Ghosty -

2018-05-04
22:40:00

Black friday tw

Jag försöker verkligen hålla modet uppe...

Har haft det tufft på jobbet, är inte riktigt kry än och har en kontakt på kronofogden som inte kan förklara vad dom har gjort. Hon erkänner att dom dragit för mycket, men kan inget göra åt det annat än korrigera inför nästa månad. För att få pengar tillbaka måste jag överklaga, vilket i nuläget tar ca 7 månader.

Har i alla fall betalat villaförsäkringen, så nu får vi väl äta av inredningen. Blir så less.

(Hundarna går det ingen nöd på. Den maten inhandlas först).

Citolapramet håller mig inte flytande längre. Jag känner att jag sjunker djupare och djupare. Det är en jäkla tur att jag inte dricker alkohol, för då vet ingen var det slutat. Det kanske man inte vet nu heller.

Tänkte att jag skulle få till det med hantverket igen, för att kanske få in någon krona...men jag har inte orkat.

Tar mig knappt ur sängen. Jag kliver upp för att rasta och aktivera hundarna, sedan lägger jag mig platt tills det är dags att gå med hundarna igen. Dom skulle aldrig få lida av min oförmåga att ta tag i livet.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska orka. Att bli ifrågasatt om mitt mående var en ordentlig käftsmäll. Även om fogden har bett om ursäkt, så sitter det kvar.

Jag hoppas faktiskt varje kväll att jag inte ska vakna på morgonen...aldrig mer. Men likt förbannat vaknar jag.

Idag fick jag vara hemma från jobbet, då jag inte somnade förrän 03.30. Jag tänker för mycket. Det är aldrig lugnt i mitt huvud.

Växthuset rasade i vinter, men jag har ändå inte orkat planerat någon odling. Mamma ville att jag skulle hämta tomatplantor.... ja vad säger man? Jag har ingenstans att plantera dem och inte råd att bygga något. Hon är inte pigg, så jag vill inte oroa henne med mina problem.

Det blir inte bättre än så här.

Anja och Emma har rätt. Jag är helt jävla värdelös.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2018-04-24
15:09:00

Moment 22

Nej, det är inte bra. Det är allt annat än bra. Orkar inte låtsas längre.

Det är åt helvete på ren svenska.

Efter att ha kämpat länge (6 år) så är nu kronofogden ett faktum. Det går inte att leva längre med en minskning av årsinkomsten på 126.000 kronor. Utgifterna blev för höga.

Hann väl landa i detta faktum och började titta över uppgifterna. Min kontakt hos fogden sa att jag kunde återkomma om det behövde korrigeras. Ringde och lämnade meddelande på meddelnde, men hon hörde inte av sig. Fick då prata med en annan kvinna (skatben). Hon gjorde ned mig så till den milda grad och hotade med både det ena och det andra. Sa att jag fick skylla mig själv och att det var ju lämpligt att få psykisk ohälsa när kronofogden hörde av sig. Jag försökte förklara att jag lidit av det i 6 år och att det faktiskt var det som gjorde att jag hamnat i den situation jag befann mig i. Hon bara fnös och sa att jag fick skärpa till mig och börja jobba heltid. Sedan tyckte hon att jag skulle göra mig av med hundarna. Jag försökte förklara att de är min livslina. Då säger apan att vi kanske ska dra mer pengar av dig, så får vi se vad du gör. Jag sa att jag har ju existensminimum, men då menade hon att kunde jag ha hundar kunde jag leva på mindre.

Chockad och totalt förkrossad gjorde jag en snara i källardörren.

Vet inte var jag fick kraften ifrån, men jag ringde mobilateamet.

Resten är ett töcken. Så glad att jag inte dricker alkohol, för då hade jag inte levt idag...eller kanske inte....

Kroppen är helt slut efter 8 veckors influensa och en sänka på 193, psyket är helt slut. Det är inte mycket med kärringen om man bortser från omfånget. Ibland tänker jag att det vore bra skönt att inte behöva leva vidare...

Har dock fått tag i den rätta kvinnan på Kronofogden, så lite har rättat till sig, men inte allt. Jag har fått en ursäkt och ett beklagande över hur jag blev bemött, men mycket av skadan går inte att reparera.

Det kvarstår dock ett stort problem, moment 22. Det kan dom inte hjälpa till med. Jag måste spara ca 787 kronor i månaden för att ha till försäkringar och bilskatt. Jag kan inte spara det på något konto, för gör dom en sökning och ser att jag har pengar, då drar dom det. Jag måste alltså plocka ut pengarna. Men när försäkringen ska betalas så finns det ingen bank med kontanthantering här i Sollefteå, så jag kommer inte kunna betala. Dom beklagar och säger att det blir moment 22. Jag får ju tillbaka pengarna om jag överklagar, men det kommer att drygt 6 månader varje gång, vilket inte fungerar om man ska betala en försäkring. Och så är det lika illa när jag får tillbaka pengarna. Har jag det stående på ett konto, så drar dom det vid en sökning. Vad gör man? Hur i helvete ska man kunna göra rätt?

Vi håller på att söka skuldsanering, men det tar tid.

Så är det lika bra att fortsätta.

Mina 2 äldsta barn bröt kontakten med mig för snart 6 år sedan. Det innebär att jag inte träffar mina barnbarn heller. Den sista lilla gossen har jag inte ens sett på foto. Jag har accepterat det. Såg ett inlägg på min ig-konto att jag tydligen åsamkat min äldsta dotter 15 år av helvete. Vet inte om det är under uppväxten eller då hon bodde här. Vad det beträffar uppväxtstiden, så har jag en del att tillägga, då jag har blivit anklagad för en rad saker som inte är sanna. Och gäller det tiden här, så hade vi både trångbott och ekonomiskt ganska skralt. Hon var dock den enda som hade eget rum under den tiden.

Jag sparar dock pengar till barnbarnen i ett kuvert, så dom får exaxt lika mycket som dom andra barnbarnen. Den dag jag inte finns längre, så får dom väl se att kärringen i Moforsen tänkte på dem.

Så är jag så besviken på Samhall och framförallt personalenledaren Anders, som förstörde mitt liv totalt. Mobbing på högsta nivå, lögner, hot om förflyttningar gång på gång, hot om att jag inte fick berätta denna historia (för då skulle jag råka riktigt illa ut) och vägran att följa rehabiliteringsplanen totalt. Tur i allt att det finns dokumenterat av läkare, kuratorer, fack och fk. Tyvärr slogs mitt liv i spillror. Saker som aldrig går att reparera. Är för evigt kväckt. Av den orsaken jobbar jag nu bara 25% och det har direkt gjort så att jag hamnat hod kronofogden. Jag brukar inte vara hatisk, men jag önskar att Anders får uppleva själv det han utsatte mig för. Jag önskar honom ett rent helvete i allt han tar sig för.

Facit. Det hade kunnat vara bättre, men sämre? Tveksamt.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 5 kommentarer

2018-04-10
11:02:00

Om det skulle hända... Del 1 (ice) (tw)

Som vanligt är det länge sedan jag bloggade. Tänkte ett tag lägga ned det hela. Men nu ska jag skriva det jag länge tänkt skriva. Säkert virrigt, men den dag jag inte finns längre vill jag att dessa saker ska ha kommit fram.

Det kommer att bli tråkig läsning, men viktigt för mig att skriva ned.

💔

Jag kan väl börja med att jag hade en riktigt djup dipp för drygt 2 veckor sedan. Gjorde faktiskt en snara. Det är otroligt vilket lugn man får i dessa situationer. Jag är så rationell och lyckas avskärma allt annat. Jag blir så lugn att folk tror att jag mår jättebra. Och det gör jag nog när jag nått den gränsen. Till och med ångesten lämnar mig ifred. Jag vet att jag utan problem kan om jag vill.

