2017-09-13
08:34:00
08:34:00
The road to hell part 3 (upptrappningen)
Att dessa inlägg uppdateras lite olika beror på att jag skriver om min mentala hälsa i ett kollegieblock, och sedan uppdaterar här. Jag skriver 3 gånger om dagen, mest för min egen del. Det innebär att varje sådant här inlägg omfattar en vecka i slutändan.
11/9
Morgon;
Först ringde mobila teamet för att höra hur jag mådde. Jag mår inte bra. Ska ju gå igenom en upptrappning igen nu. Jag sover väldigt dåligt på nätterna. Kan för mitt liv inte begripa att läkarna inte kan förstå biverkningarna av dessa mediciner.
Sedan ringde psykiatrin i Sollefteå. Hon skulle kolla med läkaren en gång till.
Jag grät massor. Kan inte förstå att jag inte kan få några insomningstabletter.
Motiveringen att jag blandat sprit och tabletter för drygt 2 år sedan och att jag ville ha sovtabletter för att inte tänka på alkohol är ju helt befängd.
Jag har inte druckit alkohol på över 2 år, tänker aldrig på alkohol. Det finns massor hemma, men det rör mig inte i ryggen. Skulle jag vilja flumma på med piller har jag massor av stesolid hemma, men jag pillar inte i mig dem för det. Jag vill bara sova på nätterna. Fetfatta!
Eftermiddag;
Är det någon som tagit simborgarmärket i senapssås? Så känns det nu.
Jag hade 0,00001% förhoppning om att jag skulle få åtminstone 10 tabletter, men eftersom det var hen som bytte ut min medicin från början, så insåg jag det orimliga.
Jag bad aldrig om det här medicinbytet. Blev totalt överkörd. Känns som dom hellre vill se mig död än hjälpa mig. Ju tröttare jag blir, ju mer absurda blir tankarna.
Bränna in i en timmerbil eller hoppa framför tåget? Det är dom mest konkreta tankarna just nu.
Kväll;
Jag överlevde till Ronny kom hem. Det känns som jag nu kämpar timme för timme.
Jag lagade mat. Vi åt tillsammans.
Fundering om att anmäla den här händelsen. Från att komma från jobbet och vara vid gott någelunda gott mod till att bli ett totalt vrak. Är det det psykiatrin ska stå för?
Jag vet varken ut eller in nu.
12/9
Morgon;
Har tid hos min samtalskontakt idag. Har inga förhoppningar alls. Varför skulle jag ha det?
Innan jag var på läkarbesök orkade jag jobba. Det gör jag inte nu.
Litar inte längre på att dom vill mitt bästa.
Ordet kämpa, känns som en örfil.
Det är väl det jag gjort, till ingen nytta.
Man blir inte stark av motgångar.
Enough is enough.
Eftermiddag;
Körde själv in till psyk. Tog turistvägen för att slippa mötte så många långtradare. Är så instabil nu att jag liatar inte på att jag medvetet skulle köra in i en om tillfälle gavs.
Minns inte så mycket vad vi pratade om, men det var säkert samma. Har ju liksom inte hänt några förändringar.
Jag fick ett frikort. Det var ju bra.
Har liksom givit upp förhoppningen om att dom ska ge mig några insomningstabletter för att orka med. Tycker det är uselt, med tanke på att det är dom som åsamkat mig detta lidande.
Jag tar väl samtal som blaha blaha. Litar inte längre på dom, så varför ska jag sitta där och babbla om saker som ingen bryr sig om?
Jag kommer ihåg att en av läkarna som vägrade mig insomningsmedicin, sa överlägset;
"du vet väl att du kan köpa insomningsmedicin på nätet?"
Jag svarade; att det är både kriminellt och desstom vet du inte vad du får".
Han svarade: skulle bara testa dig".
Jag tog det som en förolämpning. Detta hände i fredags, men jag kom på ett nu.
Att stressnivån är hög fick jag befara när jag kom ut från psyk. Jag kom inte ihåg var jag parkerat bilen? Fick leta i 10 min, och insåg då att jag gått förbi den 2 gånger.
Best att tillägga att jag hade inte ätit några piller.
Kväll;
Körde upp till Ronnys jobb. Sedan körde han. Vi var och handlade lite. Sedan hem till hundarna.
Tog några bilder på vägen hem och några på tomten när vi kom hem.
Det händer mycket i naturen nu.
Glad att Ronny trivs så mycket på sitt jobb. Han får mycket beröm, och det ska han ha. Skulle säga att han är som klippt och skuren för det jobbet.
