Not seeing a Scroll to Top Button? Go to our FAQ page for more info. Ghosty - Panikångestladdad feminist. Skriver om hur det är att leva i sin egen lilla värld av piller. Ibland går det an och ibland är allt nattsvart. Tror på allas lika värde. Skriver även om mat, mitt jobb på en secondhandbutik, mina hundar, familjen, odling, hantverk och om hur livet är för det mesta kort och gott.
2017-09-25
 15:43:33

The road to hell part 4 (stabilisering)

Blev inget skrivet förra veckan. Men det var en sådan där varannan-dags-vecka. Ena dagen fick jag jättemycket gjort, nästa dag låg jag platt.
Det innebar dock att jag hann beta av en hel del på min göra-lista. Så nu är det nog dags att göra en ny.
 
Sedan i fredags nu är jag uppe på 40 mg Citolapram igen. Det blir alltid lite svajigt vid ökningarna och så får jag svårare att sova. Men jag vet att det planar ut vad det lider.
 
Helgen har varit bra och jag har varit ovanligt alert.
Men jag har råkat ut för en konstig åkomma. Tungan är jättesvullen och ond på höger sida. Vet inte vad det beror på. Men eftersom det har lite andningspåverkan så triggar det ångesten, och det hela blir en otrevlig historia.
 
Sedan åkte mamma ambulans till Sundsvalls sjukhus. Hon är jätte dålig. Men nu blir hon nog kvar där så hon får göra alla undersökningarna, istället för att åka som en jojo mellan Härnösand-Sundsvall.
Min kära syster ringde dit, och hon hade väl ett och annat att säga. Och jag lovar att hon är inte rar när hon sätter den sidan till.
Efter att jag kontaktat alla, sjönk jag ihop i en hög. Inget kändes bra. Nattens sömn blev som beräknat, minimal.
Nu är det bara att vänta på vändningen.
 
 

2017-09-15
 14:56:39

Det är fredag idag?

Jag är så trött att jag nog skulle kunna stå och sova. Helt jävla fuckin' slut.
Hade en anorlunda, men mycket stimulerande dag igår.
Var på road trip till Sollefteå med Emilia. Det var så oväntat att jag han inte tänka.
Så skönt det var att få göra något annat och inte tänka snurriga tankar hela tiden.
Tror att det är en av orsakerna till att jag är så trött idag, förutom då sömnbristen.
Blir ju trött även om det är roliga saker. Det tar tid att sortera alla intryck i olika fack. Men det är roligare att sortera in roliga saker.
Sollefteå City
 
När jag skulle diska igår....
ser man på, ett litet hjärta. Borde ha förstått att det skulle bli något bra.
Kom hem bara någon halvtimme före Ronny. Lyckades trots det fixa middag på lite "left-over". Och det blev klart till Ronny kom hem.
Hade en halv grillad kyckling, så det blev curry med mango, kyckling, chili och kokosmjölk samt Jasminris.
På kvällen var jag helt färdig. Överdos av positiva saker.
 
Är egentligen bjuden på middag till Ewa och Göte, tillsammans med Yvonne och Roland och kanske Horst och Michelle. Hur gärna jag än vill, så säger kropp och hjärna nej.
Total härdsmälta.
Har ju både haft samtalsstöd och road trip denna vecka. Det är nog max vad jag orkar med i nuläget. Det är så frustrerande när allt bara tar slut. Helt slut, ingen ork alls.
Klev upp medan ännu Ronny var hemma, dushade och tog helt rena kläder.
Ringde psyk. Och medan jag väntade på att dom skulle ringa så diskade jag och kokade kaffe.
Tog upp tvätten och vek den. Startade tvättmaskinen. Tror ni inte på fan att jag lyckades tvätta det ljusa med en röd tröja.....upplysningsvis har vi en massa rosa kläder nu. Ronny klär nog i rosa t-shirt och rosa sockar. Han har liksom inget val. Jo, egentligen. Har ju miljöboven Klorin.
 
Så ringde psyk. Blev en ocean tårar igen. Men att det skulle hända ett mirakel modell större trodde jag inte. Sist tändes det visst en stjärna i öster.
 
Och så den "lilla" förhatliga "göra-listan";
 
 
1. Skörda kryddor.
2. Ta in blommorna som står på altanen.
3. Ta in löken.
4. Ta upp potatisen.
5. Bädda rent. 
6. Tvätta. 
7. Vika tvätt. 
8. Plantera om chilin.
9. Plocka gullris.
10. Städa sovrummet.
11. Städa köket.
12. Städa vardagsrummet.
13. Städa badrummet.
14. Städa hallen.
15. Städa Elsas rum.
16. Lägga in rödbetor.
 
Det blev 3 minus. "Alltid något sa han som såg Åmål.
 
Nu är jag så trött att min trötthet är trött. Inga stäppande tapeter här.
 

2017-09-14
 10:31:00

Simborgarmärket i senapssås....

 
Jag har ju tänkt att jag inte ska skriva så mycket om psykisk ohälsa i dom vanliga inläggen. Men jag ska svara på en fråga som några undra över. 
Jag uppdaterar kampen med medicinen varje dag, men eftersom det sista jag skriver hamnar längst ned, och varje inlägg omfattar en vecka, så får man skrolla nedåt. Kanske lite dumt upplagt, men jag orkar inte göra om det.
Det kommer ju en fjärde vecka också, och sedan hoppas jag att det ska fungera. Men det finns inga garantier.
Det om detta.
 
Gårdagen passeradeutan att jag betade av något från "göralistan". Tror jag måste dela upp den mer, då det känns omöjligt att börja med den. Har dock en förhoppning att komma igång idag.
Jag har faktiskt rastat hundar och tappat upp diskvatten.
 
Igår var Yvonne och Ewa hit. Så roligt, även om det var en kortis. Jo, jag grät, som vanligt.
 
Ronny blev inte utbjuden på lunch, vilken svikare. Han hade ju ingen matlåda med sig därför.
Idag såg jag då till att en matlåda kom med.
Rester från gårdagen.
Färsk pasta och färska musslor. Tog dock bort musselskalen innan det hamnade i matlådan.
När jag var ute med hundarna, såg jag en regnbåge. Tänkte på Zita och grät. Det är så ofattbart.
Och Ghosty, hon är ju lika gammal som Cleo var när hon dog. Tänker mycket på hennes vridna kota. Och Lellen som passerat 12 år.
Man får ta var dag som den kommer.
Funkar inte att stirra i taket. Ska justera "göralistan".
 
