Försöker att gå igenom min uppväxt, och märker att det är många rädslor som satt djupa spår. Mycket av det kommer nu upp som mardrömmar. Saker som jag sedan länge sedan förträngt, kommer upp till ytan.
Jag är ett maskrosbarn.
En händelse som dykt upp i min hjärna ganska ofta är;
Jag gick i 7:an. När mamma och pappa hade åkt till jobbet så struntade jag att gå till bussen. Jag skolkade helt enkelt, bara för att jag inte orkade gå till skolan.
Mitt på dagen hör jag en bil, och kikade ut. Det var pappa som kom hemsmygande med en systempåse. Vad skulle jag göra? Han har nog mer eller mindre slagit ihjäl mig om han sett att jag vara hemma och när han dessutom skulle gömma sprit. Att springa ned i källaren var ingen bra idé, eftersom han ofta gömde sprit där.
Jag skyndade mig in i Åsas (min syster) och min gemensamma garderob. Sittande på masonitskivan som fungerade som en extra hylla. Den var ungefär 30 cm från golvet i garderoben. Så där satt jag och bad till gud att den inte skulle rasa. Fick kramp där jag satt och försökte hålla andan. Då hör jag hur pappa öppnar dörren till sin garderob. Det enda som var emmellan oss var en masonitskiva, då garderoberna låg vägg i vägg. Jag kunde dessutom se min pappa genom springorna. Han gömmer flaskan bland kläderna. Jag vågade inte andas. Så fruktansvärt rädd jag var. Han stängde dörren igen efter att ha tagit en redig klunk ur flaskan och åkte tillbaka till jobbet. Jag satt kvar jätte länge, då benen inte bar mig.
Nästa problem var, skulle jag tala om det för mamma? Nej, det kunde jag inte göra, även om jag vet att mamma letade efter pappas flaskor. Hade jag talat om att jag var hemma från skolan, så hade jag ju fått ett kokstryk av pappa. Och det hade inte stannat vid det, han hade straffat mig så fort vi var ensamma under en lång period. Så var det alltid. Han slog mig ett par gånger så blodet stänkte på väggarna.
Jag kräktes och skakade hela kvällen, så rädd var jag.
När jag blev vuxen och pappa var död, då först berättade jag det för mamma.
Jag skulle kunna skriva en bok om alla tillbud. Men detta var det som dök upp nu senast.
Jag håller på att bearbeta saker och ting, men det finns många djupa sår, som aldrig läker. Jag är ängslig och rädd fortfarande, och när jag blev "sjuk" rasade hela min mask som höll borta osäkerheten. Jag känner mig stor, ängslig och rädd.
Idag är jag trött. Har redan druckit massor med kaffe och gått 3 hundpromenader, men så mycket har det inte hjälpt. Det är klart att utan dessa promenader hade jag väl somnat. Frida och Moa tillbringar dagen med oss.
Lellen saknas på bild, men han tog det säkra före det osäkra och gick vid mina fötter.
Annars slutar det lätt så här.
Hösten är här på riktigt. Är mycket skönt och friskt ute. I natt hade vi inte frost heller.
↑ Gissa vad? ↑
Inte alls lätt att hitta annat än gula löv. Vet inte varför? Det har varit så de 5-6 sista åren. Rönnarna och lönnarna brukar blir röda, men i år sviker även lönnen.
Har tillbringat 2½ timme i telefon idag. Samtal som inte ledde någon vart. Shit happens. Jag gjorde ett tappert försök i alla fall.
Vi har haft 2 riktigt kalla nätter nu. Natten till idag var det -8,5°. Frosten tinade inte bort riktigt då temperaturen även under dagen höll sig kring nollan.
Igår såg jag ett riktigt bra program på TV, "Djävulsdansen", om med beroende. Så otroligt mycket man kände igen. Förstår lite mer om mitt liv, att det inte var en slump att man valde män som misshandlade och deras missbruk. Att jag sedan varit en dålig mamma i många hänseenden kan inte göras ogjort, men det har vissa förklaringar. Jag visste och orkade inte annat.
