Jag tror inte att man kan det. Men man kan ändra sin inställning till dessa tankar.
Har haft en jättejobbig period, men jag har klarat av den. Tankarna finns där hela tiden, men jag har lyckats stå emot dem.
Känner ju när pressen blir för stor, och då dyker bara en tanke upp, dö. Det är märkligt hur fort allt man älskar och tror på skärmas av, för att ge plats åt den primära tanken, att dö.
Men det tar vansinnigt mycket energi att mota bort dessa tankar och jag brukar vara helt slut efteråt och som ett brev på posten, migrän.
Jag är ju en mycket analyserande person, så jag har tänkt massor (skrytvarning) den sista tiden.
Vad är det då som gör mig till en högrisk person när det gäller suicidatankar?
Jo, att jag har sådan kraftig impulsstyrning av dessa handlingar. Lät riktigt vetenskapligt det där.
Vad vill jag ha sagt med detta? Vet inte. Försöker kanske förklara för mig själv?
Eller kanske varför jag i vissa lägen verkar helt avskärmad och borta. Det blir så när jag kämpat emot. Varken kropp eller hjärna vill vara med och tröttheten är total.
Jag är inte sinnessjuk och behöver förmyndare, som jag hörde sagts om mig.
Vi firade Ronnys födelsedag (igen). Först kom Tessan, Kenneth, Jamie, Meya och lilla Penny.
Just när dom åkte kom Elsa och Micke.
(Foto Terese Undin)
(Foto Terese Undin)
Sviterna efter 30-årskalas i Kramfors.
Söndag sydde jag så äntligen gardinerna till Ronnys kontor.
@villfarelser Hans foton säger allt.
Måndag jobbade jag, men var mycket trött.
Tisdag började med en rivstart, då en granne behövde ambulans. Tänker inte gå in på några detaljer, men jag och Ingrid gjorde det som kunde göras. Det tog mig väldigt hårt. Känslorna kom inte förrän efteråt.
Hade dessutom en husvisning, efter tillbudet. Den minns jag knappt något av.
Och när allt var klart satte jag mig på golvet och storgrinade.
Så har vi kommit till dagens öden och äventyr.
Tar det bara i korthet.
Sovit dåligt.
Jobbat, stressigt på jobbet.
Höll på köra av vägen, då jag väjde för fyra rådjur. Fick stanna och kräkas.
Handlade hos Moa och pustade ut.
Hem.
Ut med hundar.
Koka hundmat.
Ringde kronofogden (om ett krav jag har). En snäsig fan, som inte hade tid att bra med mig.
Ringde länstrafiken åt Elsa, men fick inte någon ordning på detta.
Ringde mamma, som är jätte dålig igen.
Och så 2 andra saker som jag inte tänker nämna här.
Det rör på sig i mitt liv.
Ronny har just kommit hem från andra kursdagen. Och för mig har det blivit sovdags.
@villfarelser
Men jag står banne mig upp fortfarande, även om det finns en viss lockelse i att bara lägga sig ned och dö.
Men gardinerna är överkurs. Annars får jag sy dom imorgon.
Har sovit bra i natt, men började dagen med att välta kull ett glas vatten i köket när jag skulle ta medicinen. Allt simmade runt. Ja, ni vet ju hur mycket vatten det ryms i ett glas när det hamnar utanför.
Livet känns ganska ok nu. Dock orkar jag nästan ingenting. Sover mest och stickar ibland när jag inte jobbar.
Min samtalskontakt säger att det är precis som det ska vara. Jag håller på att läka själen. Hoppas att han har rätt, så jag bara inte blivit lat.
Har tagit ställning nu både för och emot många saker.
I övrigt skiter jag i det andra, orkar inte bry mig längre. Det är ganska skönt att göra sig av med energitjuvar samt att bara knycka på nacken åt folk som inte hejar eller vill ha med mig att göra.
Jag är en helt annan människa nu än jag var för 4 år sedan. Men det är heller inte konstigt efter den resa jag gjort.
Idag satt jag i soffan med stickningen, och plötsligt var det som om någon släckte lampan. Jag tvärsomnade med stickningen i knät och sov i 3 timmar.
Visserligen hade jag sovit dåligt i natt. Ville inte försova mig, då jag skulle upp och fixa födelsedagsfika åt Ronny.
Gjorde även iordning en tårta som han kunde ta med till jobbet.
Resten an dagen har jag varit i något zombieliknande tillstånd. Men jag har även denna gång drömmen i färskt minne. Vi får se om den är sann den också.
Förra gången jag somnade i soffan sanndrömde jag om målresultat på hockeyn, då jag i min dröm redan sett en del av matchen, redan innan den spelades.
Nu ska jag slötitta på tv.
Imorgon får vi födelsedagsfirande hit, så då ska jag göra tårtor.
Det är ett tag sedan jag bloggade, med undantag av artikeln om SysterDyster.
Vad har hänt eller inte hänt sedan sist?
Mitt liv är i alla fall förändrat. Har insett att jag kommer att må så här resten av livet och att inget kan göras ogjort.
Det är bara nya levnadsvillkor och att man får göra det bästa av det.
Men så länge jag lever så kommer jag aldrig att förlåta min chef, som orsakade detta. Och jag hoppas innerligt att karman ska ta hand om resten.
Är lite sliten och trött, men jag har jobbat väldigt mycket ett tag. Inte bara mina ordinarie timmar utan en hel del volontärjobb också.