1. Skörda kryddor.
2. Ta in blommorna som står på altanen.
3. Ta in löken.
4. Ta upp potatisen.
5. Bädda rent.
6. Tvätta.
7. Vika tvätt.
8. Plantera om chilin.
9. Plocka gullris.
10. Städa sovrummet.
11. Städa köket.
12. Städa vardagsrummet.
13. Städa badrummet.
14. Städa hallen.
15. Städa Elsas rum.
16. Lägga in rödbetor.

2017-09-13
 15:48:56

Lite vill på dagarna....men visst är det onsdag?

Jag kan väl inte skryta med att jag fått så mycket gjort.
Har promenerad en hel del, både med och utan hundar. Mesta dels i regn faktiskt.
Det har skingrat tankarna, som fortsatt ställer till det.
Har gjort en "göralista" så nu inväntar jag bara att jag ska komma igång. Det är ju nattens sömn, eller brist på sömn rättare sagt och ångestnivån som styr detta.
I morgon snäppar jag upp medicinen ett hack, så får vi väl se vad som händer.
 
Göralistan (jag vet att jag är sent ute.)
 
1. Skörda kryddor.
2. Ta in blommorna som står på altanen.
3. Ta in löken.
4. Ta upp potatisen.
5. Bädda rent.
6. Tvätta.
7. Vika tvätt.
8. Plantera om chilin.
9. Plocka gullris.
10. Städa.
 
Förhoppningsvis kommer jag igång med något i morgon.
Hade tänkt anmäla läkaren på psyk. också, men jag vet inte om jag orkar bråka en massa. Nu för tiden undviker jag konflikter i den mån jag kan. Orkar inte stå på mig och då blir jag bara nedtryckt.
Det är nog bara att försöka klara sig så gott det går.
 
Hoppas Ronny hade en trevlig lunch idag. Men det tror jag att han hade. 
 
Avslutar med lite blandade bilder.
 
En del blev nog dubbla, men det får ni stå ut med. Jag tömde mobilen.

2017-09-13
 08:34:00

The road to hell part 3 (upptrappningen)

Att dessa inlägg uppdateras lite olika beror på att jag skriver om min mentala hälsa i ett kollegieblock, och sedan uppdaterar här. Jag skriver 3 gånger om dagen, mest för min egen del. Det innebär att varje sådant här inlägg omfattar en vecka i slutändan.
 
11/9
 
Morgon;
Först ringde mobila teamet för att höra hur jag mådde. Jag mår inte bra. Ska ju gå igenom en upptrappning igen nu. Jag sover väldigt dåligt på nätterna. Kan för mitt liv inte begripa att läkarna inte kan förstå biverkningarna av dessa mediciner.
Sedan ringde psykiatrin i Sollefteå. Hon skulle kolla med läkaren en gång till.
Jag grät massor. Kan inte förstå att jag inte kan få några insomningstabletter.
Motiveringen att jag blandat sprit och tabletter för drygt 2 år sedan och att jag ville ha sovtabletter för att inte tänka på alkohol är ju helt befängd.
Jag har inte druckit alkohol på över 2 år, tänker aldrig på alkohol. Det finns massor hemma, men det rör mig inte i ryggen. Skulle jag vilja flumma på med piller har jag massor av stesolid hemma, men jag pillar inte i mig dem för det. Jag vill bara sova på nätterna. Fetfatta!
 
Eftermiddag;
Är det någon som tagit simborgarmärket i senapssås? Så känns det nu.
Jag hade 0,00001% förhoppning om att jag skulle få åtminstone 10 tabletter, men eftersom det var hen som bytte ut min medicin från början, så insåg jag det orimliga.
Jag bad aldrig om det här medicinbytet. Blev totalt överkörd. Känns som dom hellre vill se mig död än hjälpa mig. Ju tröttare jag blir, ju mer absurda blir tankarna.
Bränna in i en timmerbil eller hoppa framför tåget? Det är dom mest konkreta tankarna just nu.
 
Kväll;
Jag överlevde till Ronny kom hem. Det känns som jag nu kämpar timme för timme.
Jag lagade mat. Vi åt tillsammans.
Fundering om att anmäla den här händelsen. Från att komma från jobbet och vara vid gott någelunda gott mod till att bli ett totalt vrak. Är det det psykiatrin ska stå för?
Jag vet varken ut eller in nu.
 
12/9
 
Morgon;
Har tid hos min samtalskontakt idag. Har inga förhoppningar alls. Varför skulle jag ha det?
Innan jag var på läkarbesök orkade jag jobba. Det gör jag inte nu.
Litar inte längre på att dom vill mitt bästa.
Ordet kämpa, känns som en örfil. 
Det är väl det jag gjort, till ingen nytta.
Man blir inte stark av motgångar.
Enough is enough.
 
 
Eftermiddag;
Körde själv in till psyk. Tog turistvägen för att slippa mötte så många långtradare. Är så instabil nu att jag liatar inte på att jag medvetet skulle köra in i en om tillfälle gavs.
Minns inte så mycket vad vi pratade om, men det var säkert samma. Har ju liksom inte hänt några förändringar.
Jag fick ett frikort. Det var ju bra.
Har liksom givit upp förhoppningen om att dom ska ge mig några insomningstabletter för att orka med. Tycker det är uselt, med tanke på att det är dom som åsamkat mig detta lidande.
Jag tar väl samtal som blaha blaha. Litar inte längre på dom, så varför ska jag sitta där och babbla om saker som ingen bryr sig om?
Jag kommer ihåg att en av läkarna som vägrade mig insomningsmedicin, sa överlägset;
"du vet väl att du kan köpa insomningsmedicin på nätet?"
Jag svarade; att det är både kriminellt och desstom vet du inte vad du får".
Han svarade: skulle bara testa dig".
Jag tog det som en förolämpning. Detta hände i fredags, men jag kom på ett nu.
Att stressnivån är hög fick jag befara när jag kom ut från psyk. Jag kom inte ihåg var jag parkerat bilen? Fick leta i 10 min, och insåg då att jag gått förbi den 2 gånger.
Best att tillägga att jag hade inte ätit några piller.
 
Kväll; 
Körde upp till Ronnys jobb. Sedan körde han. Vi var och handlade lite. Sedan hem till hundarna.
Tog några bilder på vägen hem och några på tomten när vi kom hem.
 
Det händer mycket i naturen nu.
Glad att Ronny trivs så mycket på sitt jobb. Han får mycket beröm, och det ska han ha. Skulle säga att han är som klippt och skuren för det jobbet.
Imorgon är han utbjuden på lunch av en tidigare kollega. Så bra att han får vara med om positiva saker. Det behöver han verkligen, så att han orkar med Fru Dysterkvist här hemma.
Och jag sover fortsatt dåligt. 
 
