Fick ett "trevligt"inlägg som jag känner att jag vill bemöta.
" EMMA. B
PUBLICERAT: 2013-01-29, 13:21:37
Varför bloggar du egentlien? Det är säkert inte många som läser din blogg för du har inga komentarer. Meb det är ju bara gnäll gnäll gnäll såman kan kräkas. Fattar att du förstörde julen som du tycker synd om dig själv. Stackars dina ungar. Att du inte bara går och dör."
Jag bloggar för min egen skull, som min dotter påpekade. Sedan vet jag att det är några personer som följer min blogg, även om dom inte alltid kommenterar. Jag strävar inte efter något blogg-award, så därför bryr jag mig inte om att jag inte har en massa kommentarer. Men du verkar ju läsa min blogg, eftersom du kommenterat. Eller Hur?
Jag gnäller hur mycket jag vill i min blogg, och om du mår så illa av det så fattar jag inte varför du överhuvudtaget slösar bort din tid på att på att ondgöra dig?
Jag håller också med min dotter att jag inte var ensam om att förstöra julen. Vet du egentligen vad som hände?
Och gå och dö.....ja om inte annat får man nästan lust att göra det när man ser din stavning. Har du inget rättstavningsprogram i din dator? Det finns, kan jag upplysa dig om. Och vore jag du (vilket jag tack och lov inte är), så skulle jag nog tänka på det.
Har jag uttryckt mig klart nog? Eller har du lässvårigheter också?
"Det du inte visste..." är ES11s (estetisk programmet årskurs 2) turné föreställning som dem en vecka framför runt om i länet för högstadieelever. Den första februari kommer dock turnén stanna i Sollefteå för att göra sitt sista framträdande på stora scenen på Hullsta Gård! Showen består av musik, dans och teater med nya tolkningar på välkända berättelser. Ni står för tittandet, vi står för showen, ni har inget att förlora! Och ni vill väl veta vad det är som ni inte vet?
Kände mig lite illa till mods när Ronny åkte imorse. Inte bara för min egen skull, utan framförallt för Ronnys skull. Han såg så moloken ut, och det var inget jag kunde göra åt det.
Jag drack kaffe och satte mig vid datorn en stund.
När det sedan blev klart att Elza skulle bli hemma idag, då hon inte var pigg, så kändes det bättre. Inte att hon var sjuk, utan att hon skulle bli hemma med mig.
Så dagen har flutit på. Dock börjar det kommaa aningen stress nu. Jag ska ju jobba imorgon.
Och inte blev det bättre av att jag fick en fråga på fb om när jag skulle åka till Ramsele? Han hade hört att jag skulle börja städa där. Så det får mig ju naturligtvis att undra. Är det mer saker bestämda, som jag inte vet om?
Hur var det med lugn och ro, som var så viktig för rehabiliteringen?
Imorgon har jag KBT också.
Hoppas att vi snart kan gå vidare, för som det är nu är det ju hemskt mycket att prata om nya "katastrofer" och dom händer ju varje vecka verkar det som.
Allt jag vill ha är lugn och ro, men det verkar omöjligt.
Att saker och ting ska kunna bli som förut, har jag insett att det kommer aldrig att hända.
Elza hemma från skolan, så när jag varit uppe med Ronny, tagit medicin, druckit kaffe, brett smörgåsar och packat matdosa, så gick jag och la mig igen. Tvärsomnade med hundarna.
Efter att ha kollat Fb, tvättade jag mig och klädde på mig. Samlade ihop diverse soppåsar och tog hundarna med mig ut. Det har snöat igen, men det positiva, bara -3°.
Lellen vände och gick hem. Kanske för att den något för tjocka dobermanntiken var så vild.
Hur som helst så blev det en uppfriskande promenad.
Diskat 2 gånger, tvättat och hängt 3 omgångar, samt lagat mat.
Men och andra sidan, så var jag trött när jag vaknade i morse.
Hade tänkt ta en eftermiddagslur, men upptäckte att klockan var så mycket, så jag hängde tvätten och lagade mat (köttgryta och ris). Nu sitter jag här mätt och jätte trött.
