2019-09-05
13:59:00
13:59:00
Sommaren som gått
Vi var till Alingsås, jag jobbade på Urkult och så var vi till Stockholm och såg Rammstein. Mycket roliga saker. Och bilder kommer när jag orkar.
Om sommaren var bra, så har hösten blivit dessto tuffare.
Ronny blir arbetslös den 1/10, vilket är katastrof. Hela vår existens är uppbyggd kring hans lön. Efter som vi har inlett skuldsanering, så blir det ett stort problem. Allt är uträknat och godkännt. Börjar han och stämpla, så blir inkomsten ca 5000 kronor mindre per månad. Det innebär att vi varje månad kommer ligga 5000 kr under existensminimum och det förstår ju alla att det inte fungerar. Eftersom vi har skuldsanering får vi inget försörjningsstöd.
Ändrar vi inkomst hos kronofogden, faller skuldsaneringen och den måste räknas om. Det är inte ens säkert att vi får det beviljat igen.
Så det är helt klart ett megaproblem.
Så har vi viktig medicin som är restnoterad, så även ersättningspreparaten. Vet inte hur det kommer gå med det? Självmordsrisken ökar ju, då jag inte äter denna medicin för skoj skull.
Datorn har börjat krångla, fläktproblem. Och så sjunger routern på sista versen. Så Wi-fi funkar bara ibland. Men varför skulle saker gå lätt?
Men det gjorde inget om det bara flöt på någon gång. Är det för mycket begärt?
Så hade vi anmält Rexen till MH, men den blev inställd. Ligger ute med dessa pengar också. Saker och ting går verkligen inte vår väg just nu. Som att hade Ronny bara fått en månads förlängning, så hade han hunnit få en tillsvidareanställning och många av problemen hade varit ur världen. Men vi hade inte marginalerna på vår sida den här gången heller.
Saker vi skulle behövt:
Gå till tandläkaren bägge två.
Nya glasögon bägge två.
Jag skulle ha behövt toppa håret.
Men det förstår ju vi att det inte är genomförbart.
Det är inte mycket jag begär. Men nog ska man kunna leva ett anständigt liv när man har blivit så gammal så vi har blivit. Detta trots att man har skuldsanering. Men 5000 under existensminimum, det funkar inte. Inte ens om vi slutar äta. Och när man heller inte får sin medicin, blir det extra hopplöst.
Händer det bara en negativ sak till går jag på järnvägsspåret. Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot.