 
13/9
 
Morgon;
Har varit uppe sedan 06.00. Hann då umgås lite med Ronny innan han åkte till jobbet.
Tog min medicin, men funderade ett tag på att spola ner den i toaletten (miljöbov).
Allt känns så konstigt nu. Är så trött och orkeslös, men kan inte sova några längre stunder.
Ska försöka blogga lite allmänt också. Har ju tagit en del bilder som jag ska lägga ut.
 
 
Eftermiddag;
Skrev ett brev till psyk. och storgrinade. Det är så jävla tungt nu. Förutom allt det här med medicinen så tänker jag på Hasse och Carina som mist sin älskade Zita.
Det är mycket som kretsar kring död nu.
I samma minut (jag tänker inte fortare) som jag tänker att jag ska göra något, så kommer ångesten och lägger sig som ett blött hästtäcke över en. Tänk om man kunde vara som en stäppande tapet istället.
Idag ligger jag ganska platt ned. Orkar inte ta mig för någonting.
Har skrivit en göralista, men jag inser att jag måste splitta upp den mer, då den känns övermäktigt gentemot min ork.
 
 
Kväll;
En liten ljusglimt. Yvonne och Ewa var hit. Så kul att träffas. Berättade lite hur jag blivit behandlad på psyk, och Yvonne (som jobbat länge på psyk.) tyckte det var förjävligt. Hon tycker absolut att jag ska anmäla den här historien. Men så var det det där med orken.
Jag har märkt att jag grinar värre än Anna Book i "Biggest loser v.i.p. Jag grinar när jag blir glad, jag grinar när jag blir ledsen och jag grinar utan anledning.
Har blivit en lipsill.
Nu försöka sova.
 
14/9
 
Morgon;
Jobbig morgon. När jag tog medicinen i morse så konstaterade jag att magsårsmedicinen, vätskedrivande och blodtrycksmedicinen inte skulle gå att spola ner i slasken, men den övriga skiten skulle ha gått ner....
Bara så där. Jag tog min medicin, alltihop. Men jag får sådana konstiga tankar, som jag vet är fel, men ändå måste trycka undan.
När jag sedan skulle skära upp köttbullspaketet åt hundarna, så stirrade jag på kniven och undrade om jag skulle skära ett kors på underarmen? Jag gjorde det inte. Men bara att jag funderar visar på hur farlig för mig själv jag är. Allt jag gör är impulsstyrt. Jag vet ju att det planar ut nästan helt när jag nått upp till dosen jag ska äta. Men det lär dröja ett tag. Och så lämnar psyk. mig utan att ha någon koll alls.
Jag försökte ringa dem idag, men dom hade stängt. Blev hänvisad till mobila teamet. Försökta ringa i över en timme, men det var upptaget.
Jag är inte bra för mitt eget bästa. Tur i allt elände att det finns någon form av spärr. Man vet dock inte hur länge, för ju längre jag sover dåligt ju konstigare blir min värld.
Eftermiddag;
Ibland blir inte saker som man har förväntat sig. 
Emilia♥, det lilla yrvädret kom hit och "spontan-kidnappade" mig. Det blev en ovanlig och mycket trevlig eftermiddag.
Fast vi inte känner varandra väl, så kändes det som om vi känt varandra väldigt länge. Men det går så lätt att prata med en person som vet och man inte behöver förklara vad krascher och mental-härdsmälta är.
Vi var på roadtrip till Sollefteå. Tiden gick jättefort och jag tänkte inte en enda dum tanke. Kändes som vi hade hur mycket som helst att prata om.
Det var så roligt och jag kände sådan varm omtanke.
Så har jag ju fina ♥Yvonne♥ som är här uppe nu och vet vad det handlar om. Hon stöttar mig "den lilla ettermyran". Och jag ska heller inte glömma ♥Ewa♥.
Jag var så dränerade på positivt tänkande, så det var snudd på överdos.
Dock känner jag mig verkligen sviken av psykiatrin i Sollefteå.
 
 
Kväll;
Har fortfarande lite positivt tänk kvar, men jag vet att ju närmare sängdags det blir, ju oroligare blir jag. Tänk om psyk. kunde fatta vilken kamp jag utkämpar och att det är dom som är orsaken till det. Men icke. Inte en fråga ens om hur det går med medicineringen. Tur att jag ändå har den kunskap jag har om medicineringen.
Men jag skulle behöva något att sova på.
 
 
15/9
 
Morgon;
Kom igång ganska bra. Duschade och ringde psyk. Hade inga förhoppningar, så dom behövdes ju inte grusas.
Vet inte hur många liter jag lipat i telefon nu. Men många är det.
Trots att det var väntat så kändes det åt helvete.
Men jag är trött och sliten nu. Har varit iväg 2 gånger till stan den här veckan. En gång på stödsamtal och så gårdagen med Emilia.
Det räcker för min ork. Jag har fått en överdos av socialt umgänge.
 
 
Eftermiddag;
Jag fick lite gjort trots allt. Men nu strejkar på knopp och kropp.
Har jätte dåligt samvete för att jag inte disponerat orken bättre. Ronny vill ju väldigt gärna iväg och träffa Yvonne och Roland i kväll. Jag vill också, men orkar inte.
Ronny lät så besviken när jag sa att jag inte orkade. Det blir ju förmodligen sista gången vi träffar Yvonne och Roland på ett tag. Och så skulle jag väl köra, så då vill han väl inte åka ensam heller.
Så nu har jag gjort alla ledsna. Bra jobbat Annalena.
Mår skitdåligt. Dumma mig.
Kan ju chansa, men vet ju inte hur det går? Varför ska allt bli så fel? 
Vi ska åka en stund. Hoppas att allt håller. Känner att jag klarar inte av så mycket höga ljud.
Saker och ting blev inte bättre att Jojon inte tog på sig smällen på bilen. Blir så arg och besviken. Jag stog ju för fan med 2 hjul i diket. Och helt plötsligt fanns det ett vittne, som låg och sov i baksätet. Det blir bara bättre och bättre. Nästa gång något händer (vilket jag hoppas att det aldrig gör) tar jag dit polisen. Kommer aldrig att nöja mig med en uppgörelse på plats. Urkult eller inte.
Fy fan!
 
Kväll;
 
Vi kom iväg till Ewa och Göte. Mycket, mycket trevligt. Och maten ska vi inte prata om. Mums.
Det var förutom Ewa, Göte, Ronny och jag även Carro, Yvonne och Roland.
Dom hade även köpt alkoholfritt vin till mig. Snacka om omtanke.
Trivseln till trots, så blev jag mycket trött. Övertrött för att vara uppriktig.
Men jag har klarat av 3 aktiviteter den här veckan.
 
