Ghosty -

2019-06-25
11:41:18

En dag i taget

Ja, nu har midsommar passerat och jag är inte färdig ute. Allt liksom sitter i tjära. Kan inte förmå mig att göra någonting annat än ta hand om Rexen.

Har pratat med psyk en hel del sista veckorna. Ångesten äter mig inifrån. Ska få gå traumabehandling för min ptsd ( Post Traumatic Stress Disorder). Men det blir inte förrän efter semestrarna. Kommer att få stödsamtal tills dess. Räknas som högrisk patient (suicidal) och då det är så impulsstyrt är konsekvenstänkandet starkt reducerat. Vilket gör att det är svårt att nå fram till mig med argument, då självföraktet är större. Jag kan lyssna, men det går inte in. Så att försöka övertyga mig om bra saker, får oftast motsatt konsekvens. Och mardrömmarna ska vi inte prata om. Har stört Ronny många nätter med mina ångestskrik. Vågar knappt vara ensam, men har varit för trött och stressad för att jobba.

Just därför går jag ingenstans utan Rex. Han är min livlina.

Dessutom är jag väldigt stresskänslig. Kan klappa igop för minsta lilla. Ska inte utsättas för stress, men det är lättare sagt än gjort, då jag bygger upp min egen stress hur lätt som helst.

Idag var jag så stressad att jag höll på gå i atomer, bara för att jag skulle vänta på ett samtal som skulle komma kl. 09.45.

Jag tar var dag som den kommer. Nu ska jag ut och promenera med Rexen igen.