2018-02-21
14:25:12
14:25:12
Jag har så mycket ångest...
Har inte jobbat på hela veckan. Mår skit helt enkelt.
Jag har trots allt funnit glädjen i att träna hund igen. Har ju ett bra ämne i Rexen.
Dobgun's Gino Gaudetti, Rexen.
Idag har vi dock haft lite olika uppfattningar om saker och ting. Då det är -20°.
Det där med dress var ingen höjdare. Han gjorde piruetter liknande trippel Salkov och dök till slut i backen. Underbara tokiga hund.
Det har varit mycket prat om karma. Jag tror på det. Men några som säger sig tro på karma, borde kanske tänka till hur dom agerar....
Och därför påminner jag om det.
♥♥♥
2018-02-18
13:58:02
13:58:02
Söndag, sånt som bara händer...
Jag är som ett tuggummi i huvudet. Så segt. Sover dåligt på natten, trött hela dagarna och ruskiga koncentrationssvårigheter. Som vanligt då, skulle säkert några säga, men jag kan tala om att det är värre än vanligt. Mycket beror väl på Lergiganet, som jag har måstat ta till för att inte sitta som en vägglus på väggarna. Tankarna är helt galna. Jag har insett att jag måste stänga dörren totalt för vissa. Inget lätt beslut, men jag måste överleva... även om vissa önskar att jag inte skulle göra det. Tyvärr för er, så blir jag kvar ett tag till.
Har pratat med mamma, som var vid gott mod. Men oroar mig gör jag ändå.
Annars tror jag vi drunknar i snö snart. Minns inte när vi hade så här mycket snö sist. Detta är verkligen vinter och sommaren känns långt borta.
Ghosty har börjar löpa, så det är kalsonger på.
Rexen har verkligen bott in sig här nu.
Ska sätta mig och fylla i några papper. Även det känns jobbigt.
Har ett läkarbesök dagen före födelsedagen. Men skitsamma. Jag känner inte för att fira något. Jag kan ju ta mitt alkoholfria rosa bubbel, men vi får väl se.
Den bästa födelsedagspresenten är om mamma blir kry igen.
Nu tv-soffan. Det är ju trots allt OS.
2018-02-16
23:25:57
23:25:57
När, var, hur.....
Fast om det är så jävla enkelt vet i fan....
Har pratat med mamma 3 gånger i telefon idag. I morse var det positivt.
Men samtalet på eftermiddagen vände upp och ned på allting.
Jag sjönk ned på knä och storgrinade. Allting blev med ens panik, rädsla och ångest, Har jag kunnat ge henne mitt hjärta, så har hon fått det med en gång. Det kändes som jag inte behövde det längre. Det slog ändå inte som det skulle. Trodde ett tag att det stannat.
Mamma och jag återknöt ju kontakten för snart 6 år sedan. Vi har aldrig haft så djup kontakt som vi har nu och då känns det så hemskt om allt skulle ta slut nu. Så många år som gått och vi inte har haft så mycket kontakt, så många bortkastade år. Men jag är ändå glad att vi har haft den här tiden.
Hela eftermiddagen var som ett vakum.
Vid 17.00-tiden åkte Elsa och Micke och hälsade på henne.
(Foto Elsa Undin)
Hon är så liten mamma, det syns samesläkten i henne.)
Nu är ju förstås imte Micke den kortaste personen att jämföra med.
Nu har vi fått reda på att det kanske finns ett alternativ. Det är bara att hoppas att hjärtat orka slå tills det blir av.
Kändes lite bättre när jag fick direkt rapport från sjukhuset av Elsa.
Det var ju alla hjärtans dag igår, och då kan man väl ge bort ett hjärta.
Fick tulpaner av Ronny. Älskar tulpaner. Men för tillfället är allt i ett enda virrvarr.