16/9
 
Morgon;
Efter att ha sovit ordentligt på väldigt länge, var jag mycket förvirrad (mer än vanligt), men vi gott mod. Det blev en förmiddagslur också. Sover mycket lugnare när Ronny är hemma, så det blir alla vardagsljud runt omkring.
 
Eftermiddag;
 
Hade planer på att få in blommorna från altanen. Men orken infann sig aldrig. Det blev mer sova och så laga middag.
Jag gjorde faktiskt hemgjorda vårrullar. Efter middagen infann sig något komaliknande tillstånd.
 
Kväll;
Så jäkla trött. Kände mig nästan dränerad.
Ronny spelade lite musik och drack någon öl. Sedan tittade vi på tv en stund. Ronny somnade i soffan ganska omgående. Jag insåg att den bästa platsen för mig var nog sängen.
 
17/9
 
Morgon;
Vaknade och det kändes jättejobbigt.
Fick dock in blommorna från altanen. Diskade blomfat och snyggade till dem. Det gick mycket fortare än väntat. Men tog hårt på ryggen. Irritationen hängde kvar. Bad Ronny om ursäkt, men kunde ändå inte tygla mitt humör.
 
Eftermiddag;
Var ned och röstade i kyrkovalet.
Fortfarande botten humör. Jag vet att ciggaretterna inte kommer att räcka hela morgondagen, även om Ronny säger det. Ett stort orosmoment.
Kväll;
Allting som bara kan gå fel, har gått fel.
När jag skulle laga mat så var brödet till varma smörgås mögligt (fick ta korvbröd), soppan blev för salt och äggena kokade sönder.
Så ska det försökas planeras in 2 Härnösandsresor och 2 psykbesök. Känner stressnivån skjuter i höjden.
Dessutom ska vi ge svar om vi kan vara hundvakt. Överlåter det åt Ronny, då jag i nuläget inte lyckas planera något.
Jag inser att ciggen inte kommer att räcka imorgon, och att jag kommer att bli jätte irriterad.
Jag är irriterad redan nu.
 
 
 

2017-09-11
 14:09:45

Meningslös måndag

Skulle verkligen vilja komma tillbaka "i gamla" banor. Vill börja jobba igen, men orken finns inte.
Allt för den här "Trippen nerför Tarschan Boulevard". Man känner sig som en jävla försökskanin.
Måste bara klara detta. Men om dom kunde ge mig något att sova på, för den här åkturen har jag inte själv orsakat.
Nog om detta. Skriver ju om måendet i "The road to hell". Och tyvärr blir det en part 3 också. Helt och hållet så jävla onödigt,
 
Förra veckan var en tung vecka. Tre underbara dobbisar vandrade över regnbågsbron.
Zita, Dillon och Zozi.
Så ledsamt att orden inte finns till.
Vila i frid finaste.
 
Helgen har väl bara mest passerat.
Vi kokade svartvinbärssaft igen.
Lade in sista gurkan.
Bakade pizza.
Sedan var det väl tv-tittande.
 
Jo, jag fick höra i fredags att jag dricker minst 1 flaska vin per dag. Konstigt att jag då har så svårt att få ihop saftflaskor. Jag borde ju ha massor. 
Och vad hen har fått det ifrån kan man ju undra eftersom vi inte alls umgås.
Samma person skröt om hur hen ensam räddat Moforsenbron.
Konstigt att hen inte var med på MittNytt igår då, utan Johan och Jeanette, två som verkligen stridit för bron.
Ska bli underbart att bron öppnas igen. Den har liksom sammanlänkat byn.
 
Ute är det väl bara att konstatera att hösten kommer med stormsteg.
Vackert men vemodigt.
Gläds åtminstone åt en bukett vita rosor inne.
 
Skulle behöva städa inne (risk att hälsovårdsnämnden kommer). Hade tänkt vänta till Ghosty hade löpt klart. Nu har hon det, men jag orkar inte nu. Måste klara av det här med medicineringen först.
 
 

2017-09-08
 11:22:37

Till minne av älskade Zita

(Foto Carina Undin)
 

WHEN TOMORROW STARTS WITHOUT ME

 
When tomorrow starts without me
And I’m not here to see
If the sun should rise and find your eyes
All filled with tears for me


I wish you wouldn’t cry 
The Way you did today
While thinking of the many things
We did not get to say

I know how much you love me
As much as I love you
Each time that you think of me
I know you will miss me too

When tomorrow starts with out me
Please try to understand
That an angel came and called my name
And took me by the hand

The angel said my place was ready
In heaven far above
And That I would have to leave behind
All those I Dearly Love

But When I walked through Heaven’s Gates
I felt so much at home
When GOD looked down and smiled at me 
From his golden throne

He said This Is Eternity
And All I promised you
Today for life on earth is done
But Here it starts a new

I promise no tomorrow 
For today will always last
And Since each day’s the exact same way
There is no longing for the past

So When Tomorrow starts without me
Do not think we’re apart
For every time you think of me 
Remember I’m right here in your heart


Fick själv den här fina dikten när vi mist vår älskade Bono.

Jag är säker på att Kattis, Cleo och Bono har mött Zita där på andra sidan regnbågsbron.

Och Hasse och Carina, vi vet verkligen vad ni går igenom.

Tänker på er.

Och är det något vi kan göra, så hör av er,


2017-09-07
 21:49:21

Dags att brottas med nattdemonerna

Har hänt en del på måendenivån idag, men det står under fliken "psykisk ohälsa".
Försöker skilja det från det allmänna.
Är dock så trött, att det blir inte många rader, mest foton.
Varken små eller lätta, men det är i alla fall moln. Tog bilderna på hemvägen för att jag tyckte dom var både dramatiska och pampiga.
Ni som följt mig genom blogtiden, på fb och ig vet att jag älskar stenar. Varje sten är unik. Det är så spännande att studera dem.
Och hur är det? "Bär rönnen bara bördan en gång" eller är det "mycket rönnbär ger mycket snö" Vad tror ni?

2017-09-07
 11:30:07

Tomt

Ska snart iväg och träffa min nya samtalskontakt. Vi får hoppas på det bästa.
Jag bloggar på 2 ställen nu, så det är lite svårt att hålla isär saker och ting.
Under psykisk ohälsa beskriver jag min nedtrappning och medicinbyte, så där är det tvära kvast hit och dit.
Jag delar upp det på 3 veckor part1-3 och och fyller på där dagligen. Mycket för att jag vill se vad som rörde sig i min hjärna när det är över,
 
Just nu är i alla fall sinnet fullt av sorg.
Älskade Zita har vandrat över regnbågsbron.
 