Hundarna väckte mig dock ur mitt transliknande tillstånd och jag bröt ihop helt istället. Det blev psyk.kontakt, mobila teamet och min samtalskontakt som fick sopa ihop skärvorna.

Vet inte vad som var den utlösande faktorn, men det hade hänt en rad jobbiga saker. Varje sak i sig kanske inte så allvarligt, men sammantaget blev det för mycket.

💔

Nu ska vi tillbaka i tiden, till barndomen.

Jag var ett mycket aktivt barn och min mor hade en liter flytande Lergigan som stod på bänken. När jag blev för vild tvingade hon i mig en matsked. Jag hatade det eftersom kroppen blev så trött men jag var pigg i huvudet. Jag ryser fortfarande när en sked slår i framtänderna. Äter därför soppa väldigt försiktigt.

Vi, jag och min syster är ju uppvuxna med en alkoholiserad pappa. Det var tufft. Ofta hade han tagit ut stora delar av lönen i förskott, för att köpa sprit. Vår mat bestod mest av tunnpannka, hemgjord nyponsoppa (vi fick plocka nypon i parti och minut), nässelsoppa, blodpudding och risgrynspudding. Nyponsoppa klarar jag inte av idag.

Så byggde vi hus och flyttade till Byåker. Nu ökade problemen i takt med bristen på pengar. Mamma började jobba deltid och jag fick se till att min syster också kom iväg till skolan. Det var väl ingen fara, men det skulle bli värre.

💔

Jag såg ofta när pappa gömde flaskor. I början talade jag om det för mamma, men han tog ut det på mig med fysiskt våld. Så jag vågade inte berätta, men slagen fortsatte att hagla och även den psykiska tortyren om att jag var fet, ful, lat, dög inget till och så vidare. Jag började hata mig själv.

Satt ofta ensam ute i skogen eller efter Helgumsån.

Men det skulle bli värre.

Mamma skulle få möjlighet till skötarutbildning och en fast tjänst. Denna utbildning skulle vara drygt 2 år och vara ner i Sundsvall. Något som hon inte kunde säga nej till med vårt ekonomiska förhållande.

Det blev jag som vid 10 års ålder fick börja sköta hemmet, med matlagning och tvätt. Mamma var tvungen att bo i Sundsvall. Jag minns att hon bodde i villa 33 på Sidsjöområdet. Det fanns en telefonautomat där så hon ringde några gånger i veckan. Hon var kvar även helger ibland då hon gjorde praktik.

💔

Pappa började nu dricka ännu mer. Han hade fyllekompisar hemma nästan jämt. Framförallt en som hette Åke var vidrig. Han tafsade och klämde och stoppade händerna innanför kläderna på mig jämt. Pappa kom ganska snart på att han kunde byta det mot brännvin. Jag grät, men fick stryk. Det hela slutade i flera våldtäkter. Där emellan hotade han mig med att om jag berättade det för mamma så skulle dom skiljas och måsta sälja huset och vi skulle hamna på gatan och allt detta skulle vara mitt fel.

Det pågick i drygt 2 år och jag har burit på den hemligheten till bara för ett par år sedan. Min syster klarade sig undan. Vet inte om det berodde på att jag gjorde allt som stod i makt för att skydda henne, eller att hon är 4 år yngre. Förmodligen en kombination. Jag vaktade henne som en hök.

💔

Tonåren blev inte så mycket bättre.

Jag flyttade mellan mormor och hemmet. Kunde liksom inte rota mig någonstans. Stal jättemycket tabletter av mormor och gick väl konstant på Valium, Doleron, Tikadag och Tikanox. Så pass mycket att jag har minnesluckor. Trots detta var det ingen som reagerade. Hatade mig själv och kände mig konstant smutsig.

Provade röka hasch några gånger, men det var aldrig min grej.

Så träffade jag Peter, som jobbade på samma arbetsplats som min pappa. Jag slutade med både piller och alkohol (fast det var mest piller).

Jag flydde hem till honom och bodde där, trots att jag fortfarande gick i högstadiet. Lyckades skärpa till mig så mycket att jag fick slutbetyg från 9:an så när som i hemkunskap och samhällskunskap. Det var inte så att jag hade svårt för de ämnena, men de låg schemamässigt på fredag eftermiddag och efter lunch och 2 håltimmar. (Tentade i alla fall in dem under sommaren, med bra betyg).

Dagen efter att Peter fått sitt körkort, så körde han ihjäl sig. Jag var med och han dog i min armar.

Nu rämnade världen på nytt. Jag fick flytta hem. Gjorde ett avancerat självmordsförsök med tabletter (lugnande, sömntabletter och blodtryckssäkande). Hade jag inte klivit upp för att gå på toaletten och rasat ihop medvetslös, så hade jag inte hittats förrän kvällen dagen därpå.

Efter begravningen tyckte mamma att jag skulle få komma ifrån lite. Vi åkte en vecka till Paris. Våren i Paris. Men jag mådde inte bra. Var yr, vinlig och illamående. Mådde egentligen bara bra när jag låg helt stilla. Tillslut kollades det upp och jag hade en blödning i huvudet. Låg ganska länge på sjukhus med slang i huvudet.

Kom hem till slut, men kunde bara vara uppe korta stunder.

I samma veva skulle vi renovera badrummet. Lasse och Kalle var 2 arbetskamrater till mamma som skulle göra det. Tyckte genast att det var något obehagligt med Lasse och jag sa det till mamma, som bara skojade bort det. Jag var alltså ensam hemma, liggande på sängen på dagarna med dessa individer i huset.

Jag hade rätt i mina farhågor. Utan att kunna fly blev jag våldtagen 2 gånger under en vecka av Lasse. Åter igen kände jag mig smutsig och äcklig. Ville bara bort. Försökte berätta det för mamma, men hon ville inte veta. (Idag vet hon och sa att hon förstått.)

💔

Kom upp till slut. Fylld av självhat och väldigt självdestruktiv. Mera piller (nu hade jag till och med fått egna) och mer alkohol. (Idag är jag helnykterist sedan flera år tillbaka.)

Jag levde ett vilt destruktivt liv utan konsekvenstänk.

Hamnade i en lägenhet på Östanbäcken. Vaknade i en sovalkov naken. Visste inte var jag var eller hur jag hamnat där. Jag var förpåverkad för att göra något och kunde bara ligga där och svagt kämpa emot våldtäkterna. Det var fem killar räknade jag det till sedan jag vaknat vet inget om tiden före.

Åter igen äckel, självhat. Men jag slutade med piller och alkohol.

Jag flydde allt och gick till sjöss. Det var en ganska lycklig period i mitt liv.

💔

Skulle skriva mer, men det är så känslomässigt jobbigt att jag får dela upp det.

Mamma har jag fått svar av hur allt detta kunde hända. Jag var inte ute för att skuldbelägga henne, men vissa saker måste jag bara ha svar på. Hon önskar att hon hade haft förmågan att göra saker annorlunda. Det räcker för mig. Att hon trots allt anade. Vi har en väldigt bra relation idag. Den bästa vi har haft.

Pappa var jag och identifierade på bårhuset. Han såg ut som en blekfet, uppsvälld vaxdocka. Jag vet att det enda jag tänkte var; "där ligger du din jävel och jag fick aldrig ge igen."

Jag kommer aldrig att försonas med tanken på min pappa. All fysisk och psykisk misshandel han åsamkat mig, så förtjänar han inte det.

💔

Nu tog orken slut, men fortsättning följer.

