2018-04-28
20:50:00
20:50:00
Det känns som....
...en pågående likvaka. (Ursäkta Elsa att jag snodde den av dig.)
Jag har sovit hela dagen nästan. Sedan klev jag upp. Diskade, lagade mat och bakade stomper.
Det blev spenatsoppa, kokt ägg och stomper.
Konstaterar att Ronny och jag kommer inte att nöta ut varandra. Vi är vakna omlott. Igår var jag uppe och Ronny sov. Idag har jag sovit på dagen och Ronny har hållit igång. Nu är jag uppe och Ronny sover. Han lär väl vakna när jag går och lägger mig.
Vad ska ni göra på Valborgsmässoafton allihopa?
Jag börjar med att jobba och Ronny är ledig. Hade funderingar ett tag på att åka till mamma och Henry, men så fick jag veta att det inte fungerade. Mina barn med familjer ska komma och då skulle min närvaro förstöra stämningen. Nåja. Jag kan åka dit en annan dag, när det passar. Har ju fortfarande inte överlämnat mammas födelsedagspresent.
Så då blir det hemmakväll. Uppsöker ju inte någon majbrasa, då Lellen är så rädd för smällare.
Har lagt pengar i Nemos kuvert. Han fyller ju år. Tror inte att jag skulle känna igen honom riktigt, då det var så länge sedan jag såg honom, men och andra sidan lär han inte veta vem jag är heller. Så grattis Nemo. Du har ett kuvert här.
Första maj hade jag först tänkt åka till Sundsvall, dels för att gå i demonstrationståget och dels för att höra på Elsa. Det är andra året hon är förstamajtalare för F!. Vi får väl se hur jag gör.
Det är ganska tufft på jobbet nu, vi är så kort om folk.
I'm sorry, but I'm born this way.....
2018-04-24
15:09:00
15:09:00
Moment 22
Nej, det är inte bra. Det är allt annat än bra. Orkar inte låtsas längre.
Det är åt helvete på ren svenska.
Efter att ha kämpat länge (6 år) så är nu kronofogden ett faktum. Det går inte att leva längre med en minskning av årsinkomsten på 126.000 kronor. Utgifterna blev för höga.
Hann väl landa i detta faktum och började titta över uppgifterna. Min kontakt hos fogden sa att jag kunde återkomma om det behövde korrigeras. Ringde och lämnade meddelande på meddelnde, men hon hörde inte av sig. Fick då prata med en annan kvinna (skatben). Hon gjorde ned mig så till den milda grad och hotade med både det ena och det andra. Sa att jag fick skylla mig själv och att det var ju lämpligt att få psykisk ohälsa när kronofogden hörde av sig. Jag försökte förklara att jag lidit av det i 6 år och att det faktiskt var det som gjorde att jag hamnat i den situation jag befann mig i. Hon bara fnös och sa att jag fick skärpa till mig och börja jobba heltid. Sedan tyckte hon att jag skulle göra mig av med hundarna. Jag försökte förklara att de är min livslina. Då säger apan att vi kanske ska dra mer pengar av dig, så får vi se vad du gör. Jag sa att jag har ju existensminimum, men då menade hon att kunde jag ha hundar kunde jag leva på mindre.
Chockad och totalt förkrossad gjorde jag en snara i källardörren.
Vet inte var jag fick kraften ifrån, men jag ringde mobilateamet.
Resten är ett töcken. Så glad att jag inte dricker alkohol, för då hade jag inte levt idag...eller kanske inte....
Kroppen är helt slut efter 8 veckors influensa och en sänka på 193, psyket är helt slut. Det är inte mycket med kärringen om man bortser från omfånget. Ibland tänker jag att det vore bra skönt att inte behöva leva vidare...
Har dock fått tag i den rätta kvinnan på Kronofogden, så lite har rättat till sig, men inte allt. Jag har fått en ursäkt och ett beklagande över hur jag blev bemött, men mycket av skadan går inte att reparera.
Det kvarstår dock ett stort problem, moment 22. Det kan dom inte hjälpa till med. Jag måste spara ca 787 kronor i månaden för att ha till försäkringar och bilskatt. Jag kan inte spara det på något konto, för gör dom en sökning och ser att jag har pengar, då drar dom det. Jag måste alltså plocka ut pengarna. Men när försäkringen ska betalas så finns det ingen bank med kontanthantering här i Sollefteå, så jag kommer inte kunna betala. Dom beklagar och säger att det blir moment 22. Jag får ju tillbaka pengarna om jag överklagar, men det kommer att drygt 6 månader varje gång, vilket inte fungerar om man ska betala en försäkring. Och så är det lika illa när jag får tillbaka pengarna. Har jag det stående på ett konto, så drar dom det vid en sökning. Vad gör man? Hur i helvete ska man kunna göra rätt?
