Tina Wilhelmsson pekar på historiens raderade kvinnoinsatser, ackompanjerad av Andrea Jonasson och Elsa Undin.

 

Som Mileva Maric, matematikern som var så begåvad att hon fick gå på den berömda Tekniska Högskolan i Zürich - fast högre utbildning var stängd för kvinnor. Som bistod sin make Albert Einstein när han tänkte ut relativitetsteorin, en av grunderna för vår världsbild, och som han gav Nobelprispengarna till (visserligen fick han inte priset för relativitetsteorin utan för förklaringen av den fotoelektriska effekten, men kanske var Mileva delaktig i den också.)

Eller som Emelie du Chatelet, så matematiskt begåvad att hon som barn knäckte sin fars vänner i huvudräkning som sällskapsnöje. Senare slog hon sig ihop med Voltaire och gjorde högintelligenta inlägg i tidens vetenskapliga och filosofiska debatt. Eller, från senare tid, Violetta Parra som väckte Chiles folk politiskt med sång och musik och lärde upp Victor Jara. Hon är fortfarande stor i Chile - men i Sverige talade man bara om honom.

Till berättelserna sjunger Tina Wilhelmsson, med tryck i både sång och musik, andras och egna visor dår kvinnor tar plats, har gott självförtroende och lyckas med vad de gör. Och hennes föreställning är tänkvärd. Så här i efterhand lär historien knappast kunna vaska fram vem av Mileva och Albert Einstein som tänkte de avgörande tankarna. Å andra sidan förtegs också länge Karin Larsson, gift med Carl; en betydande designer och konstnär och tillsammans med sin make trendskapande inom stil och form. Henne har nutiden skrapat fram under drivorna av suddspån, och sådant kan göras igen.

Men än viktigare är förstås framtiden. För två år sedan fick det norska paret May-Britt och Edvard Moser Nobelpris i medicin. Om vi håller noggrann koll på Suddgummit kan sådant bli vanligare framöver.

060-19 72 78[email protected]