 

2017-09-04
 12:48:00

The road to hell part 2 (utfasningen)

4/9
 
Morgon;
Har ringt psyk. igen. Nya medicinen funkar inte. Självmordstankarna har ökat med 100%. Det enda som håller mig vid liv är hundarna.
Dessutom påverkar det min mage så kraftigt att jag är rädd för blödande magsår igen. Har alla sympton.
Kräks varje natt till och med genom näsan för att jag har sådan halsbränna. Normal dosen av magsårsmedicin (som jag alltid ska äta) räcker inte till.
Dessutom (har jag läst på) att skulle jag lämna ett urinprov, så skulle det visa positivt på Metadon. Hur jävla roligt är det då?
 
Eftermiddag;
Nu är det bara att vänta på att den förstående....not läkaren ska ringa. Vad gör jag tills dess?
Läkaren ringde inte, men syster Helén på psyk. Bättre att hon ringde än läkaren tror jag. Det är inte konstigt att jag mår dåligt. Jag har både utsättningsproblem och upptrappningsproblem samtidigt. Hon håller med om att jag skulle ha fått veta vad jag hade att vänta, så det inte skulle ha kommit som en chock. För chock är nästan för milt beskrivet.
 
Nu har jag fått förhållningsregler. Jag måste nog ha det.
 
1. Ta maxdoserna av behovsmedicinen innan jag hamnar i paniktillstånd.
 
2. Dricka mindre kaffe.
 
3. Röka mindre.
 
4. Ingen alkohol, men det faller ju bort av sig själv eftersom jag inte druckit en droppe alkohol på drygt 2 år.
 
5. Äta på regelbundna tider och inte låta bli för att jag inte är hungrig.
 
6. Ut och promenera mer med hundarna, korta och långsamma promenader.
 
7. Tillåta mig att sitta i soffan, titta på tv, virka eller annat tidsfördriv.
 
8. Fortsätta skriva av mig.
 
9. Vara snäll med mig själv.
 
Nu ska psyk. ringa och kolla till mig på dagarna och mobila teamet på kvällarna.
Annars är det ju lugnare på kvällarna. Dels är Ronny hemma och dels är jag ganska trött då. Tyvärr inte tillräckligt för att jag ska somna.
 
Kväll;
Mobila teamet ringde för att kolla min status. 
Grät en skvätt, men ganska lungt.
 
5/9
 
Morgon;
Kändes lite svajigt när jag vaknade, men lyckades samla ihop mig.
 Eftermiddag;
Kan konstatera att jag fått mer gjort än på länge.
Diskade, satte igång tvättmaskinen, plockade rent 3 hyllor i matkällaren, bara ut skräpet. Satte etiketter på gurkburkar och saft och bar ner det i matkällaren. Diskade ur burkar med gammal sylt och gurka och bar ned, hängde tvätt, tog in pelargonierna och slängde ut Benjaminfikusen och gick ut med hundarna.
Då hände katastrofen. Alla 3 stenarna från Katjas, Cleos och Bonos gravar är borta. Dom ligger på grannens tomt, använda till annat. Säkert ett missförstånd, men nu kan jag inte sluta gråta. Helt upptrampat på gravarna. Mer behövs inte, min hsp löper amok och jag skriker till och med.
Vad ska jag göra? Kan inte slappna av en sekund.
Åh, vad jag blir ledsen.
Får lust att skära mig i armarna, för att få bort smärtan från ångesten.
Kanske lika bra att jag går och lägger mig.
Helvetes jävla skit.
 
 
Så här ser det ut nu.
Och där ligger stenarna, hos grannen.
 
Kväll;
Ronny har burit tillbaka stenarna, men jag bara gråter.
 
6/9
 
Morgon;
Psyk ringde och undrade hur det var med mig. Jag berättade om stenarna och så grät jag.
Äter maxdosen av behovsmedicin, men livet känns ändå som en golgatavandring.
Måste vila och fundera lite.
 
Eftermiddag;
Har just fått veta att älskade Zita har vandrat över regnbågsbron. Sorgen är förlamande. 
Vill tro att Cleo och Bono möter henne.
(För er som inte vet är Zita min svågers och svägerskas dobermann.)
Hon har lekt och fostrats av Cleo och Bono.
Detta gjorde väl det med våra hundgravar också extra tungt.
Jag spikade ihop ett kors.
Och nu är det utplacerat på gravarna, så inga fler missförstånd sker.
 
Kväll;
Gick och la mig redan klockan 21.00. Orkade inte med tillvaron alls.
 
7/9
 
Morgon;
Orolig som fan. Ska träffa min nya samtalskontakt idag. Det kan bli hur dåligt och hur bra som helst. Vet ingenting. Får väl uppdatera när jag kommer hem.
 
Eftermiddag;
Har då träffat min nya samtalskontakt. Hon verkar bra. Kändes faktiskt som jag blev tagen på allvar.
Har fått en akuttid hos en annan läkare imorgon för en "second opinion" angående medicinutbytet. Det är mycket som inte är ok med det. Mår fruktansvärt dåligt fortfarande och har gråtit så ögonen mest är röda springor.
 
Kväll;
Verkligen upprörda känslor. Har gråtit  så mycket att vattennivån i Ångermanälven borde ha ökat med 1 dm.
Känner mig verkligen orolig inför natten och morgondagen. Men det kan väl inte bli värre än det redan är.
Det känns som livet går vidare, men inte mitt...det finns snart inte.
 
 
8/9
 
Morgon;
 
Ångestmätaren har nått en ny toppnotering.
Har pratat med psyk. Jag ska få träffa en ny läkare idag, men kruxet är det att jag vet inte om jag orkar ta mig dit. Helt jävla slut i både kropp och själ.
Vad är det som händer?
Innan medicinförändringen orkade jag jobba 25%, som uppgjort. Nu orkar jag ingenting och det är en snabbt nedåtgående spiral.
Varför finns jag egentligen?
Eftermiddag;
Dags att träffa en ny läkare...som vid mötet visade sig vara en läkare jag mött förut. Det var väl inte hipp hurra precis. Nej, jag tycker inte om hen, men i jämförelse med den andra så är det gångbart.
Fick byta tillbaka till Citolapram, så nu har vi en nedtrappning och upptrappning igen. Det ironiska är att det är tillbaka där vi strartade för 3 veckor sedan.
Med andra ord har jag mått grymt dåligt helt i onödan, och det är inte över ännu.
Någon riktig förklaring har jag inte fått. Det mesta är bara så fel som det kan bli. Får nästan känslan att jag har blivit ihopblandad med någon annan.
Fick däremot imgem insomningsmedcin, trots att jag fått använda min befintliga till att sova på dagen, då ångesten varit för hög.
Får väl sova dåligt då i 2 veckor. Kan säkert bli problem när jag ska ha ny utskriven om det råkar vara läkaren som satte igång den här cirkusen. Tror att jag kommer att straffas på ett eller annat sätt.
 
