 

 

Avslutar med lite blandade bilder.

En del blev nog dubbla, men det får ni stå ut med. Jag tömde mobilen.

Skulle verkligen vilja komma tillbaka "i gamla" banor. Vill börja jobba igen, men orken finns inte.

Allt för den här "Trippen nerför Tarschan Boulevard". Man känner sig som en jävla försökskanin.

Måste bara klara detta. Men om dom kunde ge mig något att sova på, för den här åkturen har jag inte själv orsakat.

Nog om detta. Skriver ju om måendet i "The road to hell". Och tyvärr blir det en part 3 också. Helt och hållet så jävla onödigt,

 

Förra veckan var en tung vecka. Tre underbara dobbisar vandrade över regnbågsbron.

Zita, Dillon och Zozi.