Dessa rosor av apelsinskal tycker jag är underbara.

Tror att det kommer att dofta gott också.

Kommer att testa att göra dessa.

Ja, vad har hänt?

Mer skvaller och skitprat. Kontakt med facket.

Men vi ger oss med det.

Ronny och jag ska på ett informationsmöte. Tror att det kommer att bli både intressant och upplysande.

Ser den kunskapen som mycket viktig.

Ju mer jag får höra och veta, ju fler kommer jag att städa bort ur mitt liv.

Vissa personer , inget oväntat. Men så har vi dom här jäklarna som kan ljuga en rätt i ansiktet

och inte drar sig för att gå bakom ryggen. Dessutom med en ganska välfriserad sanning och

ibland rena lögner,

Har fortfarande inte vaknat. Tror jag ska koka lite mer kaffe.

Hur som helst. så kändes det bättre efter en promenad med dom 4-benta.

Idag tror jag inte att något kaffe i världen får mig att vakna.

Ska snart hasa ut med hundarna.

Känns kanoners att ha mat färdigt till middag också, det blir ärtsoppa.

Skulle så gärna vilja sätta mig och sticka, men det funkar inte ännu med handleden.

Ute snöar det, och jag drömmer om våren.

Dags att hoppa i den berömda lopplådan, som tack och lov är renbäddad.

Lyckades med det idag, samt tvätt, vikning av tvätt, disk, hundpromenader och mat.

Steken var visserligen färdig, men det andra gjorde jag.

Just makabert blir mitt tankesätt när jag mår sämre.

Det är så mycket nu. Hjärnan går på högvarv hela tiden, och allt som hänt under de här snart 2 åren

pockar på hela tiden. Stresspåslag, megastort.

Sedan sista mötet är det lugnande på dagen och lugnande och insomning till natten.

Men det är Ronny som har hand om min medicinering efter överdosen (frivilliga) som höll på att avsluta mitt liv.

Jag kanske ska få höja den antideprissiva medicinen också från 40 mg till 50 eller 60 mg, men då måste en psykiatriker var inblandad.

 

Nu till det makabra.

Jag blir som fixerad vid död. Har någon dött måste jag veta allt, och har någon tagit livet av sig, så måste jag veta i detalj.

Jag tittar på kistor, kistdekorationer, självmordssätt osv.

Hur jävla underligt det än låter, så finner jag en viss ro i detta.

Eftersom jag har en självdestruktivitet i mig själv, så får den känslan mig att försjunka i ett tillstånd

där jag mår bättre, fast egentligen sämre.

Det är lite svårt att förklara. Men genom KBT:n har jag börjat förstå det tankesättet bättre.

Jag begär inte att ni ska förstå heller.

Jag är ett mysterium, inte bara för min omgivning, utan även för mig själv.

 

Hade fått mail både från kurator och facket, samt pratat med kurator i telefonen. Nu är allt i rullning. Jobbigt? Ja. Men det här dödläget som varit är minst lika stressande.

Hoppas ju verkligen att den här historian får ett slut nu, och att även skitpratarna får veta att nu räcker det.

Den här resan har nästan kostat mig livet, och om det finns någon skam i världen så är det fler än en som ska skämmas.

Har ägnat mig åt matlagnig.

Men hon fick friterade räkor, lök, paprika, kokosris och hemgjord sötsursås.

 

Under kvällen har det inte hänt så mycket.

Ronny skjutsade Elsa till Emilie.

Jag hade nästan hoppats att hon skulle ringa...

Längre hann jag inte förrän Elsa ringde. Hon kommer hem.

Men jag behövde inte hämta henne, hon skulle få skjuts hem.

Hur som helst, så var jag startklar.

Tvättmaskinen startad.

Nu fundering över resten av dagen.

Julen borde kanske städas ut...

Återkommer med en uppdatering om inget har hänt...

Nu saknar jag bara ord för vad det har blivit av allt.

Personliga vendetta, av de fegaste slaget.

Det är som Davids kamp mot Goliat.

Hoppas jag hittar något mirakelverktyg jag också.
 För sanningen går det tydligen inte att segra med.

Nu kämpar jag varje minut för att överleva.

Hade tänkt sätta mig och läsa bloggar, men det blev inte av idag.

Har av någon anledning gått trögt idag.

Löste melodikrysset och drack kaffe.

Klädde inte på mig förrän mitt på dagen.

Ronny och jag hjälptes åt att bädda rent. Kan ju säga att det inte bara är gipset som är i vägen...

"Jag har samrått med företagsläkare Artto Kartunnen och vi har ändrat lite i tidigare planering.  Vi  har beslutat att Försäkringskassan och Arbetsgivaren inte kommer att delta i det möte som är bokat 23 januari.  Istället kommer du och Artto Karttunen att träffas och samtala om hur du känner omkring den kränkning som du upplevt = vad vill du att arbetsgivaren skall göra för att du skall känna att du kan hantera dina känslor av kränkning och gå vidare?

När ni har träffats den 23 januari hoppas jag att ni har kommit fram till någon vägledning som kan delges till arbetsgivaren och som de får jobba vidare med. 

Vi kommer nog att få anledning att ha ett gemensamt avstämningsmöte där alla deltar i ett senare skede men i första hand får du, doktorn och kuratorerna träffas.

 Syftet med den ändrade planeringen är att ni i lugn och ro skall få möjlighet att prata omkring dessa frågor utan att det är jätte mycket folk närvarande"

 

Så nu kan jag inte låta bli att fundera. Är det bra eller dåligt? Men jag tror att det är bra. Visst verkar det så?

Ordväxlingen med nya grannarna (som är tyskar) lämnar jag därhän och bidar min tid för att se hur det utvecklas. Orkar inte engagera mig i massa extra trams just nu.

 

Hoppas det tar mig med. Har en tuff dag imorgon, så jag behöver sömnen.

Har haft en dispyt med nya grannarna idag. Men det tar vi senare.

 

Tänk om livet kunde gå på räls någongång.

Men det kan det aldrig, eller också beror det på att jag aldrig kan slappna av,

utan väntar mig det värsta hela tiden.

 

Nästa vecka blir jag av med gipset i alla fall.

Det känns skönt.

Har varit inpaketerad i 5 veckor.

Det är synd om mig.

Igår när Ronny åkte från jobbet, så höll det på att gå riktigt illa.

Han fick ett släpp i höjd med Selsjön.

Bilen snurrade runt (ej voltade) och kastades från sida till sida.

Med minsta möjliga mån undveks en frontkollision med en timmerbil.

Sekunderna på rätt sida tack och lov.

Nu slutade det tack och lov med ett trasigt extraljus och trasigt avgasrör.

Vågar inte tänka på vad som kunnat hänt.

Men det kommer att hända en rejäl olycka om inget görs.

Riks 90 kör man med livet som insats.

Den har aldrig varit någon höjdare vintertid, men i år är den sämre än sämst.

Och det är skridskobana på tomten. Kan man sanda gräsmattan?

Är väl inte undra på att man bryter armen.

Var är snön?

Det är ju inte vinter.

Efter 2 veckor med influensa var det ganska tamt här på nyårsafton.

Det var jag, Ronny och hundarna, eftersom Elza och Joel var i Sandviken.

Efter en natt med megaångest har jag nu haft ett maratonsamtal med facket, om hur vi ska gå vidare med den tragiska följetången med jobbet.

Nu ska allt upp igen. Känns som jag aldrig får lugn och ro.

Sitter här i nattlinne, oförmögen att göra något, annat en springa på toaletten och kräkas.