Jag har varit dålig att blogga ett tag. Men vad ska jag blogga om? Huvudet är överfullt med saker som jag inte själv får grepp om.

Jag är så oerhört trött på allt. Att bli missförstådd, ignorerad, dömd, you name it.

Tröttheten påverkar inte bara humöret, utan även kroppen. Jag är spänd och har ont överallt.

Hatar mig själv. Har gått upp i vikt sedan jag började med nya medicinen. Mycket förnedrande på en figur som redan hade ett gäng överflödiga kilon. Försöker röra på mig det som går, men med diskbråck, svanskoteskada, wiplash, titan i ett knä och värk i kroppen är det ganska svårt. Jag går mina promenader med hundarna.

Har faktiskt funderat på om jag ska ansöka om att få göra en gastric bypass. Och då har det verkligen gått långt. Samtidigt vet jag inte om jag orkar genomföra en sådan. Har redan så mycket åkommor, så det vore fruktansvärt om jag fick fler.

Idag har jag i alla fall börjat dagen med att tänka till lite. 

 

Frukost: 2 kokta ägg och ett glas juice (aloe vera/mango) 

Mellanmål:  en banan

Lunch: 2½ dl a-fil och 1 dl corn flakes

Mellanmål: 1 burk Nocco bcaa och ett äpple

Middag: tonfisksallad med youhurtdressing, 3 skivor rostat bröd

Kvällsmål: 1 glas juice (aloe vera/mango)

 

Hoppas att jag ska kunna fortsätta dagen på den inslagna linjen.

 

Dagens mål är att överleva dagen. Det låter kanske dumt, ment det är vad jag förmår idag.

Jag har jätte mycket jag skulle behöva göra, men orken fattas.

 

1. Jag ska göra en "dreamboard" och sätta på kylskåpet. Det ska inte vara högt flygande drömmar utan för mig genomförbara mål och del mål.

2. Göra en hantverkssida på fb, med alster jag har.

3. Göra en till krans av återvinningsmaterial.

4. Sy gardiner till Ronnys kontor.

5. Försöka gå vidare.

 

Att jag har fått sjukersättning er ju bitterljuvt. Skönt att inte ha krav på sig, men väldigt svidande ekonomiskt.

Visserligen är ju det en del kvar där. Har inte fått något besked från afa-försäkringen ännu. Och dessutom är det ett till ärende hos försäkringskassan, som inte är behandlat ännu.

 

Kan i mina grubblande stunder inte fatta att det blev så här. Hur kan en arbetsgivare få behandla någon som de har behandlat mig? Alla hot och skrämsel om tystnad, medan tystnadsplikten läcker som ett såll hos dem?

Jag har fortfarande inte rätt att yttra mig, för då kan jag bli uppsagd.

Tig och lid.

Men till vilket pris?