Alternativet är ju att krypa ner i lopplådan och läsa lite.
Ska försöka få ner dom sista julgardinerna imorgon.
Har liksom inte haft ork till det.
Men imorgon kanske.
Annars finns det väl inte så mycket att berätta om denna dag.
Har inte hänt några katastrofer, men ej heller har jag fått fnatt av lycka (men det får jag aldrig nu mer).
Nästa vecka jobbar jag tisdag, torsdag och fredag. Börjar ju jobba halvtid från och med fredag. Har även KBT på tisdag.
Ska väl flyta på, om inte någon av cheferna kommer och hugger mig i ryggen igen.
Termometer pendlar hit och dit, men något mildväder har inte pendlat hit.
Skulle behöva en lång skön promenad med hundarna igen.
Det blir liksom inga långa promenader när det är så kallt som det varit/är.
Fortfarande trött, men det är skönt att vara hemma.
Och jag har ju underbart sällskap.
På något sätt går allt lättare då.
Mamma ringde imorse. Det känns skönt att hon ringer och kollar av läget.
Hon bryr sig, till skillnad från många andra.
Telefonterrorn i full gång från diverse telefonförsäljare.
Nästa samtal ska jag vara med följande replik; "Hallå! Han e' dö', han e' dö'. Elvis e' dö'. Det fattar ni väl att ni inte kan ringa hit när Elvis e' dö." Och jag gör det.
Ska bara dricka lite till.
Och detta är vad jag festar loss på.
Planerar middagen med Elza och Joel. Vi ska äta Fondue, kom vi fram till.
Lyckades trots allt diska, göra ordning rummet nere (renbäddning och så), laga mat och diska igen.
Det blev marokanskt till middag.
Kan tala om att det var ganska starkt.
Nu försöker jag rensa skallen så jag ska kunna sova...
Varför ska man tänka så mycket?
Vet inte vad det ska bli av oss?
Jag börjar känna en stor oro.
Vem kan man lita på? Och vem hugger oss i ryggen?
Det är mycket nu som känns otryggt.
Ronny och Elza har åkt in till stan för att hämta Joelpojken, som kommer idag.
Då blir Elza glad ett tag och det behöver hon, i den begravningsstämning som tidvis råder här hemma.
Måtte allt vända snart. 2012 var ett riktigt skitår, och jag kan ju inte precis säga att 2013 har börjat bättre. Snarare sämre, nu när Ronny sliter så ont som han gör.
Det kanske är tur att jag inte kan bli arg i dagsläget, för det vet i fan om jag skulle kunna hantera det.
Så mycket svek överallt.
Om jag överlever det här. överlever jag allt. Annars är det snart slut.
Blir ju så dagen efter jag jobbat. Känns som baksmälla på något vis, men ändå inte.
Och så trött, så infernaliskt trött.
Och då menar jag en komaliknande trötthet.
Apropå baksmälla. Jag måste kanske förtydliga mig lite angående alkoholen. Jag har fått många frågor.
Jag är INTE tvingad att sluta dricka alkohol av någon.
Det är ett val som jag har gjort själv. Då min psykiska status varierar så mycket, så blir det lite som rysk roulette att dricka alkohol. Och jag har bedömt att det inte är värt det.
Så på den fronten går det ingen nöd på mig.
Och er andra bjuder jag på en finsk paraplydrink.
Men med andra ord så kan man nog sammanfatta min status idag, så här.
När jag började blogga för ca 2½ år sedan, hade jsg väl inte riktigt bestämt inriktningen på min blogg. Ja, hundarna förstås, hantverk och odling, samt foton. Med andra ord en riktig "Tantblogg"
Jag trodde ju inte att jag skulle behöva den lösenordsskyddade delen av bloggen...
Men så blev det. Och den har varit en viktig del av mitt skrivande runt alla turer på jobbet.
Nu har jag inte skrivit i den på länge. Har blivit öppnare i denna istället, då jag har kommit till ett läge när jag insett att arbetsgivaren inte kan skada mig mer än dom redan gjort/gör. Och nu när jag fick några trogna läsare, så bör dom ju få veta vad som pågår på min arbetsplats.