Den dag jag valde en man som inte misshandlade mig och utan missbruk, då bröt jag det hela. Men det är mycket som ligger under ytan och påverkar mitt mående. Mycket har ju kommit fram under kbt:n. Den skulle ha gjort ännu mera nytta om jag inte samtidigt måste krigat i den stora konflikten.
Just nu är jag faktiskt ganska slutkörd...igen. Det har varit jätte mycket ett tag, samtal, träffar och mail.
Och dessutom avsaknaden av sömn.
Och nu är det höst på riktigt, om ni inte märkt det.
Nu ska jag glo på lite mord och sticka lite mer så jag blir trött.
Nu är dessa klara.
På gång med sista paret i denna beställning. Sedan har jag fått beställning på ytterligare 3 par.
Det var fortsatt trögt idag. Vaknade liksom aldrig riktigt.
Hade ju mitt samtal kl. 10.00. Nu väntar jag på ett datum. Verkar inte bli den här veckan i alla fall.
Det blir frost i natt också, men det var väntat. Nu kommer snart vintern. Bara 93 dagar till julafton.
Får hoppas att jag är alertare i morgon. Jag brukar ha någon slags varannan dags ork.
Har i alla fall stickat en del idag. Men garnet jag håller på med nu tycker jag inte om.
Det är så rörigt. Korta färgrapporter. Men en sock är klar och skaftet på den andra.
Oroar mig en del nu. Jag har ju bränt förändringar i urinblåsan 2 gånger, och det verkar som det är dags igen. Jag har inte kollat det, men symtomen är lika. Det kan ju utvecklas till cancer om man har otur. Känns som jag inte orkar med mer motgångar just nu.
Om det kunde bli någon struktur på livet snart. Är så trött på att ingenting veta.
Nu ska jag försöka sova lite. Det var si och så med det i natt.
-2,2° visade termometern i morse. Trots att solen har stigit upp och temperaturen har klättrat upp till +3°, så ligger det vita fläckar kvar. Detta är den vemodigaste tiden på hela året, då man inser att det definitivt är slut.
Jag får dock glädjas åt att jag fick in det jag skulle innan den kom.
Har lite kryddor kvar att skörda, men dom är inte så frostkänsliga. Så ska ju blomlådor tömmas, det ska klippas ned en del, växthuset ska tömmas och jordärtskockor ska skördas. Ligger trots allt mycket bättre till än tidigare år under min "sjukdomsperiod".
"Alltid något, sa han som såg Åmål".
Idag blir det nog inte så mycket. Väntar ett samtal kl. 10.00 och sådant brukar ta det mesta energin. Så har vi ju ryggeländet, som strejkar idag. Det blev kanske lite för mycket igår. Shit happens. Gjort är gjort och jag är nöjd med det jag hann.
Blommorna som stått ute på altanen har fått komma in. Alla fula blad bortrensade, toppdressade och urdiskade blomfat. I år kom dom in innan frosten. Glädjeskutt och klapp på axeln.
Brödbak. Det blev 2 vanliga och ett fyllt med ost, bacon, tomat, oliv och basilika.
Så har jag tagit reda på de sista glasäpplena. Det blev en lantlig äppelpaj och till det serverades det vaniljkräm med grädde.
Friterade räkor, paprika och lök. Till det hemkokt sötsur sås. Det var middagen det.
Ganska nöjd med mig själv idag. Hoppas att det ska hålla i sig, så att jag kan sova i natt.
I morgon ska jag fortsätta med lite projekt, hoppas jag. Det beror på hur trött jag blir efter mina inbokade samtal.
Igår gjorde vi inte så många knop. Vi var väldigt trötta bägge 2. Åkte dock ned till Handlar'n och införskaffade lite "proviant". Och så löste vi ju melodikrysset, som alltid.
Det var en jätte fin höstdag, så lite foton blev det tagna.
Morgonens hundpromenad.