🖤❤🖤

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 11 kommentarer

2018-02-16
23:25:57

När, var, hur.....

Fast om det är så jävla enkelt vet i fan....

Har pratat med mamma 3 gånger i telefon idag. I morse var det positivt.

Men samtalet på eftermiddagen vände upp och ned på allting.

Jag sjönk ned på knä och storgrinade. Allting blev med ens panik, rädsla och ångest, Har jag kunnat ge henne mitt hjärta, så har hon fått det med en gång. Det kändes som jag inte behövde det längre. Det slog ändå inte som det skulle. Trodde ett tag att det stannat.

Mamma och jag återknöt ju kontakten för snart 6 år sedan. Vi har aldrig haft så djup kontakt som vi har nu och då känns det så hemskt om allt skulle ta slut nu. Så många år som gått och vi inte har haft så mycket kontakt, så många bortkastade år. Men jag är ändå glad att vi har haft den här tiden.

Hela eftermiddagen var som ett vakum.

Vid 17.00-tiden åkte Elsa och Micke och hälsade på henne.

(Foto Elsa Undin)

Hon är så liten mamma, det syns samesläkten i henne.)

Nu är ju förstås imte Micke den kortaste personen att jämföra med.

Nu har vi fått reda på att det kanske finns ett alternativ. Det är bara att hoppas att hjärtat orka slå tills det blir av.

Kändes lite bättre när jag fick direkt rapport från sjukhuset av Elsa.

Det var ju alla hjärtans dag igår, och då kan man väl ge bort ett hjärta.

Fick tulpaner av Ronny. Älskar tulpaner. Men för tillfället är allt i ett enda virrvarr.

Mamma stödjer mig i att jag ska skriva ned mitt livs historia. Det är en upprättelse för mig. Och visa på att saker och ting kanske inte alltid var som andra trodde. Det blir ofta lite färgat när man väljer att hålla sig till vad en person säger. Jag tänker berätta min sida av allt. Jag skiter fullstängigt i om jag retar upp någon eller om jag blir misstrodd. Min sanning är sanning för mig och ingen annan ska tala om vad jag har varit med om eller hur jag har upplrvt saker.

Det jobbiga blir väl att börja skriva. Gå in i allt igen, men förhoppningen är ju den att jag ska kunna släppa det sen. Jag har stöd från många i det här.

Och jag lovar att det är mycket som inte var vad det verkade vara.

Och till Ronny, mamma, Elsa och Micke som alltid ställer upp för mig....

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 1 kommentarer

2017-09-25
15:43:33

The road to hell part 4 (stabilisering)

Blev inget skrivet förra veckan. Men det var en sådan där varannan-dags-vecka. Ena dagen fick jag jättemycket gjort, nästa dag låg jag platt.

Det innebar dock att jag hann beta av en hel del på min göra-lista. Så nu är det nog dags att göra en ny.

Sedan i fredags nu är jag uppe på 40 mg Citolapram igen. Det blir alltid lite svajigt vid ökningarna och så får jag svårare att sova. Men jag vet att det planar ut vad det lider.

Helgen har varit bra och jag har varit ovanligt alert.

Men jag har råkat ut för en konstig åkomma. Tungan är jättesvullen och ond på höger sida. Vet inte vad det beror på. Men eftersom det har lite andningspåverkan så triggar det ångesten, och det hela blir en otrevlig historia.

Sedan åkte mamma ambulans till Sundsvalls sjukhus. Hon är jätte dålig. Men nu blir hon nog kvar där så hon får göra alla undersökningarna, istället för att åka som en jojo mellan Härnösand-Sundsvall.

Min kära syster ringde dit, och hon hade väl ett och annat att säga. Och jag lovar att hon är inte rar när hon sätter den sidan till.

Efter att jag kontaktat alla, sjönk jag ihop i en hög. Inget kändes bra. Nattens sömn blev som beräknat, minimal.

Nu är det bara att vänta på vändningen.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2017-09-13
08:34:00

The road to hell part 3 (upptrappningen)

Att dessa inlägg uppdateras lite olika beror på att jag skriver om min mentala hälsa i ett kollegieblock, och sedan uppdaterar här. Jag skriver 3 gånger om dagen, mest för min egen del. Det innebär att varje sådant här inlägg omfattar en vecka i slutändan.

11/9

Morgon;

Först ringde mobila teamet för att höra hur jag mådde. Jag mår inte bra. Ska ju gå igenom en upptrappning igen nu. Jag sover väldigt dåligt på nätterna. Kan för mitt liv inte begripa att läkarna inte kan förstå biverkningarna av dessa mediciner.

Sedan ringde psykiatrin i Sollefteå. Hon skulle kolla med läkaren en gång till.

Jag grät massor. Kan inte förstå att jag inte kan få några insomningstabletter.

Motiveringen att jag blandat sprit och tabletter för drygt 2 år sedan och att jag ville ha sovtabletter för att inte tänka på alkohol är ju helt befängd.

Jag har inte druckit alkohol på över 2 år, tänker aldrig på alkohol. Det finns massor hemma, men det rör mig inte i ryggen. Skulle jag vilja flumma på med piller har jag massor av stesolid hemma, men jag pillar inte i mig dem för det. Jag vill bara sova på nätterna. Fetfatta!

Eftermiddag;

Är det någon som tagit simborgarmärket i senapssås? Så känns det nu.

Jag hade 0,00001% förhoppning om att jag skulle få åtminstone 10 tabletter, men eftersom det var hen som bytte ut min medicin från början, så insåg jag det orimliga.

Jag bad aldrig om det här medicinbytet. Blev totalt överkörd. Känns som dom hellre vill se mig död än hjälpa mig. Ju tröttare jag blir, ju mer absurda blir tankarna.

Bränna in i en timmerbil eller hoppa framför tåget? Det är dom mest konkreta tankarna just nu.

Kväll;

Jag överlevde till Ronny kom hem. Det känns som jag nu kämpar timme för timme.

Jag lagade mat. Vi åt tillsammans.

Fundering om att anmäla den här händelsen. Från att komma från jobbet och vara vid gott någelunda gott mod till att bli ett totalt vrak. Är det det psykiatrin ska stå för?

Jag vet varken ut eller in nu.

12/9

Morgon;

Har tid hos min samtalskontakt idag. Har inga förhoppningar alls. Varför skulle jag ha det?

Innan jag var på läkarbesök orkade jag jobba. Det gör jag inte nu.

Litar inte längre på att dom vill mitt bästa.

Ordet kämpa, känns som en örfil.

Det är väl det jag gjort, till ingen nytta.

Man blir inte stark av motgångar.

Enough is enough.

Eftermiddag;

Körde själv in till psyk. Tog turistvägen för att slippa mötte så många långtradare. Är så instabil nu att jag liatar inte på att jag medvetet skulle köra in i en om tillfälle gavs.

Minns inte så mycket vad vi pratade om, men det var säkert samma. Har ju liksom inte hänt några förändringar.

Jag fick ett frikort. Det var ju bra.

Har liksom givit upp förhoppningen om att dom ska ge mig några insomningstabletter för att orka med. Tycker det är uselt, med tanke på att det är dom som åsamkat mig detta lidande.

Jag tar väl samtal som blaha blaha. Litar inte längre på dom, så varför ska jag sitta där och babbla om saker som ingen bryr sig om?

Jag kommer ihåg att en av läkarna som vägrade mig insomningsmedicin, sa överlägset;

"du vet väl att du kan köpa insomningsmedicin på nätet?"

Jag svarade; att det är både kriminellt och desstom vet du inte vad du får".

Han svarade: skulle bara testa dig".