Att jag senare också skulle få lägga till en kategori till, som jag har valt att kalla "Kampen", kunde jag väl inte drömma om. I den skriver jag om min panikångest och hur det är att leva med den. En kamp varje dag. Tror att det är svårt att förstå om man inte har upplevt det själv.
Men hela mitt liv förändrades 2012-05-24.
Och tiden går inte att skruva tillbaka.
Jag hade tänkt mig en skön promenad med hundarna idag, men den frös inne.
Trots att det skulle bli mildare, visar termometern obarmhärtiga -24,3°.
Nu ska jag vika lite tvätt, diska och planera middagen.
Lyckades inte vila något. Telefonen ringde som en galning.
Och det var bara telefonförsäljare.
Det är rena terrorn. Och en del är så agressiva att vad dom än säljer så skulle man inte köpa.
Så vill man ju ändå se vem som ringer, det kan ju vara någon man vill prata med.
Så jag klev upp och lagade mat.
Vanlig skink- och ost-paj till vänster och LCHF-pajer till höger.
Och sallad med rostade sesamfrön.
Har även gjort Smothie på mango och banan till Elza, så hon har i morgonbitti.
Har redan börjat skissa på en "göra-lista" för imorgon. Ska försöka att inte göra den så lång som sist, för då är det stor risk att inget blir gjort. Jag blir ju hemma ensam med hundarna imorgon.
Men det beror på att jag gjorde en "göra-lista" för dagen, och det funkar liksom inte.
Jag ska skicka ett minneskort (från snarkmaskinen) till sömnkliniken, jag ska skicka läkarintyg till AFA och jag ska maila till SEKO om den sista händelsen på jobbet.
Detta räcker för att jag ska få ett stresspåslag.
Förut gjorde jag alltid "göra-listor" och älskade att få bocka av när saker var gjorda.
Nu är dom bara ett stressmoment. Det räcker med att jag börjartänka på vad jag ska göra,
så skiter det sig.
Det är jätte jobbigt och oerhört frustrerande.
Det var väl lite det som hände inför julen. Och jag fick noll förståelse för det.
Jag begär inte att folk ska förstå allt i detalj, men lyssna på mig.
Det är inget jag spelar. Jag skulle ge ganska så mycket för att allt skulle vara som förut och att jag inte skulle behöva uppleva alla stress och misstroende.
Detta är inte roligt, bara jätte jobbigt, eftersom jag inte kan styra det själv.
Men eftersom jag är en person med kraftig panikångest, och som just haft en ny krisreaktion, så blir det min sanning.
Stresspåslag ganska lågt nu, men jag är ledsen.
Har (i vanlig ordning) analyserat sista tidens händelser, för att kunna stoppa in dem i fack och acceptera dem. Det blir alltid lite rörigt då, i min så överfulla hjärna.
Har kommit fram till att jag helt enkelt inte duger.....
Åter igen har frågan kommit upp, att flytta på mig.
Slutsats; Jag duger inte för städ i Sollefteå.
Och så har vi det här med julen.
Slutsats; Jag förstörde julen för så många. Det ska inte hända igen. Därför kommer jag att "fira" jul och andra tillställningar själv. Det är ju inte meningen att andra ska må dåligt p.g.a. mig.
Övriga familjen får göra sina egna val, eftersom dom inte förstör som jag.
Så har vi mailet jag fick.
Slutsats; Vi vill inte ha med dig att göra.
Och slutligen, min "så kallade sjukdom" och att "jag inte har monopol på att må dåligt".
Slutsats; Jag spelar för att få medlidande. Det är skamligt för släkten min diagnos, eftersom den åkomman tydligen inte finns.
Och detta är min sanning. OBS! Min sanning. Jag duger tyvärr inte.
Det är inte mycket jag kan göra åt det, annat än att acceptera det.
Bitter? Nej, den känslan är avstängd. Arg? Den känslan är också avstängd.
Ledsen? Ja, synd att den känslan inte också är avstängd.