 
Kväll;
Känns bara bläh. Så mycket i huvudet att jag tror det spricker.
Ser inte fram mot en ny upptrappning. För både nedtrappningen och upptrappningen på Citolapram är för jävligt. Och detta har aldrig behövt hända.
Är då frustrerad.
Tänk om jag hade haft något att sova på.
Men tig och lid. Och utan den här idiotnedtrappningen hade jag ju haft insomningsmedicin kvar.
Det blev tidig kväll, kl. 21.30.
Det ska va gott att leva.....vilket skämt
 
9/9
 
Morgon;
Sovit som en kratta. Idag dags att börja med Citolapramet igen.
Vet att den upptrappnining är djävulsk. Har gjort den förr. Och så förbannat onödigt att detta hände.
Sedan blir man ledsen på läkarna som tror att det bara är att trycka på en knapp så funkar allt igen. Kan dom inget om biverkningar?
Tänk om jag hade kunnat få några tabletter att sova på? Men icke. Spy, tig och lid.
 
Eftermiddag; 
Fick gå och lägga mig och vila en stund.
Ringde mobila teamet och vrålade ut min ångest. Men vad hjälper det.
Lagade mat och sedan blev det inte mer.
 
Kväll;
Men herregud vad jag mår dåligt, Har läkarna ingen kunskap alls om biverkningar?
Och dom här är ju helt i onödan. Och läkardjäveln sa ju att jag skulle nog kunna jobba till veckan. Vad är det för djälva skämt? Jag har inte ens behövt vara sjukskriven om dom inte ställt till det med medicinen.
 
 
10/9
 
 
Morgon;
Känns som ett 2-dagars party. Men det är bara i min hjärna det är party. I kroppen känns det som dagen efter ett party.
 
Eftermiddag;
Ringt mobila teamet igen och gråtit. Fetfatta vilka biverkningar jag har.
Skulle vara så lycklig om detta var över.
Slå ihjäl mig, eller ge mig något att somna på.
 
Kväll;
Innefattar bara en sak....
 
  
This is the road to hell.....

2017-09-04
 12:36:12

Då var det måndag igen....

Helgen har varit likt en bergochdalbana.
Orken finns inte.
Fast ibland har man inget val. Man måste orka.
Skulle bara sätta på kaffe, innan jag öste upp gurkan. Då hoppade lagerbladet ner från köksfönstret och ned i diskhon. Tur att jag hade lock på gurkkastrullen.
Så fick lagerblad ny kruka och ny jord på en gång. Skulle ha skett för länge sedan, men nu är det gjort.
Gurkorna har även dom hamnat i burkar.
Orkade även få till lite mysmat till kvällen. Räkor som legat i kräftlag, blåmusslor, vitlök/saffranaioli och bröd.
Berättade för Ronny och mamma om en dröm och syn jag haft i 2 dagar...och på lördag slog den in. Mamma transporterades till Sundsvalls sjukhus med sjuktransport. Hon hade hemska buksmärtor.
Så kusligt likt det jag hade drömt.
Var mycket rastlös efter det. Fick gå och vila för att orka med allt. Mina insomningstabletter kommer inte att räcka den här gången...heller. Tror att det varit anorlunda utan det här jävla medicinbytet, som också påverkar min mage. Rädd att det är magsår igen. Men det är omöjligt att få läkaren att fatta.
Fick i alla fall till middag som bestod av lövbiff, sallad med päron, brieost, citronsaft och knaperstekt bacon, tomat och sallad, hackad gul lök, råa äggulor och persilje/vitlöksmör.
Tittade på tv en stund och virkade. Men jag hade sådana kallsvettningar och huvudvärk att jag tillslut fick gå och lägga mig.
Söndag dammade jag av dessa reliker. Fy fan vad dammiga dom var.
Skulle också ta in krukväxterna som stått ute över sommaren, men orken tröt.
Såg däremot att vår "äkta makar" som inte blommat sedan vår kära vän Ola gick bort 2002, har fått knopp. Ola var väldigt förtjust i den blomman och duktig med krukväxter. Jag vet inte om man ska tolka det som en hälsning från honom eller att jag kommer att dö.
Kvällen sedan. "Parlamentet". Johan Rheborg och Soran Ismail var i högform.
Så programmet "Regnbågshjältar". Helt underbart. Fast nog är det tragiskt att vi 2017 måste göra sådana program. 
Sedan sängen och en ångestfylld natt igen.
Mamma har i alla fall kommit hem från sjukhuset.
 

2017-08-31
 17:46:00

The road to hell part 1 (nedtrappningen)

Dom som tycker att det är behagligt att läsa om självmordstankar och annat svart bör inte läsa detta.
Jag har gjort anteckningar mest för min egen skull för att när allt blir bättre (för det blir det väl?) kunna se tillbaka hur jag kämpade.
Det är dessutom bara tankar som jag satt ord på, ingen aktiv handling. Jag har inte skadat mig själv någon gång under den här tiden, bara mått fruktansvärt dåligt. Har som synes överlevt eftersom jag sitter här och skriver nu. Och dom som känner mig vet att jag hur illa det än är, flätar in min svarta humor i det jag skriver.
Mår lite bättre idag och hoppas kunna börja blogga som vanligt igen efter att ha skrivit ned detta. Jag söker inget medlidande. Vill bara försöka förstå hur man kan reagera så starkt som jag gjorde/gör.
Tycker det är förbannat korkat att jag inte fick någon information om hur tuff den här resan skulle bli. Men är det the road to hell, så är det väl djävulen som är konduktör på tåget utan nödbroms.
 
 
22/8
 
Eftermiddag;
Har varit hos läkaren på psyk. Verkar dåligt påläst om min historik Men nå väl, hen är ju överläkare.
Måste dock ställa mig lite frågande varför jag ska byta medicin och tempot? En medicin som jag ätit i 5 år (Citolapram) ska halveras från 40 mg till 20 mg i fem dagar och sedan ut helt och hållet, Quetiapin ska ökas succéssivt.... men det hen gjorde var att sänka även denna från 200 mg till 50 mg. Alltså två sänkningar.... Jag anar att något inte stämmer..... Paranoid?
 
 
23/8
 
Morgon;
Ja, då var det dags. Halv dos idag. Från 40 mg till 20 mg. Och Quetiapinet från 200 mg till 50 mg (det skulle vara en höjning.) Försökte få läkaren att förstå att att nedtrappningen var för snabb, då jag ätit Citolapram i 5 år. Och att jag gått igenom på nedtrappningar, upptrappningar och medicinbyten flera gånger under dessa år och med förödande konsekvenser. Ingen respons, utan bara att det skulle gå så bra så och att jag oroade mig i onödan. Punkt slut. Så jag måste vara mycket inbillningssjuk. Önskar att hen fick må som mig i en halvtimme.
 