Jag tog det som en förolämpning. Detta hände i fredags, men jag kom på ett nu.

Att stressnivån är hög fick jag befara när jag kom ut från psyk. Jag kom inte ihåg var jag parkerat bilen? Fick leta i 10 min, och insåg då att jag gått förbi den 2 gånger.

Best att tillägga att jag hade inte ätit några piller.

Kväll;

Körde upp till Ronnys jobb. Sedan körde han. Vi var och handlade lite. Sedan hem till hundarna.

Tog några bilder på vägen hem och några på tomten när vi kom hem.

Det händer mycket i naturen nu.

Glad att Ronny trivs så mycket på sitt jobb. Han får mycket beröm, och det ska han ha. Skulle säga att han är som klippt och skuren för det jobbet.

Imorgon är han utbjuden på lunch av en tidigare kollega. Så bra att han får vara med om positiva saker. Det behöver han verkligen, så att han orkar med Fru Dysterkvist här hemma.

Och jag sover fortsatt dåligt.

13/9

Morgon;

Har varit uppe sedan 06.00. Hann då umgås lite med Ronny innan han åkte till jobbet.

Tog min medicin, men funderade ett tag på att spola ner den i toaletten (miljöbov).

Allt känns så konstigt nu. Är så trött och orkeslös, men kan inte sova några längre stunder.

Ska försöka blogga lite allmänt också. Har ju tagit en del bilder som jag ska lägga ut.

Eftermiddag;

Skrev ett brev till psyk. och storgrinade. Det är så jävla tungt nu. Förutom allt det här med medicinen så tänker jag på Hasse och Carina som mist sin älskade Zita.

Det är mycket som kretsar kring död nu.

I samma minut (jag tänker inte fortare) som jag tänker att jag ska göra något, så kommer ångesten och lägger sig som ett blött hästtäcke över en. Tänk om man kunde vara som en stäppande tapet istället.

Idag ligger jag ganska platt ned. Orkar inte ta mig för någonting.

Har skrivit en göralista, men jag inser att jag måste splitta upp den mer, då den känns övermäktigt gentemot min ork.

Kväll;

En liten ljusglimt. Yvonne och Ewa var hit. Så kul att träffas. Berättade lite hur jag blivit behandlad på psyk, och Yvonne (som jobbat länge på psyk.) tyckte det var förjävligt. Hon tycker absolut att jag ska anmäla den här historien. Men så var det det där med orken.

Jag har märkt att jag grinar värre än Anna Book i "Biggest loser v.i.p. Jag grinar när jag blir glad, jag grinar när jag blir ledsen och jag grinar utan anledning.

Har blivit en lipsill.

Nu försöka sova.

14/9

Morgon;

Jobbig morgon. När jag tog medicinen i morse så konstaterade jag att magsårsmedicinen, vätskedrivande och blodtrycksmedicinen inte skulle gå att spola ner i slasken, men den övriga skiten skulle ha gått ner....

Bara så där. Jag tog min medicin, alltihop. Men jag får sådana konstiga tankar, som jag vet är fel, men ändå måste trycka undan.

När jag sedan skulle skära upp köttbullspaketet åt hundarna, så stirrade jag på kniven och undrade om jag skulle skära ett kors på underarmen? Jag gjorde det inte. Men bara att jag funderar visar på hur farlig för mig själv jag är. Allt jag gör är impulsstyrt. Jag vet ju att det planar ut nästan helt när jag nått upp till dosen jag ska äta. Men det lär dröja ett tag. Och så lämnar psyk. mig utan att ha någon koll alls.

Jag försökte ringa dem idag, men dom hade stängt. Blev hänvisad till mobila teamet. Försökta ringa i över en timme, men det var upptaget.

Jag är inte bra för mitt eget bästa. Tur i allt elände att det finns någon form av spärr. Man vet dock inte hur länge, för ju längre jag sover dåligt ju konstigare blir min värld.

Eftermiddag;

Ibland blir inte saker som man har förväntat sig.

♥Emilia♥, det lilla yrvädret kom hit och "spontan-kidnappade" mig. Det blev en ovanlig och mycket trevlig eftermiddag.

Fast vi inte känner varandra väl, så kändes det som om vi känt varandra väldigt länge. Men det går så lätt att prata med en person som vet och man inte behöver förklara vad krascher och mental-härdsmälta är.

Vi var på roadtrip till Sollefteå. Tiden gick jättefort och jag tänkte inte en enda dum tanke. Kändes som vi hade hur mycket som helst att prata om.

Det var så roligt och jag kände sådan varm omtanke.

Så har jag ju fina ♥Yvonne♥ som är här uppe nu och vet vad det handlar om. Hon stöttar mig "den lilla ettermyran". Och jag ska heller inte glömma ♥Ewa♥.

Jag var så dränerade på positivt tänkande, så det var snudd på överdos.

Dock känner jag mig verkligen sviken av psykiatrin i Sollefteå.

Kväll;

Har fortfarande lite positivt tänk kvar, men jag vet att ju närmare sängdags det blir, ju oroligare blir jag. Tänk om psyk. kunde fatta vilken kamp jag utkämpar och att det är dom som är orsaken till det. Men icke. Inte en fråga ens om hur det går med medicineringen. Tur att jag ändå har den kunskap jag har om medicineringen.

Men jag skulle behöva något att sova på.

15/9

Morgon;

Kom igång ganska bra. Duschade och ringde psyk. Hade inga förhoppningar, så dom behövdes ju inte grusas.

Vet inte hur många liter jag lipat i telefon nu. Men många är det.

Trots att det var väntat så kändes det åt helvete.

Men jag är trött och sliten nu. Har varit iväg 2 gånger till stan den här veckan. En gång på stödsamtal och så gårdagen med Emilia.

Det räcker för min ork. Jag har fått en överdos av socialt umgänge.

Eftermiddag;

Jag fick lite gjort trots allt. Men nu strejkar på knopp och kropp.

Har jätte dåligt samvete för att jag inte disponerat orken bättre. Ronny vill ju väldigt gärna iväg och träffa Yvonne och Roland i kväll. Jag vill också, men orkar inte.

Ronny lät så besviken när jag sa att jag inte orkade. Det blir ju förmodligen sista gången vi träffar Yvonne och Roland på ett tag. Och så skulle jag väl köra, så då vill han väl inte åka ensam heller.

Så nu har jag gjort alla ledsna. Bra jobbat Annalena.

Mår skitdåligt. Dumma mig.

Kan ju chansa, men vet ju inte hur det går? Varför ska allt bli så fel?

Vi ska åka en stund. Hoppas att allt håller. Känner att jag klarar inte av så mycket höga ljud.

Saker och ting blev inte bättre att Jojon inte tog på sig smällen på bilen. Blir så arg och besviken. Jag stog ju för fan med 2 hjul i diket. Och helt plötsligt fanns det ett vittne, som låg och sov i baksätet. Det blir bara bättre och bättre. Nästa gång något händer (vilket jag hoppas att det aldrig gör) tar jag dit polisen. Kommer aldrig att nöja mig med en uppgörelse på plats. Urkult eller inte.

Fy fan!

Kväll;

Vi kom iväg till Ewa och Göte. Mycket, mycket trevligt. Och maten ska vi inte prata om. Mums.

Det var förutom Ewa, Göte, Ronny och jag även Carro, Yvonne och Roland.

Dom hade även köpt alkoholfritt vin till mig. Snacka om omtanke.

Trivseln till trots, så blev jag mycket trött. Övertrött för att vara uppriktig.

Men jag har klarat av 3 aktiviteter den här veckan.