Mamma stödjer mig i att jag ska skriva ned mitt livs historia. Det är en upprättelse för mig. Och visa på att saker och ting kanske inte alltid var som andra trodde. Det blir ofta lite färgat när man väljer att hålla sig till vad en person säger. Jag tänker berätta min sida av allt. Jag skiter fullstängigt i om jag retar upp någon eller om jag blir misstrodd. Min sanning är sanning för mig och ingen annan ska tala om vad jag har varit med om eller hur jag har upplrvt saker.
Det jobbiga blir väl att börja skriva. Gå in i allt igen, men förhoppningen är ju den att jag ska kunna släppa det sen. Jag har stöd från många i det här.
Och jag lovar att det är mycket som inte var vad det verkade vara.
Och till Ronny, mamma, Elsa och Micke som alltid ställer upp för mig....
2018-02-16
02:20:00
02:20:00
Den som vandrar i dödsskuggans dal....
Det är en jäkla röra i mitt huvud, och jag hittar ingen tåt att nysta med.
Det har hänt en hel del och ändå inte...
Mamma ligger på sjukhus igen och det ger mig så jävla mycket ångest.
Nätterna är för det mesta sömnlösa och det börjar ta ut sin rätt.
Mamma och jag pratas vid två gånger om dagen, och det känns skönt. Så pratar jag nästan varje dag med Elsa, det enda barn jag har, om man bortser från mina fina bonusbarn.
Jag ska åka ned och hälsa på henne och Micke känns det som.
Ja, om ganska precis en månad fyller jag 60 år. Tanten är gammal. Känns som det är en hel del jag måste hinna göra av den sista tiden i livet. Har inte så mycket tid kvar nu. Har börjat strukturera upp en hel del.
Eftersom jag vill bejaka det samiska i mig så kom tatueringarna till. Det blev nog en riktig knuff nära jag fick min Sápmiflagga stulen.
Det är Sarakka (kvinnogudinnan/nåjdens fru, Sápmi som betyder Sameland och solhjulet för det eviga kretsloppet.)
Jag har också The unforgiven av två skäl. Det är en låt från Metallicas svarta (den bästa och ett måste att äga) och för att min situation har blivit så det passar in på mig.
Jag har gjort ett omfattande tillägg i mitt testamente. Det känns bra. Några kommer nog inte att bli så glada, men borde inte bli förvånade heller.
Det är en hel del som har lett fram till det. Jag har fått en del skärmdumpar som handlar om mig och det är inga snälla saker. Det ironiska är att jag har inte fått dom från några närstående, utan helt andra personer. Så nu säger jag bara att "Here we go again"........
Att jag inte ens har fått se en bild av det sista "barnbarnet" gör egentligen saken lättare. Det är bättre att ingenting få se eller veta, så har man bara det att förhålla sig till.
Jag sparar ändå pengar vid födelsedagar och jul, till dom som jag inte träffar. Lika mycket som bonusbarnbarnen får. Har tre kuvert undanlagda. Ingen ska säga att jag inte var rättvis,
Med Rexen Dobgun's Gino Gaudetti gåt det bara bra. Lellen däremot är en mycket gammal man nu. Men vi hoppas väl att han ska få vara med till sommaren.
Tidsresan jag skulle skriva om, har blivit uppskjuten. Min kutator vill att vi ska träffa överläkaren först. då hon inte tror att jag är stark nog att starta den.
Men jag kommer att börja skriva snart och det kommer att sträcka sig över tio år i taget och beröra händelser som påverkat mitt liv. Tyvärr kommer jag inte kunna lägga ut några bilder, då dessa inte är i min ägo längre. Men det funkar med det skrivna ordet. Jag ska skriva den nu, eftersom det finns dom som inte tror att det är sant. Selektivt minne kallas det. Men min mamma och några fler kan styrka att det är sant. Det kommer helt och hållet vara min berättelse.
Nu ska jag försöka sova. Klockan har hunnit bli 02.30.