Imorgon är han utbjuden på lunch av en tidigare kollega. Så bra att han får vara med om positiva saker. Det behöver han verkligen, så att han orkar med Fru Dysterkvist här hemma.
Och jag sover fortsatt dåligt.
13/9
Morgon;
Har varit uppe sedan 06.00. Hann då umgås lite med Ronny innan han åkte till jobbet.
Tog min medicin, men funderade ett tag på att spola ner den i toaletten (miljöbov).
Allt känns så konstigt nu. Är så trött och orkeslös, men kan inte sova några längre stunder.
Ska försöka blogga lite allmänt också. Har ju tagit en del bilder som jag ska lägga ut.
Eftermiddag;
Skrev ett brev till psyk. och storgrinade. Det är så jävla tungt nu. Förutom allt det här med medicinen så tänker jag på Hasse och Carina som mist sin älskade Zita.
Det är mycket som kretsar kring död nu.
I samma minut (jag tänker inte fortare) som jag tänker att jag ska göra något, så kommer ångesten och lägger sig som ett blött hästtäcke över en. Tänk om man kunde vara som en stäppande tapet istället.
Idag ligger jag ganska platt ned. Orkar inte ta mig för någonting.
Har skrivit en göralista, men jag inser att jag måste splitta upp den mer, då den känns övermäktigt gentemot min ork.
Kväll;
En liten ljusglimt. Yvonne och Ewa var hit. Så kul att träffas. Berättade lite hur jag blivit behandlad på psyk, och Yvonne (som jobbat länge på psyk.) tyckte det var förjävligt. Hon tycker absolut att jag ska anmäla den här historien. Men så var det det där med orken.
Jag har märkt att jag grinar värre än Anna Book i "Biggest loser v.i.p. Jag grinar när jag blir glad, jag grinar när jag blir ledsen och jag grinar utan anledning.
Har blivit en lipsill.
Nu försöka sova.
14/9
Morgon;
Jobbig morgon. När jag tog medicinen i morse så konstaterade jag att magsårsmedicinen, vätskedrivande och blodtrycksmedicinen inte skulle gå att spola ner i slasken, men den övriga skiten skulle ha gått ner....
Bara så där. Jag tog min medicin, alltihop. Men jag får sådana konstiga tankar, som jag vet är fel, men ändå måste trycka undan.
När jag sedan skulle skära upp köttbullspaketet åt hundarna, så stirrade jag på kniven och undrade om jag skulle skära ett kors på underarmen? Jag gjorde det inte. Men bara att jag funderar visar på hur farlig för mig själv jag är. Allt jag gör är impulsstyrt. Jag vet ju att det planar ut nästan helt när jag nått upp till dosen jag ska äta. Men det lär dröja ett tag. Och så lämnar psyk. mig utan att ha någon koll alls.
Jag försökte ringa dem idag, men dom hade stängt. Blev hänvisad till mobila teamet. Försökta ringa i över en timme, men det var upptaget.
Jag är inte bra för mitt eget bästa. Tur i allt elände att det finns någon form av spärr. Man vet dock inte hur länge, för ju längre jag sover dåligt ju konstigare blir min värld.
Eftermiddag;
Ibland blir inte saker som man har förväntat sig.
♥Emilia♥, det lilla yrvädret kom hit och "spontan-kidnappade" mig. Det blev en ovanlig och mycket trevlig eftermiddag.
Fast vi inte känner varandra väl, så kändes det som om vi känt varandra väldigt länge. Men det går så lätt att prata med en person som vet och man inte behöver förklara vad krascher och mental-härdsmälta är.
Vi var på roadtrip till Sollefteå. Tiden gick jättefort och jag tänkte inte en enda dum tanke. Kändes som vi hade hur mycket som helst att prata om.
Det var så roligt och jag kände sådan varm omtanke.
Så har jag ju fina ♥Yvonne♥ som är här uppe nu och vet vad det handlar om. Hon stöttar mig "den lilla ettermyran". Och jag ska heller inte glömma ♥Ewa♥.
Jag var så dränerade på positivt tänkande, så det var snudd på överdos.
Dock känner jag mig verkligen sviken av psykiatrin i Sollefteå.
Kväll;
Har fortfarande lite positivt tänk kvar, men jag vet att ju närmare sängdags det blir, ju oroligare blir jag. Tänk om psyk. kunde fatta vilken kamp jag utkämpar och att det är dom som är orsaken till det. Men icke. Inte en fråga ens om hur det går med medicineringen. Tur att jag ändå har den kunskap jag har om medicineringen.