Vi håller på att söka skuldsanering, men det tar tid.
Så är det lika bra att fortsätta.
Mina 2 äldsta barn bröt kontakten med mig för snart 6 år sedan. Det innebär att jag inte träffar mina barnbarn heller. Den sista lilla gossen har jag inte ens sett på foto. Jag har accepterat det. Såg ett inlägg på min ig-konto att jag tydligen åsamkat min äldsta dotter 15 år av helvete. Vet inte om det är under uppväxten eller då hon bodde här. Vad det beträffar uppväxtstiden, så har jag en del att tillägga, då jag har blivit anklagad för en rad saker som inte är sanna. Och gäller det tiden här, så hade vi både trångbott och ekonomiskt ganska skralt. Hon var dock den enda som hade eget rum under den tiden.
Jag sparar dock pengar till barnbarnen i ett kuvert, så dom får exaxt lika mycket som dom andra barnbarnen. Den dag jag inte finns längre, så får dom väl se att kärringen i Moforsen tänkte på dem.
Så är jag så besviken på Samhall och framförallt personalenledaren Anders, som förstörde mitt liv totalt. Mobbing på högsta nivå, lögner, hot om förflyttningar gång på gång, hot om att jag inte fick berätta denna historia (för då skulle jag råka riktigt illa ut) och vägran att följa rehabiliteringsplanen totalt. Tur i allt att det finns dokumenterat av läkare, kuratorer, fack och fk. Tyvärr slogs mitt liv i spillror. Saker som aldrig går att reparera. Är för evigt kväckt. Av den orsaken jobbar jag nu bara 25% och det har direkt gjort så att jag hamnat hod kronofogden. Jag brukar inte vara hatisk, men jag önskar att Anders får uppleva själv det han utsatte mig för. Jag önskar honom ett rent helvete i allt han tar sig för.
Facit. Det hade kunnat vara bättre, men sämre? Tveksamt.
2018-04-13
16:56:38
16:56:38
Freeeeeeeedag
Själv har jag i stort sett sovit hela dagen och är fortfarande trött.
Men nu är det helg i alla fall.
🤘
2018-04-12
09:06:54
09:06:54
Förändringens vindar
Jag gick förbi spegeln...
Där såg jag en gammal, trött och väldigt kutryggig kvinna. Hon försökte le, men det blev bara en grimas.
En livrädd individ, som försökte slå bort att idag ligger hennes ännu äldre mamma på operationsbordet.
Vill inte tänka....
Hon tänker för mycket....
Detta får symbolisera dagens känsla....
Ps. Angående korkade kommentarer på mitt tidigare inlägg. Jag kommer att ta bort dem och inte försvara något. Är det någon som har så mycket problem med den nakna sanning, låt bli och läs då.
Och karma slår inte till mot en 11-åring och man kan inte heller säga att hon gjorde aktiva val. Med detta kommer jag inte kommentera det mer.
2018-04-11
12:12:00
12:12:00
Bara vanlig onsdagsångest...eller
Blev en sådan urladdning av det jag skrev igår att det är helt tomt. Ändå var det bara början. Kommer 3 tunga block till.
Jag valde att inte skriva mer, för då skulle det ha blivit en roman i 14 delar, eller något sådant. Men jag tror ändå att det räcker för att belysa det som kommer fortsättningsvis. Man har alltid ett val, men valet kan påverkas av vad man varit med om. Jag är helt övertygad om att jag skulle gjort vissa (inte alla) andra val om jag inte haft en sådan dålig självbild och inte vore så självdestruktiv som i sig är ett resultat av den dåliga självbilden. Nästa kapitel dröjer. Men jag ska hinna skriva innan jag dör. Jag tänker nämligen dö fri.
Nog om detta.
Idag läggs mamma in på sjukhus för operation av hjärtat. Vågar knappt tänka på det. Det kommer att bli en lång orolig dag imorgon. Måtte allt gå vägen. Hon fyller 82 år på söndag och räknar med att kunna fira födelsedagen hemma. Skönt att hon är positiv i alla fall. Själv är jag inte mycket (om man bortser från viktmässigt) att hålla i när det svajar.
Ute ligger snön i meterhöga drivor fortfarande. Våren verkar väldigt långt bort. Man får glädjas åt det som blommar inne.