Ronny har fullt upp med sitt också. Han trivs jätte bra med sitt nya jobb, och det var väl det som var meningen.
Fick jag nu bara iväg honom till doktorn också, så skulle den biten kännas bra.
Kommer att bli ensam en hel del framöver, då han har utbildningsdagar både i Ramsele och i Karlstad.
Men ensamheten skrämmer mig inte längre, tvärtom.
Har även börjat acceptera mina sanndrömmar. Det känns vemodigt ibland, just för att vissa saker kan jag inte ändra på, bara veta att det kommer att hända. Och vad det är behåller jag för mig själv. Kan ibland skriva ned saker på lappar, men då det har hänt till punkt och pricka, så slutade jag med det.
I fredags jobbade jag ända till kl. 18.00. Passade på att shoppa lite på Erikshjälpen innan jag gick hem.
Detta blev det samt ett par gymnastikskor till Ronny och 2 till sådana plantlådor som jag köpt tidigare.
Alltså sådana.
Jag har även gjort i ordning min gamla trasiga kruka på bron.
Lagad.
Och med plant i.
Den ratade cykelkorgen som hänger på bron, har jag planterat sallad och persilja i.
Ronny håller på att göra odlingslådor på ben, för att spara på onda ryggar.
Köpte blommor i fredags också, så jag kunde inviga nya inköpet.
Helgen förflöt ganska obemärkt förbi. Tycker inte det är så stor skillnad på dagarna.
Idag trodde jag att jag skulle få mycket gjort...men icke sa nicke.
Några promenader, ett telefonsamtal och försök till att få lite lockar i håret.
Man får vara nöjd med det lilla.
Har ju gått upp en del i vikt av sista medicinen, det hör liksom till. Ska väl lägga om kosten och promenera mer. Men det här är jag, punkt slut. Det är färdigt med att krusa folk.
Jag har avpolleterat ett antal så kallade vänner. Men det enda dom varit är energitjuvar. Och folk som man trodde var vänner, hör bara av sig när dom vill ha hjälp med något. det är slut med det nu. den sanna vänskaran är nu bara en handfull människor.
Jag klarar mig själv nu. Jag har mitt och Ronny har sitt.
Det är väl mest dessa dårar som vi har gemensamt.
Men jag mår bra, så bra jag kan må med alla mina diagnoser.
Syster dyster skapar musik med ett politiskt budskap: ”Det är inte så jämställt som vi skulle vilja ha det”
Experimentell musik utan gränser, konstmusik, jazzpunk – så har bandet Syster dysters musik beskrivits. Bandet är utspritt i Jämtland och Västernorrland och skapar musik med ett politiskt budskap.
Med klassisk sättning i form av sång, gitarr, bas och trummor tillsammans med cello och ibland tramporgel skapar de musik med ett politiskt budskap, ofta om jämställdhet och jämlikhet. – Vi har ett politiskt budskapt som går att läsa in i våra låttexter. Kollar man på musikvärden i stort och, ja hela världen, så är det inte så jämställt som vi skulle vilja ha det, säger Edit Zimmerman. Det var hon som tillsammans med sin äldre syster Karin startade Syster dyster. – Vi är egentligen inte musiker. Vi kan sjunga och skapa saker, men vi kom till en kritisk punkt då vi behövde större ljud. Då tog de kontakt med Rebecka Lovén och Elsa Undin som nu också är en del av Syster dyster.
Edit Zimmerman, Rebecka Lovén, Karin Zimmerman och Elsa Undin i bandet Syster dyster. Alla medlemmarna är mellan 18–22 år. Otto Fresk
Alla bor på utspridda platser i Jämtland och i Västernorrland. Edit, som ursprungligen kommer från Ljungaverk, bor i Östersund där hon pluggar på Jämtlands gymnasium, Elsa och Rebecka och går på Ålsta folkhögskola i Fränsta och Karin bor i uppväxtorten Ljungaverk där hon förbereder sig för att börja studera till musikalartist. – Det är klurigt att få till reptillfällen. Man får helt enkelt försöka att repa aktivt när man väl ses och sedan öva mycket på egen hand. Det blir ju rätt dyrt att åka fram och tillbaka, konstaterar Edit. Tidigare i år släppte de sin debut-EP ”Ensam” och under våren har de också deltagit i flera talangtävlingar som Musik direkt och Livekarusellen. – Det är väldigt skumt att bli bedömd av en jury. Musik är så subjektivt. Det vi tycker är bra har vi fått höra ”är för originellt”, när juryn har bedömt oss, säger Edit. Närmast ligger två spelningar i Stockholm och i Nyköping. Sen är målet att producera mer musik. Edit Zimmerman hoppas att Syster dysters politiska musik kan komma att påverka. – Om någon bara lyssnar på en text vi skrivit eller ser vår approach som vi har på scen när vi uppträder så blir de berörda på något sätt. Kanske tänker de ”fan vad bra att det är ett band med brudar som står för ett bra budskap” eller så tycker de att det är helt befängt. Det kan vara både positiva eller negativa reaktioner, men vi har i alla fall berört någon. Så länge vi berör folk kommer de vilja ta debatten eller i alla fall sprida ordet. Om ingen vågar lyfta frågorna så kommer ingen att diskutera dem. Får man lyfta frågorna för 30 personer i stället för att bara stirra ner i köksbordet så känns det i alla fall som att frågan finns. Jag tror definitivt att vi kan påverka med det vi gör. Syster dysters musik hittar du på bland annat Spotify och Soundcloud.