Resterna av middagen. Fläskkotletter, ungrostade grönsaker och vitlökssmör.
Ghosty (som är sur för att hon inte får vara ute så mycket som hon vill, -27° ute).
Lellen, som är nöjd att vara inne.
Pappa, jag vill gå ut.
Arto, underbara Arto, (min läkare) ringde nyss. Han ska ringa min arbetsgivare imorgon. Arbetsgivaren har brutit mot den uppgjorde rehab-planen. Eller som Arto uttryckte, dom har saboterat den.
Naturligtvis har jag sjukskrivit mig idag. Skulle inte klara av något som har med jobbet att göra.
All rehabilitering...och så slår dom bara undan benen på mig...igen.
En av motiveringarna att flytta Ronny till Ramsele, är ju att vi inte ska jobba på samma ställe.... och nu ska dom vara så "generösa" (som "Den allsmäktige" uttryckte det), så att även jag får åka till Ramsele.
I torsdags var jag ju på rehabmöte, och då bestämdes att min rehabilitering skulle gå långsamt,
jag skulle vara i en trygg miljö (p.g.a.) mina ångestattacker och att det skulle vara så lite störningar
som möjligt.
Idag (mådde ganska dåligt på morgonen), men inte värre än att jag skulle kunna genomföra en arbetsdag,
så blir jag inkallad till två av cheferna för ett samtal.
Och som en käftsmäll får jag av den ena;
"Vi tycker att du ska åka till Ramsele och prova städ där."
Allt bara rasade.
Ronny fick samla ihop skärvorna av mig och ta mig hem.
Vad skulle jag ha gjort om Ronny inte varit där?
Åter igen har arbetsgivaren gått bakom ryggen på mig, återigen har dom kränkt mig och återigen struntar dom i överenskommelser och det som är uppgjort.
Arbetsgivaren nöjer sig inte med att dom krossat mig, dom vill se mig död också.
Jag skrev ju att jag inte litade på arbetsgivaren fullt ut (jag har fog för det) och att jag
hade på känn att något skulle hända.
Så jag är inte paranoid, även om jag är rädd för min egen skugga.....
Det finns inte mycket som kan göra en deprimerad människa glad.
Enligt kriterierna för att klassas som kliniskt deprimerad ska man ha känt sig deppig i minst två veckor och täcka ett antal av de typiska symptom som tyder på depression. Några av dessa symptom är till exempel ett minskat självförtroende, överdrivna skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, sömnstörningar och trötthet, ökad eller minskad aptit, återkommande tankar kring döden och ett självdestruktivt beteende. Vid lindrig depression klarar man av att leva ett normalt liv, medan man vid en allvarligare grad inte kan jobba eller fungera normalt i vardagen. I svåra fall klarar man inte ens av att ta hand om sig själv och kan ofta ha självmordstankar. Faktorer som kan bidra till att man utvecklar en depression kan vara stressen på jobbet, känslan av att inte räcka till, ett negativt tankesätt, ett brustet hjärta, höstmörkret, hormoner, ensamheten, upplevd hopplöshet, sjukdom eller för många bakfyllor… Alla bakomliggande orsaker, vad de än är, ligger och skaver tills man inser att man har förändrats och inte längre är sitt vanliga glada jag. Dagarna upplevs ofta olika tunga men det känns aldrig riktigt bra.
Det har varit en lugn och behaglig dag, om man bortser från det jag aldrig gjorde.
Kom liksom inte riktigt igång idag, men jag har mått bra.
Nu startar en ny vecka och då kommer ju en del funderingar, men som sagt var, jag ska inte infinna mig förrän tisdag. Så man vet inte. Jag kanske blixtrar till imorgon också.
Men innan dess. Några timmars sömn (förhoppningsvis).
Jag fick för mig att det var dags att göra något åt kylskåpet.
Så jag har slängt och diskat ur byttor och askar med skvättar.
Det kändes bara så bra.
Nu får vi se vad nästa projekt blir.
Tvättmaskinen kanske? Men jag har inte så mycket att tvätta.