Har förlängt livet på tulpanerna lite.
Så klippte jag ned en Chrysantemum, som jag tog in i höstas. Den blommar nu i både rosa och vitt.
Ja, lite färgprakt ger det allt.
När jag skrivit ned hela livshistorien, så ska jag förklara vad alla tatueringar står för. Alla har en orsak. Det kommer dock 3 texter till och en svart ros innan allt är färdigt.
Under den här tiden har jag kommit fram till att det är få som verkligen känner mig, även om betydligt fler tror att dom gör det.
Ingen vet vad jag tänker, några tror sig veta, men dom flesta bryr sig inte.
2018-04-10
11:02:00
11:02:00
Om det skulle hända... Del 1 (ice) (tw)
Som vanligt är det länge sedan jag bloggade. Tänkte ett tag lägga ned det hela. Men nu ska jag skriva det jag länge tänkt skriva. Säkert virrigt, men den dag jag inte finns längre vill jag att dessa saker ska ha kommit fram.
Det kommer att bli tråkig läsning, men viktigt för mig att skriva ned.
💔
Jag kan väl börja med att jag hade en riktigt djup dipp för drygt 2 veckor sedan. Gjorde faktiskt en snara. Det är otroligt vilket lugn man får i dessa situationer. Jag är så rationell och lyckas avskärma allt annat. Jag blir så lugn att folk tror att jag mår jättebra. Och det gör jag nog när jag nått den gränsen. Till och med ångesten lämnar mig ifred. Jag vet att jag utan problem kan om jag vill.Hundarna väckte mig dock ur mitt transliknande tillstånd och jag bröt ihop helt istället. Det blev psyk.kontakt, mobila teamet och min samtalskontakt som fick sopa ihop skärvorna.
Vet inte vad som var den utlösande faktorn, men det hade hänt en rad jobbiga saker. Varje sak i sig kanske inte så allvarligt, men sammantaget blev det för mycket.
💔
Nu ska vi tillbaka i tiden, till barndomen.
Jag var ett mycket aktivt barn och min mor hade en liter flytande Lergigan som stod på bänken. När jag blev för vild tvingade hon i mig en matsked. Jag hatade det eftersom kroppen blev så trött men jag var pigg i huvudet. Jag ryser fortfarande när en sked slår i framtänderna. Äter därför soppa väldigt försiktigt.
Vi, jag och min syster är ju uppvuxna med en alkoholiserad pappa. Det var tufft. Ofta hade han tagit ut stora delar av lönen i förskott, för att köpa sprit. Vår mat bestod mest av tunnpannka, hemgjord nyponsoppa (vi fick plocka nypon i parti och minut), nässelsoppa, blodpudding och risgrynspudding. Nyponsoppa klarar jag inte av idag.
Så byggde vi hus och flyttade till Byåker. Nu ökade problemen i takt med bristen på pengar. Mamma började jobba deltid och jag fick se till att min syster också kom iväg till skolan. Det var väl ingen fara, men det skulle bli värre.
💔
Jag såg ofta när pappa gömde flaskor. I början talade jag om det för mamma, men han tog ut det på mig med fysiskt våld. Så jag vågade inte berätta, men slagen fortsatte att hagla och även den psykiska tortyren om att jag var fet, ful, lat, dög inget till och så vidare. Jag började hata mig själv.
Satt ofta ensam ute i skogen eller efter Helgumsån.
Men det skulle bli värre.
Mamma skulle få möjlighet till skötarutbildning och en fast tjänst. Denna utbildning skulle vara drygt 2 år och vara ner i Sundsvall. Något som hon inte kunde säga nej till med vårt ekonomiska förhållande.
Det blev jag som vid 10 års ålder fick börja sköta hemmet, med matlagning och tvätt. Mamma var tvungen att bo i Sundsvall. Jag minns att hon bodde i villa 33 på Sidsjöområdet. Det fanns en telefonautomat där så hon ringde några gånger i veckan. Hon var kvar även helger ibland då hon gjorde praktik.
💔
Pappa började nu dricka ännu mer. Han hade fyllekompisar hemma nästan jämt. Framförallt en som hette Åke var vidrig. Han tafsade och klämde och stoppade händerna innanför kläderna på mig jämt. Pappa kom ganska snart på att han kunde byta det mot brännvin. Jag grät, men fick stryk. Det hela slutade i flera våldtäkter. Där emellan hotade han mig med att om jag berättade det för mamma så skulle dom skiljas och måsta sälja huset och vi skulle hamna på gatan och allt detta skulle vara mitt fel.