16/9

Morgon;

Efter att ha sovit ordentligt på väldigt länge, var jag mycket förvirrad (mer än vanligt), men vi gott mod. Det blev en förmiddagslur också. Sover mycket lugnare när Ronny är hemma, så det blir alla vardagsljud runt omkring.

Eftermiddag;

Hade planer på att få in blommorna från altanen. Men orken infann sig aldrig. Det blev mer sova och så laga middag.

Jag gjorde faktiskt hemgjorda vårrullar. Efter middagen infann sig något komaliknande tillstånd.

Kväll;

Så jäkla trött. Kände mig nästan dränerad.

Ronny spelade lite musik och drack någon öl. Sedan tittade vi på tv en stund. Ronny somnade i soffan ganska omgående. Jag insåg att den bästa platsen för mig var nog sängen.

17/9

Morgon;

Vaknade och det kändes jättejobbigt.

Fick dock in blommorna från altanen. Diskade blomfat och snyggade till dem. Det gick mycket fortare än väntat. Men tog hårt på ryggen. Irritationen hängde kvar. Bad Ronny om ursäkt, men kunde ändå inte tygla mitt humör.

Eftermiddag;

Var ned och röstade i kyrkovalet.

Fortfarande botten humör. Jag vet att ciggaretterna inte kommer att räcka hela morgondagen, även om Ronny säger det. Ett stort orosmoment.

Kväll;

Allting som bara kan gå fel, har gått fel.

När jag skulle laga mat så var brödet till varma smörgås mögligt (fick ta korvbröd), soppan blev för salt och äggena kokade sönder.

Så ska det försökas planeras in 2 Härnösandsresor och 2 psykbesök. Känner stressnivån skjuter i höjden.

Dessutom ska vi ge svar om vi kan vara hundvakt. Överlåter det åt Ronny, då jag i nuläget inte lyckas planera något.

Jag inser att ciggen inte kommer att räcka imorgon, och att jag kommer att bli jätte irriterad.

Jag är irriterad redan nu.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 1 kommentarer

2017-09-04
12:48:00

The road to hell part 2 (utfasningen)

4/9

Morgon;

Har ringt psyk. igen. Nya medicinen funkar inte. Självmordstankarna har ökat med 100%. Det enda som håller mig vid liv är hundarna.

Dessutom påverkar det min mage så kraftigt att jag är rädd för blödande magsår igen. Har alla sympton.

Kräks varje natt till och med genom näsan för att jag har sådan halsbränna. Normal dosen av magsårsmedicin (som jag alltid ska äta) räcker inte till.

Dessutom (har jag läst på) att skulle jag lämna ett urinprov, så skulle det visa positivt på Metadon. Hur jävla roligt är det då?

Eftermiddag;

Nu är det bara att vänta på att den förstående....not läkaren ska ringa. Vad gör jag tills dess?

Läkaren ringde inte, men syster Helén på psyk. Bättre att hon ringde än läkaren tror jag. Det är inte konstigt att jag mår dåligt. Jag har både utsättningsproblem och upptrappningsproblem samtidigt. Hon håller med om att jag skulle ha fått veta vad jag hade att vänta, så det inte skulle ha kommit som en chock. För chock är nästan för milt beskrivet.

Nu har jag fått förhållningsregler. Jag måste nog ha det.

1. Ta maxdoserna av behovsmedicinen innan jag hamnar i paniktillstånd.

2. Dricka mindre kaffe.

3. Röka mindre.

4. Ingen alkohol, men det faller ju bort av sig själv eftersom jag inte druckit en droppe alkohol på drygt 2 år.

5. Äta på regelbundna tider och inte låta bli för att jag inte är hungrig.

6. Ut och promenera mer med hundarna, korta och långsamma promenader.

7. Tillåta mig att sitta i soffan, titta på tv, virka eller annat tidsfördriv.

8. Fortsätta skriva av mig.

9. Vara snäll med mig själv.

Nu ska psyk. ringa och kolla till mig på dagarna och mobila teamet på kvällarna.

Annars är det ju lugnare på kvällarna. Dels är Ronny hemma och dels är jag ganska trött då. Tyvärr inte tillräckligt för att jag ska somna.

Kväll;

Mobila teamet ringde för att kolla min status.

Grät en skvätt, men ganska lungt.

5/9

Morgon;

Kändes lite svajigt när jag vaknade, men lyckades samla ihop mig.

Eftermiddag;

Kan konstatera att jag fått mer gjort än på länge.

Diskade, satte igång tvättmaskinen, plockade rent 3 hyllor i matkällaren, bara ut skräpet. Satte etiketter på gurkburkar och saft och bar ner det i matkällaren. Diskade ur burkar med gammal sylt och gurka och bar ned, hängde tvätt, tog in pelargonierna och slängde ut Benjaminfikusen och gick ut med hundarna.

Då hände katastrofen. Alla 3 stenarna från Katjas, Cleos och Bonos gravar är borta. Dom ligger på grannens tomt, använda till annat. Säkert ett missförstånd, men nu kan jag inte sluta gråta. Helt upptrampat på gravarna. Mer behövs inte, min hsp löper amok och jag skriker till och med.

Vad ska jag göra? Kan inte slappna av en sekund.

Åh, vad jag blir ledsen.

Får lust att skära mig i armarna, för att få bort smärtan från ångesten.

Kanske lika bra att jag går och lägger mig.

Helvetes jävla skit.

Så här ser det ut nu.

Och där ligger stenarna, hos grannen.

Kväll;

Ronny har burit tillbaka stenarna, men jag bara gråter.

6/9

Morgon;

Psyk ringde och undrade hur det var med mig. Jag berättade om stenarna och så grät jag.

Äter maxdosen av behovsmedicin, men livet känns ändå som en golgatavandring.

Måste vila och fundera lite.

Eftermiddag;

Har just fått veta att älskade Zita har vandrat över regnbågsbron. Sorgen är förlamande.

Vill tro att Cleo och Bono möter henne.

(För er som inte vet är Zita min svågers och svägerskas dobermann.)

Hon har lekt och fostrats av Cleo och Bono.

Detta gjorde väl det med våra hundgravar också extra tungt.

Jag spikade ihop ett kors.

Och nu är det utplacerat på gravarna, så inga fler missförstånd sker.

Kväll;

Gick och la mig redan klockan 21.00. Orkade inte med tillvaron alls.

7/9

Morgon;

Orolig som fan. Ska träffa min nya samtalskontakt idag. Det kan bli hur dåligt och hur bra som helst. Vet ingenting. Får väl uppdatera när jag kommer hem.

Eftermiddag;

Har då träffat min nya samtalskontakt. Hon verkar bra. Kändes faktiskt som jag blev tagen på allvar.

Har fått en akuttid hos en annan läkare imorgon för en "second opinion" angående medicinutbytet. Det är mycket som inte är ok med det. Mår fruktansvärt dåligt fortfarande och har gråtit så ögonen mest är röda springor.

Kväll;

Verkligen upprörda känslor. Har gråtit så mycket att vattennivån i Ångermanälven borde ha ökat med 1 dm.

Känner mig verkligen orolig inför natten och morgondagen. Men det kan väl inte bli värre än det redan är.

Det känns som livet går vidare, men inte mitt...det finns snart inte.

8/9

Morgon;

Ångestmätaren har nått en ny toppnotering.

Har pratat med psyk. Jag ska få träffa en ny läkare idag, men kruxet är det att jag vet inte om jag orkar ta mig dit. Helt jävla slut i både kropp och själ.

Vad är det som händer?

Innan medicinförändringen orkade jag jobba 25%, som uppgjort. Nu orkar jag ingenting och det är en snabbt nedåtgående spiral.