Älven var spegelblank, så vacker. Ibland är den mer än surrogat för havet.
Älskar daggdropparna. Så här års när man går ut med hundarna ligger det som glaspärlor i nästan varje blad. Idag insåg jag dock att foppatofflor var ett dumt val av fotbeklädnad vid promenaden.
I min iver att jaga daggdroppar kände jag inte det förrän jag kom in.
Konstaterar dock att hösten är på väg med stormsteg nu.
Det blir dåligt med röd fägring i träden i år också. Löven blir gula och ramlar av nästan på en gång. Det röda hittar man mest på marken.
Känns som man måste skynda sig att fotografera alla skiftningar och nyanser. Imorgon kan vara för sent.
Några växter trotsar förfarande den raskt analkande hösten och kämpar tappert.
Nu ska jag ta av mig ansiktet och den påklistrade glada uppsynen.
Himlen har inte ramlat ned, inga katastrofmail eller samtal. Rastat hundarna, det var skönt. Glömde kameran....det är nog som mamma säger, jag skulle glömma arslet om det inte satt fast.
Vad gör jag nu då?
Kanske titta på lite crime, dricka kaffe och sticka?
Så kände jag imorse. Tänkte att nu orkar jag inte längre. Ett hopp från bron och det är över. Hade hjärtklappning, svårt att andas, klump i halsen som höll på att kväva mig samt en skyhög puls.
Gick omkring och trampade och fick inget vettigt gjort.
Så ringde F-kassan (har en underbar kontakt där) och hon rätade ut en del av fågetecknen sedan mötet och mailen jag fått.
Som vanligt var inte informationen korrekt, men jag börjar bli van att inte ta ett ja för ett ja och ett nej för nej, utan ett njaaaaaa.
Blev vid bättre mod i alla fall. Sedan pratade jag med facket.
Egentligen vet jag inte så mycket mer, än att det blir klarare och klarare vem som ligger bakom det mesta.
Man ska inte vara för optimistisk. Jag hoppas ju att hut går hem i slutänden.
Men nog känns det som David mot Goliat.
Nya tag imorgon då, förhoppningsvis så ramlar inte himlen ned.
Inte för jag bryr mig så mycket om tiden, men jag konstaterar att den nya dagen har infunnits sig.
Btw, det är dessutom 98 dagar till julafton. Det går fort.
Hur ska ni fira er jul i år?
Förra julen var ju Joel här. Jag fick jätte mycket hjälp av både Joel, Elsa och Ronny. Hade ju armen i gips.
Har inte hört med Elsa vad hon tänker göra. Hon är ju en som vill fira julen hemma, med julstrumpa, riktig julgran och hela kittet.
Är det bara Ronny och jag så bjuder väl vi hitt någon släkting kanske eller också åker vi bort. Har inte tittat hur julen ligger dagmässigt. Men det löser sig säkert när vi kommer därhän. Eller också firar vi själva. Det är ju också ett alternativ. Då behöver man inte ha julbord, utan bara äta sådant man tycker riktigt mycket om.
Förra året blev ju en mardröm, när man skulle städa ut julen och ta ner gardinerna med bara en hand. Och då var då jag insåg att det blir jul utan julgardiner.
Men än så länge är det bara höst och man vet aldrig vad som händer. Jag kanske inte ens behöver bekymra mig.
Ska försöka sova lite. Imorgon blir det ett maratonsamtal. Mycket som ska gås igenom.
Ja, det är ju inte ofta det blir som man har tänkt.
Har varit mail och telefondag idag, vilket gjorde att stressnivån drog iväg. Kändes som om jag hade 2 alternativ, lägga mig platt eller ett dopp i älven. Vill verkligen ifrån den här kommunen, hoppas det inte dröjer så länge.
Det som var inplanerat fick kliva åt sidan. Dagen bestod av hundpromenader, kaffe, crime och stickning. Dom blå sockarna (stl. 38) är färdiga, foto kommer. Har börjat på ett par rosa nu (stl. 38) foto av dessa kommer också.