Det pågick i drygt 2 år och jag har burit på den hemligheten till bara för ett par år sedan. Min syster klarade sig undan. Vet inte om det berodde på att jag gjorde allt som stod i makt för att skydda henne, eller att hon är 4 år yngre. Förmodligen en kombination. Jag vaktade henne som en hök.
💔
Tonåren blev inte så mycket bättre.
Jag flyttade mellan mormor och hemmet. Kunde liksom inte rota mig någonstans. Stal jättemycket tabletter av mormor och gick väl konstant på Valium, Doleron, Tikadag och Tikanox. Så pass mycket att jag har minnesluckor. Trots detta var det ingen som reagerade. Hatade mig själv och kände mig konstant smutsig.
Provade röka hasch några gånger, men det var aldrig min grej.
Så träffade jag Peter, som jobbade på samma arbetsplats som min pappa. Jag slutade med både piller och alkohol (fast det var mest piller).
Jag flydde hem till honom och bodde där, trots att jag fortfarande gick i högstadiet. Lyckades skärpa till mig så mycket att jag fick slutbetyg från 9:an så när som i hemkunskap och samhällskunskap. Det var inte så att jag hade svårt för de ämnena, men de låg schemamässigt på fredag eftermiddag och efter lunch och 2 håltimmar. (Tentade i alla fall in dem under sommaren, med bra betyg).
Dagen efter att Peter fått sitt körkort, så körde han ihjäl sig. Jag var med och han dog i min armar.
Nu rämnade världen på nytt. Jag fick flytta hem. Gjorde ett avancerat självmordsförsök med tabletter (lugnande, sömntabletter och blodtryckssäkande). Hade jag inte klivit upp för att gå på toaletten och rasat ihop medvetslös, så hade jag inte hittats förrän kvällen dagen därpå.
Efter begravningen tyckte mamma att jag skulle få komma ifrån lite. Vi åkte en vecka till Paris. Våren i Paris. Men jag mådde inte bra. Var yr, vinlig och illamående. Mådde egentligen bara bra när jag låg helt stilla. Tillslut kollades det upp och jag hade en blödning i huvudet. Låg ganska länge på sjukhus med slang i huvudet.
Kom hem till slut, men kunde bara vara uppe korta stunder.
I samma veva skulle vi renovera badrummet. Lasse och Kalle var 2 arbetskamrater till mamma som skulle göra det. Tyckte genast att det var något obehagligt med Lasse och jag sa det till mamma, som bara skojade bort det. Jag var alltså ensam hemma, liggande på sängen på dagarna med dessa individer i huset.
Jag hade rätt i mina farhågor. Utan att kunna fly blev jag våldtagen 2 gånger under en vecka av Lasse. Åter igen kände jag mig smutsig och äcklig. Ville bara bort. Försökte berätta det för mamma, men hon ville inte veta. (Idag vet hon och sa att hon förstått.)
💔
Kom upp till slut. Fylld av självhat och väldigt självdestruktiv. Mera piller (nu hade jag till och med fått egna) och mer alkohol. (Idag är jag helnykterist sedan flera år tillbaka.)
Jag levde ett vilt destruktivt liv utan konsekvenstänk.
Hamnade i en lägenhet på Östanbäcken. Vaknade i en sovalkov naken. Visste inte var jag var eller hur jag hamnat där. Jag var förpåverkad för att göra något och kunde bara ligga där och svagt kämpa emot våldtäkterna. Det var fem killar räknade jag det till sedan jag vaknat vet inget om tiden före.
Åter igen äckel, självhat. Men jag slutade med piller och alkohol.
Jag flydde allt och gick till sjöss. Det var en ganska lycklig period i mitt liv.
💔
Skulle skriva mer, men det är så känslomässigt jobbigt att jag får dela upp det.
Mamma har jag fått svar av hur allt detta kunde hända. Jag var inte ute för att skuldbelägga henne, men vissa saker måste jag bara ha svar på. Hon önskar att hon hade haft förmågan att göra saker annorlunda. Det räcker för mig. Att hon trots allt anade. Vi har en väldigt bra relation idag. Den bästa vi har haft.
Pappa var jag och identifierade på bårhuset. Han såg ut som en blekfet, uppsvälld vaxdocka. Jag vet att det enda jag tänkte var; "där ligger du din jävel och jag fick aldrig ge igen."
Jag kommer aldrig att försonas med tanken på min pappa. All fysisk och psykisk misshandel han åsamkat mig, så förtjänar han inte det.
💔
Nu tog orken slut, men fortsättning följer.
🖤❤🖤