Varför finns jag egentligen?

Eftermiddag;

Dags att träffa en ny läkare...som vid mötet visade sig vara en läkare jag mött förut. Det var väl inte hipp hurra precis. Nej, jag tycker inte om hen, men i jämförelse med den andra så är det gångbart.

Fick byta tillbaka till Citolapram, så nu har vi en nedtrappning och upptrappning igen. Det ironiska är att det är tillbaka där vi strartade för 3 veckor sedan.

Med andra ord har jag mått grymt dåligt helt i onödan, och det är inte över ännu.

Någon riktig förklaring har jag inte fått. Det mesta är bara så fel som det kan bli. Får nästan känslan att jag har blivit ihopblandad med någon annan.

Fick däremot imgem insomningsmedcin, trots att jag fått använda min befintliga till att sova på dagen, då ångesten varit för hög.

Får väl sova dåligt då i 2 veckor. Kan säkert bli problem när jag ska ha ny utskriven om det råkar vara läkaren som satte igång den här cirkusen. Tror att jag kommer att straffas på ett eller annat sätt.

Kväll;

Känns bara bläh. Så mycket i huvudet att jag tror det spricker.

Ser inte fram mot en ny upptrappning. För både nedtrappningen och upptrappningen på Citolapram är för jävligt. Och detta har aldrig behövt hända.

Är då frustrerad.

Tänk om jag hade haft något att sova på.

Men tig och lid. Och utan den här idiotnedtrappningen hade jag ju haft insomningsmedicin kvar.

Det blev tidig kväll, kl. 21.30.

Det ska va gott att leva.....vilket skämt

9/9

Morgon;

Sovit som en kratta. Idag dags att börja med Citolapramet igen.

Vet att den upptrappnining är djävulsk. Har gjort den förr. Och så förbannat onödigt att detta hände.

Sedan blir man ledsen på läkarna som tror att det bara är att trycka på en knapp så funkar allt igen. Kan dom inget om biverkningar?

Tänk om jag hade kunnat få några tabletter att sova på? Men icke. Spy, tig och lid.

Eftermiddag;

Fick gå och lägga mig och vila en stund.

Ringde mobila teamet och vrålade ut min ångest. Men vad hjälper det.

Lagade mat och sedan blev det inte mer.

Kväll;

Men herregud vad jag mår dåligt, Har läkarna ingen kunskap alls om biverkningar?

Och dom här är ju helt i onödan. Och läkardjäveln sa ju att jag skulle nog kunna jobba till veckan. Vad är det för djälva skämt? Jag har inte ens behövt vara sjukskriven om dom inte ställt till det med medicinen.

10/9

Morgon;

Känns som ett 2-dagars party. Men det är bara i min hjärna det är party. I kroppen känns det som dagen efter ett party.

Eftermiddag;

Ringt mobila teamet igen och gråtit. Fetfatta vilka biverkningar jag har.

Skulle vara så lycklig om detta var över.

Slå ihjäl mig, eller ge mig något att somna på.

Kväll;

Innefattar bara en sak....

This is the road to hell.....

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2017-08-31
17:46:00

The road to hell part 1 (nedtrappningen)

Dom som tycker att det är behagligt att läsa om självmordstankar och annat svart bör inte läsa detta.

Jag har gjort anteckningar mest för min egen skull för att när allt blir bättre (för det blir det väl?) kunna se tillbaka hur jag kämpade.

Det är dessutom bara tankar som jag satt ord på, ingen aktiv handling. Jag har inte skadat mig själv någon gång under den här tiden, bara mått fruktansvärt dåligt. Har som synes överlevt eftersom jag sitter här och skriver nu. Och dom som känner mig vet att jag hur illa det än är, flätar in min svarta humor i det jag skriver.

Mår lite bättre idag och hoppas kunna börja blogga som vanligt igen efter att ha skrivit ned detta. Jag söker inget medlidande. Vill bara försöka förstå hur man kan reagera så starkt som jag gjorde/gör.

Tycker det är förbannat korkat att jag inte fick någon information om hur tuff den här resan skulle bli. Men är det the road to hell, så är det väl djävulen som är konduktör på tåget utan nödbroms.

22/8

Eftermiddag;

Har varit hos läkaren på psyk. Verkar dåligt påläst om min historik Men nå väl, hen är ju överläkare.

Måste dock ställa mig lite frågande varför jag ska byta medicin och tempot? En medicin som jag ätit i 5 år (Citolapram) ska halveras från 40 mg till 20 mg i fem dagar och sedan ut helt och hållet, Quetiapin ska ökas succéssivt.... men det hen gjorde var att sänka även denna från 200 mg till 50 mg. Alltså två sänkningar.... Jag anar att något inte stämmer..... Paranoid?

23/8

Morgon;

Ja, då var det dags. Halv dos idag. Från 40 mg till 20 mg. Och Quetiapinet från 200 mg till 50 mg (det skulle vara en höjning.) Försökte få läkaren att förstå att att nedtrappningen var för snabb, då jag ätit Citolapram i 5 år. Och att jag gått igenom på nedtrappningar, upptrappningar och medicinbyten flera gånger under dessa år och med förödande konsekvenser. Ingen respons, utan bara att det skulle gå så bra så och att jag oroade mig i onödan. Punkt slut. Så jag måste vara mycket inbillningssjuk. Önskar att hen fick må som mig i en halvtimme.

Eftermiddag;

Abstinensen har börjat sätta in. Huvudvärk, kräkningar, hjärtklappning, illamående, rastlöshet, stress, ofukuserad, glömsk, mycket mörka tankar och en massa annat roligt. Är det på riktigt? Jag inbillar nog mig.

Kväll;

Menar dom på allvar att jag ska kunna sova? Överleva natten?

24/8

Morgon;

Hemsk natt. I princip sömnlös. Kräkningar och frossa.

Ringde psyk. och grät. Berättade hur illa jag mådde och att jag skulle behöva några extra insomningstabletter, eftersom jag inte fick ta ut på receptet förrän den 29/8. Sköterskan skulle framföra detta till läkaren.

♥(Det ska nämnas att alla sköterskor på psyk. är underbara.)♥

Hade jättesvårt att få på mig kläderna idag. Varenda led i hela kroppen värker. Dessutom vägrar kropp och huvud att samarbeta. Behövs nog en medlare där.

Har ingen matlust, orkar ingenting och fryser och svettas om vart annat. Detta måste vara avtändning deluxe.

Eftermiddag;

Det regnar ute. Det känns bra. Då kan jag vara inne med gott samvete.

Tvivlar på att läkaren på psyk, tror på det jag säger.

Det är ju bara mitt liv det gäller, alltså inget viktigt.

Kväll;

Stressen gör att jag tappar minnet. Tyvärr dock inte sådant som varit skönt att glömma.

Har dessutom, med stort vemod sagt hejdå till våra fina vänner som nu åker tillbaka till Tyskland.

Nu dröjer det ett år tills vi träffas igen. Många tårar blev det. (Kändes nästan befriande att gråta. Behövde nog det.) Ser fram emot när dom stannar för gott.

Nu har vi helvetes natten kvar.

25/8

Morgon;

Morgon, fan! Sovit dåligt. Jävla skitliv!

Har pratat med psyk. Isbiten till läkare vägrade att ge mig några insomningstabletter. Tvärnobben. Men det var egentligen bara väntat. Dessutom ändrar hen ordinationen på Quetiapin hit och dit, så ingen vet vad som gäller. Har i nuläget 4 olika ordinationer. En på ett handskrivetpapper, två olika i journalen och en till som sköterskan meddelade mig nu. Undrar om hen har kommit på att att hen sänkte dosen iställlet för att öka den i början?