Dessa 2 par har jag också gjort nu (stl. 42).
Det är så roligt att kunna sticka igen. Har haft abstinens. Men jag kan inte sticka hur länge som helst, då får jag ont. Antar att det är avsaknad av muskelkraft i den opererade handen. Väntar fortfarande på kallelse för ryggen också.
Det ligger så mycket i det. Kan skriva under på det.
Annars är det en smula rörigt nu. Vi får väl se hur det slutar för Herr K den här gången. (Herr K för dom som inte vet det är huvudpersonen, och så gott som den enda personen i Franz Kafkas Processen).
Annars är hösten här på riktigt nu, fina dagar, men så fort solen försvinner blir det kallt. Man skulle få göra som flyttfåglarna, dra söderut. Men det kanske blir så ändå. Vem vet inte?
Dricker kaffe och läser valresultat. Inte för att det på något sätt var oväntat, om man nu följt mätningar hit och dit.
Trots allt, oavsett om man röstade höger eller vänster, så tycker jag att man måste reflektera över SD:s framgång.
Jag vägrar att tro att alla som röstade på SD är rasister. Men är det inte dags för våra så kallade etablerade partier att undra över SD:s framgång?
Vilka frågor har lyfts i valrörelsen? Är det något som berör mig till fullo?
Sverige har under en lång tid nu fått en grupp som tappat tron på politiker, långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna, utförsäkrade, många har fått det mycket sämre ekonomiskt mm.
Vad gör man när man har tappat tron på systemet? Jo, man söker sig till andra, lite extrema partier i hopp om att få en förändring. Tror i hög grad att många har tappat framtidstron och dom etablerade partierna har inte lyckats fånga upp dem, ej heller drivit en politik där deras frågor varit viktiga. För många nya SD-anhängare är kraftfulla åtgärder för arbetslöshet, vård, skola, utförsäkring viktiga frågor, tyvärr så ska ju den ekonomiska biten lösas på något vis och i SD:s poliktik finns pengarna i asylinvandringen Men som utstängd från stora delar av samhället då, tänker du på allt detta? Tror bara att många vill ha ett drägligare liv.
Våra partier har ett stort ansvar nu att förändra det dom har missat. Folk är inte idioter för att dom röstat på SD (inte alla i alla fall), men många ser ett hopp om förändring. Detta är ett underbetyg för våra folkvalda poliker, oavsett parti. Det löser ingenting genom att bojkotta SD, snarare tvärtom. Det är kanske dags att lyfta upp vissa frågor och ha en debatt om det. Vem trodde att nationalsocialisterna/nazisterna skulle få sådan stor makt? Man skrattade åt Hitler och kallade honom "den österrikeske korpralen". Få tog deras politik på allvar och diskussionerna inte så många, förrän det var för sent. Man kan inte ignorera ideologier, bara för att de är obekväma, man kan heller inte gömma sig bakom att alla är rastister och vi ska inte föra någon diskussion med dessa. I det fördolda gror det. Det måste få komma fram, då först kan vi bemöta det.
Låt detta bli ett wake up call.
Nej, jag röstade inte på SD. Jag följde mina ideologier, där är jag stabil.
Vi träffade Helén och Alexis, som också hade varit och röstat.
Ja, nu sitter man och tittar på valvakan med spänning. Kommer dock inte följa hela, det är ju en dag imorgon också. Jag har i alla fall röstat efter min övertygelse. Kan inte göra mer.
Har även pratat med Elsa, som skulle ha valvaka i Fränsta.
Elsa förresten, träffade vi igår utanför Erikshjälpen. Hon var där med Joel och några andra kompisar. Hon hade handlat lite, och när hon visade vad hon köpt, så blåste en sjuttiotalsvind fram över Nipanområdet.
Åter till göralistan. Vi hann allt utom att ta in blommorna på altanen. Ganska bra jobbat tycker jag. Resten får vi ta sedan. Det som är ganska oroande är att det är frostvarning i natt, så vi får väl hålla tummarna att det dröjer något dygn till.
