....och borde uppföra mig som en... men...

Tror att min hjärna kokar extra mycket pga den höga febern och oron över att jag ska träffa en överläkare på psyk. imorgon, för att gå igenom medicineringen igen. Brukar alltid vara ett orosmoment.

 

Så har vi det där med födelsedag, vilket är mycket komplext för mig.

Jag både vill bli ihågkommen och samtidigt inte. Kanske mest för att skydda mig mot att inte bli ihågkommen.

Nu kan jag gömma mig bakom att jag är sjuk.

Mitt första minne av den i raden "misslyckade" födelsedagar är den då jag fyllde 4 år. Mamma kom hem från BB med min lillasyster samma dag. Naturligtvis hade mamma och pappa inte hunnit köpa någon present och lägenheten invaderades av släktingar som skulle se den nya babyn. Jag fick höra att jag skulle vara glad, jag hade ju fått en lillasyster i present. Då tyckte jag inte det. Men jag älskar min syster. Och idag förstår jag vad som hände. Det var också en av de få gånger min mamma köpte en tårta. Det var en Messinatårta. Absolut ingen jag tyckte om med sin gula, hånfulla apelsiner ovanpå. Och alla mostrarna och morbröderna (till mamma) tyckte ju om den.

Det var där det började med sorg över födelsedagarna. Och det inpräntades i mig att jag inte skulle vara avundsjuk, vilket jag naturligtvis var.

Under uppväxten hade jag aldrig några kalas och inte min syster heller. Som uppvuxna med en alkoholiserad pappa, var det inte pengar till sådant, Med åren vågade inte ens våra kompisar komma hem till oss pga pappas lynniga humör.

 

Under mitt första äktenskap fick jag dock storslagna presenter. Tyvärr var det saker som min dåvarande man ville ha, som röjsåg, borrmaskin och inte att förglömma kofoten, vilka han tog tillbaka och med sig vid skilsmässan. Jag har ju aldrig varit någon materialist.... men det var ju mina presenter. 

 

När jag då fyllde 50 år fick jag mitt första stora kalas. Först blev jag uppvaktatad på födelsedagen, sedan hade Ronny och jag ett stort gemensamt kalas. Det var så överväldigande, att jag hade svårt att hantera det.

 

Och nu fyller jag 60 år. Jag har fått pengar av mamma och Henry. Så har jag gjort tatueringarna jag egentligen fick av Ronny och Elsa i 50-årspresent. Ronny fick åka på Sweden Rock 2 gånger i present. Och då tatueringarna blev mycket billigare än det, så ska jag få göra några till.

 

Nu fyller jag alltså år på torsdag. Men jag är sjuk. På riktigt.

 

Ska jag vara ärlig, så vet jag inte ens vad jag önskar mig?

Men ungefär detta:

 1. Att mammas alla operationer går vägen och att hon blir pigg igen.

2. Att svärföräldrarna får ordning på sin ohälsa.

3. Att Ronny får ordning på ryggen.

4. Att jag ska slippa alla ångest.

5. En ny vattenkran i köket, då vår läcker som ett såll.

6. Ny spis, då övervärmen i ugnen lagt av.

7. Nytt växthus.

8. Ny mobil.

 

Jag sa ju att födelsedagar är komplicerat....

 

Och stora flickor gråter inte.

 

Idag känns det som jag måste be hela världen om ursäkt. Så då gör jag väl det. Ursäkta för allt.

 

Att jag inte tappat körkortet, som ryktena säger.

Att jag är sjuk och har urinvägsinfektion.

Att jag fortfarande har julgardinerna uppe.

Att jag har dålig ork.

Att inspirationen tryter.

Att jag är fet.

Att jag fortfarande bloggar. 

Att jag vågar visa mig utanför dörren.

Att jag inte engagerat mig i alla som tycker att jag borde gjort det.

Att jag är värdelös på alla sätt.

Att jag fortfarande lever.

Att jag mår psykiskt dåligt.

Att jag gnäller så mycket.

Att jag är ful.

Att jag inte dricker alkohol.

Att jag har dåligt minne.

Jag ber tusen gånger om ursäkt.

Listan har kunnat göras mycket längre, men jag stannar där.

Kommer ni på mer kan ni ju skriva det i kommentarsfältet.

 

Nu till något annat. Jag har i alla fall vattnat alla blommor. Något som tar tid i det här huset pga att det är så mycket blommor.

Hade också tänkt få upp några nya gardiner.

Lägger väl ut bilder senare.

 

I morgon är sista dagen jag äter penicillin. Skönt. Det har varit tufft. Mår fruktansvärt illa av det + att jag blir så dålig. Ska fira med ett glas Loka.

 

Det känns att mina stödsamtal på psyk. blivit inställda tre gånger. En gång pga mig och två gånger pga min kontakt. Ska till läkare den 14/3, dagen före jag fyller år, men nästa stödsamtal blir inte förrän i slutet på mars. Bara att gilla läget.

Snart kommer Ronny hem och då brukar det bli lite lättare.

Är orolig för honom och den enorma arbetsbelastning han har. Det med avlastning, tycker jag inte har blivit av. Men det jag kan göra är ju att försöka stötta honom.

 

Ja, det har faktiskt hunnit bli fredag.

Har varit hemma den här veckan också. Förra veckan mådde jag så dåligt psykiskt, att jag klarade inte av något. Och nu har jag åkt på en urinvägsinfektion (blod i urinen) samt ögoninflammation. Har hög feber, så det är andra veckan det är stillestånd på allting.

Jag har ju köpt nya gardiner som ska upp, men det har inte blivit av. Det är ju rn del att sy också.

Får se om jag orkar i helgen. Än så länge sitter julgardinerna uppe.