Just nu känns det som jag tvärslutar med all medicin och klipper alla kontakter med psyk. Det är bara att köra tills det tar tvärstopp. Ingen tror mig och ingen lyssnar på mig. Saknar Mikael, min tidigare samtalskontakt, som nu gått i pension.

Eftermiddag;

Kreativ. Man vet ju inte om något skulle hända.

Kokat saften, som runnit genom silduken. Skrivit ett tillägg till mitt testamente, eller ett annex som det heter på finare språk. Ändrat förmånstagare på mina försäkringar. Samt lite annat som kan vara bra om allt bara kraschar.

Kan i alla fall upplysa om att det tar 9 minuter hemifrån ned till järnvägen. Man hör tåget 12 minuter innan det är här. Och om man går ca 200 meter uppåt på järnvägen kommer man till en ca 150 meter lång sträcka där man inte kan komma ifrån järnvägen pga raka bergssidor och stora stenbumlingar. Ingen ska säga att jag inte har koll.

Kväll;

Ronny och jag hjälptes åt att få alla saker färdiga inför Bygdens dag imorgon. Det var lite som skingrade tankarna ett tag.

Nu hoppas jag bara att jag orkar genomföra det också. Mycket trött nu. Och jag som skulle baka knäckebröd.

26/8

Morgon;

Sovit riktigt gott (fick sovtablett av Ronny, för hjälp av psykvården fick jag ju inte.) Klev upp klockan 06.00 och bakade knäckebröd.

Det kändes faktiskt riktigt roligt att dra iväg.

Eftermiddag;

Fick sälja en del på marknaden. Allt knäckebröd gick åt.

Försökte hålla kvar den positiva känslan, men ångesten segrade med 5-0. Fick ta till hela batteriet för att kunna sova bort ångesten. Dödslängtan. Sömnen dämpade en del så det blev väl 5-2 till ångesten.

Kväll;

Åt middag tillsammans, som jag faktiskt lagat. Satt uppe ett tag. Ronny hade kontakt via webben med sina bröder och svägorskor, så dom kunde skåla tillsammans och ha roligt. Jag gick och lade mig och slogs med demonerna. En är riktigt ful.

27/8

Morgon;

Illamående. Känner mig bakfull fast jag inte dricker alkohol.

Tittade på tv en stund, sedan behövde jag vila.

Eftermiddag;

Legat mycket idag, orkeslös. Ingen lust med någonting. Gjorde dock iordning tidrapporten som skulle skrivas på samt läkarintyg som skulle till arbetsgivaren.

Lagade mat. Åt bara lite, då jag inte hade någon matlust alls,

Kväll;

Tittade på tv en stund, naturfilmer.

Sedan kändes det som att det var dags att gå och lägga sig. Helt övertygad om att demonerna både finns under sängen (eller det kanske är dammtussar) och i mitt huvud.

Tankarna kretsar kring hur jag ska klara morgondagen ensam. Kommer jag att överleva? Och spelar det någon roll om jag överlever?

28/8

Morgon;

Panik!!!!

Ringde psyk. på morgonen och skrek ut min ångest.

Isbiten skulle ringa kl. 16.00.

Känns ju bra...not!

Eftermiddag;

Kaos!!!

Isbiten ringde och anklagade mig för att jag inte sagt att jag ätit Citolapram i 5 år. Jag sa ju det 3 gånger, men hen sa att jag ätit det i 5 månader och sedan ändrade hen sig och sa att jag ätit det i 1 ½ år.

Tog även upp att hens ökning av Quetiapin resulterade i en minskning för mig. Även det var mitt fel som inte sagt något. Men jag gjorde ju det och hen trodde mig inte. Titta för faan i min journal skatben.

Så kom vi till att jag faktiskt ätit 60 mg Citalopram. Då sa hen att jag ljög. Ingen äter så hög dos.

Sa åt hen att titta i min journal vad jag hade för dos när dom plockade bort 20 mg och satte in Mirtazapin. Hen hittade det och sa att hen aldrig varit med om en sådan hög dos. Men det har jag svarade jag och då blev hen sur. Så började det roddas om igen, så nu har jag ingen aning om vad jag ska äta.

Undra på att det är rörigt.

Kväll;

Ledsen och förvirrad.

"Jag har varit och tagit igen mej ett slag

på ett hem för såna som jag

Dom sa, jag behövde vila ett slag

Sen skulle allting bli bra

Men jag sover med öppna ögon

och jag vilar med öppen mun

Och så vitt jag förstår är det tvärtom så

att det blir värre för var sekund

Överstesystern frågar mej snällt:

"Hur står vi till idag?"

Jag vet inte alls hur jag själv har det ställt

men hon ser ut att må bra

Så när jag böjer mej fram och viskar

att jag mår väl som jag måste må

så nickar hon glatt och ger mej ett skratt

och låtsas som om hon förstår"

Osv. Hoola Bandoola Band kunde det där med texter.

29/8

Morgon;

Skit!

Får en ny samtalskontakt nästa vecka. Känns väl så där.

Just nu litar jag inte på psykiatrin. Och inte på något annat eller annan heller.

"Krevaderna har tystnat
och kriget har tagit'slut
Ensam sitter kaparen vid kanonerna
Över gyttjefyllda gravar
ligger luften tung av krut
Han fingrar lite tankspritt på patronerna
Och när han tittar sej i spegeln
har den rämnat mitt itu
Och mellan halvorna av hans ansikte
kilar råttorna in och ut
Då kommer Mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på"

Hoola Bandoola Band passar in här också.

Eftermiddag;

Håglös.

Kväll;

Fattar ingenting. Varför ska en läkare som aldrig träffat mig gå in och göra en sådan förändring av min medicinering? Och bevisligen har hen ju inte läst min journal heller.

Och den där Quetiapinen. Har 5 olika bud nu, ett till så kan jag kasta tärning.

Vad händer?

Tycker verkligen synd om Ronny som ska behöva uppleva detta.

Jag har ju sagt att alkohol är som rysk roulette för mig, det var därför jag blev och är nykterist. Men jag tror förbanne mig att psykvården också är rysk roulette.

30/8

Morgon;

Hemska mardrömmar.

Alla ljud är så högljudda idag.

Mår illa, kräks, skakningar och frossa.

Nej, det är inte klimakteriebesvär. Gjorde husrent på den fronten när jag hade cancer 2007.

Det är bara the road to hell.

Eftermiddag;

Åh vad jag hatar att kräkas, speciellt när det kommer genom näsan också.

Har gått ned 5½ kg på en vecka. Fortsätter det så här kan jag sikta på Beach 2018.

Jag har pysslat på i panik idag, för att slippa tänka.

Har vattnat alla blommor, tagit bort alla gula blomblad (det har varit eftersatt en längre period), planterat om blommor, diskat, tvättat, hängt tvätten ute, vikit hela högen med tvätt som låg samt det jag tvättat, kokat gurklag och lagat mat.

Det måste absolut vara strukturerat kaos.

Kväll;

Det blir tidig kväll ikväll. Både Ronny och jag är trötta.

31/8

Mår bättre och naturligtvis tyckte isbiten att vi då skulle påbörja nästa nedtrappning.

Sa åt hen att det kan du fetglömma.

Jag måste väl få må bra några dagar innan det är dags igen.

Detta var min vecka i nedtrappningens fasa.

Mycket hade kunnat gjorts annorlunda och lite vetskap om vad som komma skulle hade varit bra.

Men fan. Jag klarar det här också.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2017-08-02
13:30:09

Platt fall

Tänkte valla dammsugaren, då Elsa kommer idag.