När det "rotas" runt i det förträngda kommer mycket upp till ytan. Det är både jobbigt och bra på samma gång. Men vissa saker tar längre tid att bearbeta, kanske kommer jag aldrig över det riktigt, men förhoppningsvis ska jag lära mig att leva med det.
Jag vet inte om det är så viktigt att ha ett namn på det hela, men för mig underlättar det att på något sätt ha en tillhörighet.
Har som sagt var haft en tuff period, det är väl egentligen inte så mycket att orda om, utan låta processen ha sin gång. Känner mig fortfarande lite som Frans Kafkas "Herr K" i processen, även om vissa saker har klarnat och jag har fått reda på saker som jag aldrig trodde, men visserligen anade.
Vi får se hur det slutar.
Men med allt jag bär med mig i min tunga ryggsäck, är det svårt att sortera alla intryck på en gång. Det är det jag försöker göra nu.
Men jag är en asfaltsblomma.
Detta är vad det står om maskrosbarn på Wikipedia;
"Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten. Asfaltsblomma är en synonym till maskrosbarn.
Maskrosbarn kan som vuxen utveckla en fungerande social tillvaro trots en extremt svår uppväxt i en dysfunktionell familj av multiproblem-karaktär. Den klassiska bilden av föräldraskapet är en ensamstående psykiskt sjuk förälder med någon form av missbruk. Inom familjen begås ofta övergrepp, våld i nära relationer och barn utsätts för svår psykisk och ibland även fysisk misshandel. Att benämna de barn som klarar sig som osårbara är missvisande. Även om de överlever misären och även i många fall tar hand om och sköter om sina föräldrar blir de också känslomässigt skadade. Familjens hemlighet innebär en social tortyr och där pågår något som omgivningen har liten eller ingen kännedom om. Barnet är ofta ensamt och utsatt för den vuxnes oförmåga att klara sig själv och/eller sin roll som förälder. När en förälder i praktiken så grovt sviker sitt barn för det med sig svåra upplevelser som barnet som vuxen sedan bär med sig.
Av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden beräknas ca 25% bli maskrosbarn och det innebär att de har ett liv som vuxna fritt från psykisk ohälsa. Ca 50% av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden får "halvt lyckade" liv där de har ett ganska bra liv men det kan kantas av ex psykisk ohälsa (ex depression). De sista ca 25% av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden går det riktigt illa för ex självmord eller oförmåga att leva ett någorlunda normalt liv p.g.a. psykisk ohälsa."
Men jag tänker sluta att ursäkta mig för vem jag är. Ni som redan tagit avstånd från mig behöver inte komma tillbaka. Jag klarar mig, en dag i taget.
Mår inte särskilt bra. Har kräkts i natt och har jätte ont i magen. Sedan har vi dom andra vanliga symtomen som kommer och går. Hjärtklappning, svårt att andas, klump i halsen, hög puls och huvudvärk. Då har vi hela kedjan samlad.
Tänkte uppdatera bloggen med lite bilder från helgen, men när man möts av ett inlägg som detta så kändes det inte aktuellt.
"Panikångest är det bara unga som kan få, inte gamla kärringar. Du är bara en psykotisk bitterfitta, som försöker få medlidande. Vore jag dig skulle jag ta livet av mig. Det vore bäst för alla./Erik"
Japp, diagnosen är klar. Läkare och psykiatriker som undersökt mig har fel.
Inte för att jag ska klaga på helgen, tvärtom. Men det hindar ändå inte måndagen från att infinna sig.
Jag sammanfattar helgen i bild och text imorgon. Är faktiskt trött nu, och har så varit hela dagen. Det trots att det starkaste jag hade i glaset på kräftskivan var coca cola och ramlösa. Men alla intryck gör mig så trött, även om dom är positiva.
Återkommer imorgon, med förhoppningsvis inte allt för mycket ångest och framförallt, mer ork.