Men jag skulle behöva något att sova på.
15/9
Morgon;
Kom igång ganska bra. Duschade och ringde psyk. Hade inga förhoppningar, så dom behövdes ju inte grusas.
Vet inte hur många liter jag lipat i telefon nu. Men många är det.
Trots att det var väntat så kändes det åt helvete.
Men jag är trött och sliten nu. Har varit iväg 2 gånger till stan den här veckan. En gång på stödsamtal och så gårdagen med Emilia.
Det räcker för min ork. Jag har fått en överdos av socialt umgänge.
Eftermiddag;
Jag fick lite gjort trots allt. Men nu strejkar på knopp och kropp.
Har jätte dåligt samvete för att jag inte disponerat orken bättre. Ronny vill ju väldigt gärna iväg och träffa Yvonne och Roland i kväll. Jag vill också, men orkar inte.
Ronny lät så besviken när jag sa att jag inte orkade. Det blir ju förmodligen sista gången vi träffar Yvonne och Roland på ett tag. Och så skulle jag väl köra, så då vill han väl inte åka ensam heller.
Så nu har jag gjort alla ledsna. Bra jobbat Annalena.
Mår skitdåligt. Dumma mig.
Kan ju chansa, men vet ju inte hur det går? Varför ska allt bli så fel?
Vi ska åka en stund. Hoppas att allt håller. Känner att jag klarar inte av så mycket höga ljud.
Saker och ting blev inte bättre att Jojon inte tog på sig smällen på bilen. Blir så arg och besviken. Jag stog ju för fan med 2 hjul i diket. Och helt plötsligt fanns det ett vittne, som låg och sov i baksätet. Det blir bara bättre och bättre. Nästa gång något händer (vilket jag hoppas att det aldrig gör) tar jag dit polisen. Kommer aldrig att nöja mig med en uppgörelse på plats. Urkult eller inte.
Fy fan!
Kväll;
Vi kom iväg till Ewa och Göte. Mycket, mycket trevligt. Och maten ska vi inte prata om. Mums.
Det var förutom Ewa, Göte, Ronny och jag även Carro, Yvonne och Roland.
Dom hade även köpt alkoholfritt vin till mig. Snacka om omtanke.
Trivseln till trots, så blev jag mycket trött. Övertrött för att vara uppriktig.
Men jag har klarat av 3 aktiviteter den här veckan.
16/9
Morgon;
Efter att ha sovit ordentligt på väldigt länge, var jag mycket förvirrad (mer än vanligt), men vi gott mod. Det blev en förmiddagslur också. Sover mycket lugnare när Ronny är hemma, så det blir alla vardagsljud runt omkring.
Eftermiddag;
Hade planer på att få in blommorna från altanen. Men orken infann sig aldrig. Det blev mer sova och så laga middag.
Jag gjorde faktiskt hemgjorda vårrullar. Efter middagen infann sig något komaliknande tillstånd.
Kväll;
Så jäkla trött. Kände mig nästan dränerad.
Ronny spelade lite musik och drack någon öl. Sedan tittade vi på tv en stund. Ronny somnade i soffan ganska omgående. Jag insåg att den bästa platsen för mig var nog sängen.
17/9
Morgon;
Vaknade och det kändes jättejobbigt.
Fick dock in blommorna från altanen. Diskade blomfat och snyggade till dem. Det gick mycket fortare än väntat. Men tog hårt på ryggen. Irritationen hängde kvar. Bad Ronny om ursäkt, men kunde ändå inte tygla mitt humör.
Eftermiddag;
Var ned och röstade i kyrkovalet.
Fortfarande botten humör. Jag vet att ciggaretterna inte kommer att räcka hela morgondagen, även om Ronny säger det. Ett stort orosmoment.
Kväll;
Allting som bara kan gå fel, har gått fel.
När jag skulle laga mat så var brödet till varma smörgås mögligt (fick ta korvbröd), soppan blev för salt och äggena kokade sönder.
Så ska det försökas planeras in 2 Härnösandsresor och 2 psykbesök. Känner stressnivån skjuter i höjden.
Dessutom ska vi ge svar om vi kan vara hundvakt. Överlåter det åt Ronny, då jag i nuläget inte lyckas planera något.
Jag inser att ciggen inte kommer att räcka imorgon, och att jag kommer att bli jätte irriterad.
Jag är irriterad redan nu.
norrbotten emma
ha en bra dag
kram:-d
Svar:
Ingalunda