Har faktiskt tvättat och vikit undan eftersom.
Det blev ju inte mycket till blogguppdateringar när jag mådde som sämst, men det tar jag igen nu.
Och så har jag ju gjort en kategori som jag helt enkelt kallat "Kampen".
I den tar jag upp det sjukdomsrelaterade och så får den här innehålla allt det andra.
Då det är för kallt att vara ute på fotosafari idag, så har jag fotat lite inne istället.
Vissa saker skulle ha kommit ut mycket tidigare, men då det var stillestånd med så mycket, blev det aldrig av.
Denna underbara fick Jag av Marie Malmström för ett bra tag sedan. Jag blev så glad. Den doftar underbart och man känner sig så lyxig när man har använt den. Tack Marie ♥
Och denna fina tavla fick jag av min man en dag jag mådde riktigt dåligt. Den hänger på väggen ovanför sängen. Så det är det sista jag ser innan jag släcker lampan och det första jag ser när jag vaknar... (efter det att jag fått på mig glasögonen, ska kanske tilläggas.) Tack Ronny ♥
Boken jag fick av Elza i julklapp. Den är jätte bra. Läser den nu, alltså inte i skrivande stund, men när jag går och lägger mig. Tack Elza ♥
Av min älskade mamma fick jag denna. Det hör till saken att så länge jag minns har jag älskat "Husmoderns köksalmanck". Vet inte varför. men så har det varit.
Mamma hade alltid denna. Hon gjorde anteckningar vad vi åt på raderna där man skulle skriva. Och jag jag vet att jag tänkte att när jag blir stor ska jag också göra så, vilket jag naturligtvis inte har gjort.
Detta är min första egna almanacka. Tack mamma ♥
Detta är vad jag festar loss på. Tog ett beslut vid nyår, att alkoholen ska få bero ett tag, då jag för det mesta blir ledsen när jag dricker.
Så skål - utan alkohol!
Kommer faktiskt att sakna julgardinen, men hejdå tomten. Vi kanske ses senare.
Och den fina tavlan vi fick av Joel. Passar kaffetunnorna i detta hus. Tack Joel ♥
Ska plocka undan akvariet och då ska den få plats på väggen där.
Och du kotten, du får också krypa ner i kartongen nu.
Ronny ger sig på julgranen.
Den har ju liksom spelat ut sin roll när det ser ut så här.....
Den här tavlan har jag faktiskt målat, även om det är väldigt, väldigt många år sedan.
Höjt mysfaktorn lite.
Denna sitter uppe året runt....bara för att jag älskar den. Har fått den av kära "Syster-Yster".
Det är väl inte undra på att man mår dåligt, när det här är vad man ska äta varje dag (då är inte behovsmedicinen inräknad). Jag kan ju bara säga att frukost behöver man inte, man blir mätt ändå.
Blev inte alls den lugna helg jag hade hoppats på....
Ronny har ju haft sitt möte idag. Ramsele från den 1/3 är vad arbetsgivaren föreslår.
Så då ska vi pendla åt varsitt håll. Vi har bara en bil, och absolut inte råd att skaffa en till och dessutom inte råd med dubbla bensinkostnader.
Och buss, den möjligheten existerar inte. Det går nämligen inte några bussar på de tiderna.
Men vi får väl hoppas att sista ordet inte är sagt där.
Ronny jobbar på det. Men kvar på nuvarande post blir han inte. Det är klart.
Dom ger sig helt enkelt inte förrän dom krossat och utplånat oss.
Och dit är det inte långt kan jag bara tala om.
Dom kommer snart att få frakta mig till jobbet i en urna (jag ska kremeras), vilket i och för sig måste vara lättare än att frakta en kista. Man är väl praktisk.
Något inom mig säger att mitt Rehabmöte kommer att ta en annan vändning.
Förra Rehab mötet, skulle dom ju flytta mig till Kramfors igen.
Arbetsgivaren kommer att strunta i allt som är uppgjort och komma med något annat.
Jag har haft rätt alla gånger hittills....
Och det värsta av allt, jag vet fortfarande inte mitt "brott".