Men det blev platt fall. Efter ett samtal försvann den lilla energin jag kunde uppbringa.

Jag har huvudvärk, hjärtklappning och svårt att andas.

Säger någon att jag ska rycka upp mig nu, så lägger jag mig på järnvägsspåret.

Med andra ord, jag avsäger mig alla hurtiga tillmälen.

Jag begär inte att alla ska fatta hur det är att leva med panikångest, men för mig är det en evig kamp.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2017-07-31
11:03:14

Manic monday

ingalunda_frundin När ångesten pga skitprat och rena lögner sätter stopp för mig att våga gå ut. Så ledsen, så kränkt och det spelar ingen roll att jag försvarar mig. Det blir bara värre och värre. #psykiskohälsa #panikångest #utmattningsdepression #hjärtklappning #hjärnspöken #andningspåverkan #sorg #självskadebeteende #självmordstankar #villintefinnastill Aldrig kunde jag väl ana att min självvalda nykterhet skulle ge upphov till så mycket lögner och skitprat. Är man en lögnare om man är nykterist? Måste man per automatik smygsupa? Så less att försvara mig att jag orkar snart inte med mer.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2016-10-24
12:30:00

Ryggont, tjuvar, tandvärk, avslag och nedstämdhet....

Det var väl kanske inte den mest inbjudande inledningen på ett blogginlägg. Men faktum är att så tugnt är det.

Att jag inte bloggat på ett tag beror på att ryggen inte tillåter att jag sitter vid datorn och att det är så bökigt att blogga från mobilen.

Tänkte försöka mig på en liten uppdatering nu, medan smärtlindringen sitter kvar.

Har inte fått svar på röntgen av ryggen ännu, men kan bara säga att något är ordentligt fel. Konstant värk i två veckor nu och det påverkar hela min livssituation. Humöret dalar i ett rasande tempo och ångetsen kommer som ett brev på posten (det var ingen bra liknelse, vi har ju PostNord). Det går i alla fall fort att tappa livsgnistan.

Så detta. Blir så arg och ledsen över den totala avsaknaden av moral i dagens samhälle. Jag hatar tjuvar. Det finns ingen respekt alls för andras privata ägodelar. Kanske dags att införa det gamla straffet, hugg av dom händerna. Blir jätteledsen över detta. Jag vet ju att bilar är ett av Anjas stora intressen här i livet. Och så råka ut för detta. Det gör mig både förtvivlad och ursinnig.

Förbannade tjuvsamhälle.

Så nästa lilla uppmuntrande besked. Jag fick avslag på arbetsskadeanmälan. Detta var egentligen inte så förvånande, men så är det. En chef förstör ditt liv och du ska bara acceptera.

Återigen förbannade tjuvsamhälle.

Så har jag ringt till tandläkaren. Har inte råd, men jag står inte ut med tandvärken längre. Inte ens ett tandläkarbesök ryms i vår budjet. Jag har ju 75% sjukbidrag och 25% lön och det ska ni veta att man inte blir rik på. Innan konflikten med arbetsgivaren jobbade jag 100%.

Men ett raserat liv och raserad ekonomi är inte värt mer.

Förbannade tjuvsamhälle.

Det är sådana här dagar jag önskar att jag bara kunde sluta leva. Att kämpa tjänar ingenting till. Det här är min lott i livet.

Visst har jag mycket positiva saker i mitt liv och det finns många som har det mycket värre, men det tar tyvärr inte bort mitt tungsinne.

Jag oroar mig för Ronny också. Dels att dom aldrig kom på vad som var fel med honom, när jag fick skicka honom med ambulansen. Och så att röntgensvaret av hans knöl i ryggen inte har kommit ännu.

Jag vet att han sliter ont och att jag måste stå på benen för hans skull, så att det inte blir ännu en belastning. Han oroar sig för min hälsa, ekonomin (framför allt) och sin egen hälsa. Även om han inte säger något, så vet jag.

Jag måste få till en sida med mina alster, så att jag förhoppningsvis kan få in några enxtra kronor. Vet inte vad som gör att jag aldrig för till det.

Avslutar med några bilder från ig. Det är väl de foton jag har för tillfället.

Sockar, akryl/ull stl. 42-43.

Vi har höstat in rosor och jordgubbar som stått i amplar och krukor.

Höst.

Vägen hem.

"Catcher in the rye".

Chaimasalatea, livsviktigt.

Helgdricka. Jag dricker inte alkohol.

Sockar med extra långa skaft, akryl/ull, stl. 41-42.

Poncho, akryl/ull.

En bukett sockar.

Det jag håller på med nu.

Klarar av att trycka fast ryggen i soffan och få en acceptabel sittställning. Värre är det när jag ska upp.

Det var inte mycket positivt med detta inlägg, men det var ett livstecken.

Var rädda om varandra.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2016-09-27
21:30:00

Positivt då för helvete

1. Kom iväg till jobbet.

2. Hade mat lagad, så jag behövde inte göra det när jag kom hem.

3. Har börjat med nya medicinen (den är som en bergochdalbana).

4. Jag är ledig imorgon (skönt efter en mindre rolig dag).

5. Vi har fortfarande vatten.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2016-09-25
22:34:34

Negativt och positivt

Jag skulle egentligen ha skrivit dom igår, men var alldeles för trött när vi kom hem från Härnösand.

1. Vi var fortfarande vattenlösa när vi åkte till Härnösand.

2. Vattenlösheten har verkligen varit stressande på många sätt, då jag förknippar den med mycket annat negativt.

3. Hade ett berg av disk och annat när vi kom hem.

4. Vågade inte tro på att vi fått tillbaka vattnet, så jag måste i stort sett upp varje timme för att kolla.

5. Orolig för hur mycket Ronny fick slita med vattenläckan.

1. Vi har vatten igen.

2. Det mesta har vi hunnit ifatt nu.

3. Den nya kompletterande medicinen fungerar nästan för bra. Den ska göra mig lugn, men fungerar nästan som en slägga. Alltså inget att ta till när man är ute bland folk.

4. Potatisen är på plats i matkällaren.

5. Så gott som allt är tvättat (i Härnta).

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2016-09-23
22:53:43

n

1. Förhoppningsvis har vi vatten imorgon. Må kraften vara med oss.

2. Nya medicinen funkar.

3. Zita är piggare. ♥

4. Gjort en ny dörrkrans.

5. Pratat med både fk och facket.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2016-09-22
22:45:00

Denna dagen ett liv knappt

1. Vi får inte vatten förrän tidigast lördag (så jag slipper diska).

2. Man blir varse om vad bra vi har (normalt) som har vatten varje dag.

3. Klarade av en del jobbiga samtal, ett återstår. Men det beror inte på mig, utan personen som skulle finnas på andra sidan luren.

4. Har toksovit på eftermiddagen.

5. Glad att jag hade förberett maten för idag. Bjöd till och med grävarkillem på middag.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2016-09-21
23:51:00

Dagens positiva som inte finns

1. Vi har ett hus (det är inte nedbrunnet), även om vi saknar vatten.

2. Jag har fått ny insomningsmedicin, och ytterligare en medicin. Den fanns inte hemma på apoteket, så jag får den inte förrän på fredag. Men det är kanske bra att jag provar den när jag är ledig.

3. Jag orkade inte jobba idag, då jag knappt sovit något inatt, men jag hade tid att ta ut, så jag kunde ta en ledig dag.

4. Jag har plockat mossa till lite pyssel.

5. Jag hoppas på mirakel imorgon, så dom börjar leta vattenläckan.

KATEGORI: Psykisk ohälsa | KOMMENTERA: 0 kommentarer

2016-09-20
17:10:57