Så här ser min nya medicin. Den är så där stor och den ska sväljas hel. För de som nu vill skoja till det lite, så kan jag tala om att det är inte stolpiller.

Men det värsta med dem är att jag mår sämre och sämre av dem. Jag är ledsen jämt och ständigt, gråter massor, får täta panikångestattacker och börja gråta vid stress och tappar närminnet.

Det är en mycket stark medicin och hög dos, så därför skulle de kolla upp den. Men den utlovade tiden blev inte av, så nu ska jag inte tillbaka förrän den 28/5. Vilket känns åt helskotta. Den förra medicinen fungerade ju bättre, även om den inte fungerade helt bra. Men av den blev allt mer utplanat. Nu är det en bergochdalbana som bara går nedåt. Självömkan? Tror inte man kan kalla det för det, då man inte själv styr över medicinen ellar kraften från ångesten.

Dessa utom är jag billös den dagen, då jag ska på psyk så jag får försöka klura ut hur jag ska lösa det. Lite långt att gå de 4 milen hem, för sådant lyx som bussar har vi inte här.

Så har vi mitt höga blodtryck. Det är så högt att det är farligt. Sista trycket låg på 195/140. Dom har höjt medicinen 2 gånger, men efter det ingen kontroll och det är omöjligt att få en tid på Hälsocentralen för att kolla upp det. Akuten höjden medicinen och skickade sedan remiss till Hälsocentralen att jag skulle kolla blodtrycket minst en gång i veckan. Det var 4 veckor sedan, och hur jag än ringer så får jag ingen tid.

Nog om detta.

 

På lördag går min tjänstledighet från mitt tidigare jobb ut. Därför hade vi en träff på Erikshjälpen med arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Mellan gråten och paniken hade jag mycket svårt att ta in någon information, så när jag pratade med Ronny i telefon kunde jag bara berätta att mötet var slut, så mycket annat kunde jag inte sortera ut.

Vågade knappt köra hem. Utan fick göra stopp och gå ur bilen.