 
Eftermiddag;
Abstinensen har börjat sätta in. Huvudvärk, kräkningar, hjärtklappning, illamående, rastlöshet, stress, ofukuserad, glömsk, mycket mörka tankar och en massa annat roligt. Är det på riktigt? Jag inbillar nog mig.
 
 
Kväll;
Menar dom på allvar att jag ska kunna sova? Överleva natten?
 
 
24/8
 
Morgon;
Hemsk natt. I princip sömnlös. Kräkningar och frossa.
Ringde psyk. och grät. Berättade hur illa jag mådde och att jag skulle behöva några extra insomningstabletter, eftersom jag inte fick ta ut på receptet förrän den 29/8. Sköterskan skulle framföra detta till läkaren.
♥(Det ska nämnas att alla sköterskor på psyk. är underbara.)♥
Hade jättesvårt att få på mig kläderna idag. Varenda led i hela kroppen värker. Dessutom vägrar kropp och huvud att samarbeta. Behövs nog en medlare där.
Har ingen matlust, orkar ingenting och fryser och svettas om vart annat. Detta måste vara avtändning deluxe.
 
 
Eftermiddag;
Det regnar ute. Det känns bra. Då kan jag vara inne med gott samvete.
Tvivlar på att läkaren på psyk, tror på det jag säger.
Det är ju bara mitt liv det gäller, alltså inget viktigt.
 
 
Kväll;
Stressen gör att jag tappar minnet. Tyvärr dock inte sådant som varit skönt att glömma. 
Har dessutom, med stort vemod sagt hejdå till våra fina vänner som nu åker tillbaka till Tyskland.
Nu dröjer det ett år tills vi träffas igen. Många tårar blev det. (Kändes nästan befriande att gråta. Behövde nog det.) Ser fram emot när dom stannar för gott.
Nu har vi helvetes natten kvar.
 
 
 
25/8
 
Morgon;
Morgon, fan! Sovit dåligt. Jävla skitliv!
Har pratat med psyk. Isbiten till läkare vägrade att ge mig några insomningstabletter. Tvärnobben. Men det var egentligen bara väntat. Dessutom ändrar hen ordinationen på Quetiapin hit och dit, så ingen vet vad som gäller. Har i nuläget 4 olika ordinationer. En på ett handskrivetpapper, två olika i journalen och en till som sköterskan meddelade mig nu. Undrar om hen har kommit på att att hen sänkte dosen iställlet för att öka den i början?
Just nu känns det som jag tvärslutar med all medicin och klipper alla kontakter med psyk. Det är bara att köra tills det tar tvärstopp. Ingen tror mig och ingen lyssnar på mig. Saknar Mikael, min tidigare samtalskontakt, som nu gått i pension.
 
 
 
Eftermiddag;
Kreativ. Man vet ju inte om något skulle hända.
Kokat saften, som runnit genom silduken. Skrivit ett tillägg till mitt testamente, eller ett annex som det heter på finare språk. Ändrat förmånstagare på mina försäkringar. Samt lite annat som kan vara bra om allt bara kraschar.
Kan i alla fall upplysa om att det tar 9 minuter hemifrån ned till järnvägen. Man hör tåget 12 minuter innan det är här. Och om man går ca 200 meter uppåt på järnvägen kommer man till en ca 150 meter lång sträcka där man inte kan komma ifrån järnvägen pga raka bergssidor och stora stenbumlingar. Ingen ska säga att jag inte har koll.
 
 
Kväll;
Ronny och jag hjälptes åt att få alla saker färdiga inför Bygdens dag imorgon. Det var lite som skingrade tankarna ett tag.
Nu hoppas jag bara att jag orkar genomföra det också. Mycket trött nu. Och jag som skulle baka knäckebröd.
 
 
26/8
 
Morgon;
Sovit riktigt gott (fick sovtablett av Ronny, för hjälp av psykvården fick jag ju inte.) Klev upp klockan 06.00 och bakade knäckebröd.
 
Det kändes faktiskt riktigt roligt att dra iväg.
 
Eftermiddag;
Fick sälja en del på marknaden. Allt knäckebröd gick åt.
Försökte hålla kvar den positiva känslan, men ångesten segrade med 5-0. Fick ta till hela batteriet för att kunna sova bort ångesten. Dödslängtan. Sömnen dämpade en del så det blev väl 5-2 till ångesten.
 
Kväll;
Åt middag tillsammans, som jag faktiskt lagat. Satt uppe ett tag. Ronny hade kontakt via webben med sina bröder och svägorskor, så dom kunde skåla tillsammans och ha roligt. Jag gick och lade mig och slogs med demonerna. En är riktigt ful.
 
27/8
 
Morgon;
Illamående. Känner mig bakfull fast jag inte dricker alkohol.
Tittade på tv en stund, sedan behövde jag vila.
 
Eftermiddag;
Legat mycket idag, orkeslös. Ingen lust med någonting. Gjorde dock iordning tidrapporten som skulle skrivas på samt läkarintyg som skulle till arbetsgivaren.
Lagade mat. Åt bara lite, då jag inte hade någon matlust alls,
 
Kväll;
Tittade på tv en stund, naturfilmer.
Sedan kändes det som att det var dags att gå och lägga sig. Helt övertygad om att demonerna både finns under sängen (eller det kanske är dammtussar) och i mitt huvud.
Tankarna kretsar kring hur jag ska klara morgondagen ensam. Kommer jag att överleva? Och spelar det någon roll om jag överlever?
 
 
28/8
Morgon;
Panik!!!!
Ringde psyk. på morgonen och skrek ut min ångest.
Isbiten skulle ringa kl. 16.00.
Känns ju bra...not!
 
Eftermiddag;
Kaos!!!
Isbiten ringde och anklagade mig för att jag inte sagt att jag ätit Citolapram i 5 år. Jag sa ju det 3 gånger, men hen sa att jag ätit det i 5 månader och sedan ändrade hen sig och sa att jag ätit det i 1 ½ år.
Tog även upp att hens ökning av Quetiapin resulterade i en minskning för mig. Även det var mitt fel som inte sagt något. Men jag gjorde ju det och hen trodde mig inte. Titta för faan i min journal skatben.
Så kom vi till att jag faktiskt ätit 60 mg Citalopram. Då sa hen att jag ljög. Ingen äter så hög dos.
Sa åt hen att titta i min journal vad jag hade för dos när dom plockade bort 20 mg och satte in Mirtazapin. Hen hittade det och sa att hen aldrig varit med om en sådan hög dos. Men det har jag svarade jag och då blev hen sur. Så började det roddas om igen, så nu har jag ingen aning om vad jag ska äta.
Undra på att det är rörigt.
 