Avstängd i 6 veckor utan en förklaring.
Den dag jag inte finns längre ska alla få veta.
Nu ska jag droga ner mig (sobril+stilnoct) och hoppas att demonerna lämnar mig åtminstone en liten stund.
Elza och jag skulle försöka göra ett julkort....det var bara det att modellerna var allt annat än samarbetsvilliga....
Resultatet blev så här i alla fall.
2012-års upplaga av julbordet.
Jag nöjer mig med att citera det ur 2 andra bloggar rörande samma julbord;
"Jag är jätteledsen och känner mig sviken och bedragen. Så klart kan jag inte säga mer än så här... Ni som känner mig vet. Så för första gången i världshistorien kommer jag att städa bort julen innan tjugonde dag knut. Julen var på nåt vis över redan innan den började den här gången."
¤
"Skulle vilja delge er vansinnet som stormar runt mig. Men jag tänker inte göra det, jag är bättre än så. Jag tänker inte svartmåla eller hänga ut någon. Jag vet vem jag är, jag vet sanningen och vad som är rätt och fel. Mitt samvete är totalt rent. Jag är stark och förtjänar inte det här. Jag tacksam för de fina, ärliga och snälla människorna som fortfarande finns i mitt liv. Ni som berikar mig och ger mig energi."
Slut citat.
Så eftersom det blivit citerat av andra så behöver jag ju inte lägga några synpunkter vid detta.
Grinchen eller inte.....
här kommer några julbilder hemifrån.
Vårat frostiga köksfönster.
Juleklapp från käre grannen.
Älskade Lellen.
Granen ja.....den var grön och grann ett tag i alla fall.
Så här såg den faktiskt lite finare ut.
Och stjärngossen och lucian (från 1932) på plats.
Julhundarna.
Julafton.
Och så 2 foton från juldagen.
Och på annandagen kom kära svägerska och käre svåger.....
men i vanlig ordning kom inte kameran fram.
Får väl fråga min duktiga fotograf till svägerska om jag får låna något foto eller så.
Det är tydligt att när man tror att man nått botten så kan man falla en bra bit till....
Eftersom det rör sig så mycket runt vad vissa kallar "så kallade sjukdom", har jag bestämt att den ska få en egen liten flik. Och kort och gott kalla den för "Kampen".
För mig är varje dag en kamp, ibland varje timme. Vill inte må så här.....men gör det ändå.
Ibland vill jag bara ge efter.....tänk att få slippa all smärta, få lugnt i huvudet och bara försvinna.
Jag försöker och försöker och försöker....
Åtminstone känns det som jag har fått förklarat för mig nu vad jag har för värde och vad jag har ställt till med.
Och det kan ju vara bra att få veta om man trodde något annat.
Bara det att det kom från ett litet oväntat håll.....
På torsdag har jag rehabmöte igen......det kan bli vad som helst. Det blev det förra.
Inte en aning om det är dags för förslag om förflyttning igen eller?
Vet ingenting.
Så på fredag är det Ronnys tur. Vet ingenting om det heller.
Jag hade nog tänkt att nu skulle jag ta tag i det där med bloggandet igen, eftersom det är en ganska skön ventil att ha, liksom att skriva av sig.
Men det har fått sig sina törnar det också.
Så nu skriver jag på en gång. Man måste inte läsa min blogg och ondgöra sig. Man kan helt enkelt låta bli.
Eller för att citera Fritiof Nilsson Piraten;
"Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad."
Idag är i alla fall första dagen sedan nyårsdagen, då febertermometern håller sig lugn. Blygsamma 38,1° på morgonen innan alvedon idag.
Dessa har huserat i min kropp, och dom har inte flyttat ännu. Men tydligen fått en betydligt ogynnsammare livssituation senaste dygnet.
Och så vill jag passa på att tacka min underbara svägerska Carina och min underbara svåger Hasse för besöket. Jag uppskattade det verkligen, även om jag inte orkade fram till mållinjen. (Ni vet vad jag menar.)
Jag älskar er verkligen.
Nu har jag skrivit lite i alla fall och mer kommer.