Kväll;
Ledsen och förvirrad.
 
"Jag har varit och tagit igen mej ett slag
på ett hem för såna som jag
Dom sa, jag behövde vila ett slag
 
Men jag sover med öppna ögon
och jag vilar med öppen mun
Och så vitt jag förstår är det tvärtom så
att det blir värre för var sekund
 
Överstesystern frågar mej snällt:
"Hur står vi till idag?"
Jag vet inte alls hur jag själv har det ställt
men hon ser ut att må bra
 
Så när jag böjer mej fram och viskar
att jag mår väl som jag måste må
så nickar hon glatt och ger mej ett skratt
och låtsas som om hon förstår"
 
Osv. Hoola Bandoola Band kunde det där med texter.
 
29/8
 
Morgon;
Skit!
Får en ny samtalskontakt nästa vecka. Känns väl så där.
Just nu litar jag inte på psykiatrin. Och inte på något annat eller annan heller.
 
"Krevaderna har tystnat
och kriget har tagit'slut
Ensam sitter kaparen vid kanonerna
Över gyttjefyllda gravar
ligger luften tung av krut
Han fingrar lite tankspritt på patronerna
Och när han tittar sej i spegeln
har den rämnat mitt itu
Och mellan halvorna av hans ansikte
kilar råttorna in och ut
Då kommer Mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på"

Hoola Bandoola Band passar in här också.
 
Eftermiddag;
Håglös.
 
 
Kväll;
Fattar ingenting. Varför ska en läkare som aldrig träffat mig gå in och göra en sådan förändring av min medicinering? Och bevisligen har hen ju inte läst min journal heller.
Och den där Quetiapinen. Har 5 olika bud nu, ett till så kan jag kasta tärning.
Vad händer?
Tycker verkligen synd om Ronny som ska behöva uppleva detta.
Jag har ju sagt att alkohol är som rysk roulette för mig, det var därför jag blev och är nykterist. Men jag tror förbanne mig att psykvården också är rysk roulette.
 
 
30/8
 
Morgon;
Hemska mardrömmar.
Alla ljud är så högljudda idag.
Mår illa, kräks, skakningar och frossa.
Nej, det är inte klimakteriebesvär. Gjorde husrent på den fronten när jag hade cancer 2007.
Det är bara the road to hell.
 
Eftermiddag;
Åh vad jag hatar att kräkas, speciellt när det kommer genom näsan också.
Har gått ned 5½ kg på en vecka. Fortsätter det så här kan jag sikta på Beach 2018.
Jag har pysslat på i panik idag, för att slippa tänka.
Har vattnat alla blommor, tagit bort alla gula blomblad (det har varit eftersatt en längre period), planterat om blommor, diskat, tvättat, hängt tvätten ute, vikit hela högen med tvätt som låg samt det jag tvättat, kokat gurklag och lagat mat.
Det måste absolut vara strukturerat kaos.
 
Kväll;
Det blir tidig kväll ikväll. Både Ronny och jag är trötta.
 
31/8
Mår bättre och naturligtvis tyckte isbiten att vi då skulle påbörja nästa nedtrappning.
Sa åt hen att det kan du fetglömma. 
Jag måste väl få må bra några dagar innan det är dags igen.
Detta var min vecka i nedtrappningens fasa.
Mycket hade kunnat gjorts annorlunda och lite vetskap om vad som komma skulle hade varit bra.
 
Men fan. Jag klarar det här också. 

2017-08-02
 13:30:09

Platt fall

Tänkte valla dammsugaren, då Elsa kommer idag.
Men det blev platt fall. Efter ett samtal försvann den lilla energin jag kunde uppbringa.
Jag har huvudvärk, hjärtklappning och svårt att andas.
Säger någon att jag ska rycka upp mig nu, så lägger jag mig på järnvägsspåret.
Med andra ord, jag avsäger mig alla hurtiga tillmälen.
Jag begär inte att alla ska fatta hur det är att leva med panikångest, men för mig är det en evig kamp. 

2017-08-01
 13:46:44

Panik - 1:a augusti - hjälp

Så fort det har gått. Jag börjar jobba om en vecka.
Ska inte fundera så mycket. Har ju en stor händelse kvar, Urkult.
Ibland glömmer man bort att man bor mitt i Urkultsland.
Ska ju jobba i Puben Rotvältan.
Torsdag kl. 19.00-23.00
Fredag kl. 15.30-19.00
Lördag kl. 23.00-03.00
 
Söndag, skjutsa ungen till busstationen så hon är där kl. 07.00.
Därefter sova, sova, sova.
Idag har jag tagit mig samman och plockat ur diskstället, så jag kunde ta hand om den andra disken. Har även startat tvättmaskinen och sopat upp lite hundhår. Det låter inte mycket, men kämpar man med uttmattningsdepression så är det fullt upp. Jag har ju alla hjärnspöken jag ska fajtas med också.
Blev en stund på bron med kaffemuggen också.
Nu hoppas jag att regnet håller sig borta, så jag kan hänga ut tvätten. Det mullrar lite på avstånd.
 
Och till alla positiva kommentarer när jag mår dåligt.
 

2017-07-31
 11:30:31

Ska försöka samla ihop mig

Helgen har väl varit ok, men jag är trött och nedstämd.
 
Fredag, bara slötittande på tv.
Lördag, till stan och handlade och apoteksbesök.
45 min väntetid, men shit happens, behövde ju medicinen.
På kvällen åt vi surströmming, så jäkla gott,
Mitt dricka, trots motsägande uppgifter. Undrar verkligen hur jag lyckats smyga för min nära dessa år? Ingen kan förklara det.
Avslutade kvällen med denna. Bara älskar dem. Ingen alkohol där heller. 
Och så en grym dokumentär om Janis Joplin "Janis - little blue girl".
 
Söndag grillade vi. Testade en ny smaksättning på mariaden. Koriander, ingefära, spiskummin, vitlök och Sichuanpeppar. Det blev jättegott.
Gjorde inte så mycket, då jag gick en tuff kamp mot "hjärnspökena". Tyvärr vann dom med 2-0 och jag fick lägga mig och vila.
Och nu försöker jag samla ihop mig, men tårarna bara rinner.
Har spärrat vissa på fb och på ig. Fattar inte varför de ska följa mig när de bara ljuger om mig ändå.
Jag skulle klara en nykterhetskontroll alla timmar på dygnet, skulle du det varje gång du kör bil?
"Sällan pinkar en trähäst" säger jag.