2017-08-31
 17:46:00

The road to hell part 1 (nedtrappningen)

Dom som tycker att det är behagligt att läsa om självmordstankar och annat svart bör inte läsa detta.
Jag har gjort anteckningar mest för min egen skull för att när allt blir bättre (för det blir det väl?) kunna se tillbaka hur jag kämpade.
Det är dessutom bara tankar som jag satt ord på, ingen aktiv handling. Jag har inte skadat mig själv någon gång under den här tiden, bara mått fruktansvärt dåligt. Har som synes överlevt eftersom jag sitter här och skriver nu. Och dom som känner mig vet att jag hur illa det än är, flätar in min svarta humor i det jag skriver.
Mår lite bättre idag och hoppas kunna börja blogga som vanligt igen efter att ha skrivit ned detta. Jag söker inget medlidande. Vill bara försöka förstå hur man kan reagera så starkt som jag gjorde/gör.
Tycker det är förbannat korkat att jag inte fick någon information om hur tuff den här resan skulle bli. Men är det the road to hell, så är det väl djävulen som är konduktör på tåget utan nödbroms.
 
 
22/8
 
Eftermiddag;
Har varit hos läkaren på psyk. Verkar dåligt påläst om min historik Men nå väl, hen är ju överläkare.
Måste dock ställa mig lite frågande varför jag ska byta medicin och tempot? En medicin som jag ätit i 5 år (Citolapram) ska halveras från 40 mg till 20 mg i fem dagar och sedan ut helt och hållet, Quetiapin ska ökas succéssivt.... men det hen gjorde var att sänka även denna från 200 mg till 50 mg. Alltså två sänkningar.... Jag anar att något inte stämmer..... Paranoid?
 
 
23/8
 
Morgon;
Ja, då var det dags. Halv dos idag. Från 40 mg till 20 mg. Och Quetiapinet från 200 mg till 50 mg (det skulle vara en höjning.) Försökte få läkaren att förstå att att nedtrappningen var för snabb, då jag ätit Citolapram i 5 år. Och att jag gått igenom på nedtrappningar, upptrappningar och medicinbyten flera gånger under dessa år och med förödande konsekvenser. Ingen respons, utan bara att det skulle gå så bra så och att jag oroade mig i onödan. Punkt slut. Så jag måste vara mycket inbillningssjuk. Önskar att hen fick må som mig i en halvtimme.
 
 
Eftermiddag;
Abstinensen har börjat sätta in. Huvudvärk, kräkningar, hjärtklappning, illamående, rastlöshet, stress, ofukuserad, glömsk, mycket mörka tankar och en massa annat roligt. Är det på riktigt? Jag inbillar nog mig.
 
 
Kväll;
Menar dom på allvar att jag ska kunna sova? Överleva natten?
 
 
24/8
 
Morgon;
Hemsk natt. I princip sömnlös. Kräkningar och frossa.
Ringde psyk. och grät. Berättade hur illa jag mådde och att jag skulle behöva några extra insomningstabletter, eftersom jag inte fick ta ut på receptet förrän den 29/8. Sköterskan skulle framföra detta till läkaren.
♥(Det ska nämnas att alla sköterskor på psyk. är underbara.)♥
Hade jättesvårt att få på mig kläderna idag. Varenda led i hela kroppen värker. Dessutom vägrar kropp och huvud att samarbeta. Behövs nog en medlare där.
Har ingen matlust, orkar ingenting och fryser och svettas om vart annat. Detta måste vara avtändning deluxe.
 
 
Eftermiddag;
Det regnar ute. Det känns bra. Då kan jag vara inne med gott samvete.
Tvivlar på att läkaren på psyk, tror på det jag säger.
Det är ju bara mitt liv det gäller, alltså inget viktigt.
 
 
Kväll;
Stressen gör att jag tappar minnet. Tyvärr dock inte sådant som varit skönt att glömma. 
Har dessutom, med stort vemod sagt hejdå till våra fina vänner som nu åker tillbaka till Tyskland.
Nu dröjer det ett år tills vi träffas igen. Många tårar blev det. (Kändes nästan befriande att gråta. Behövde nog det.) Ser fram emot när dom stannar för gott.
Nu har vi helvetes natten kvar.
 
 
 
25/8
 
Morgon;
Morgon, fan! Sovit dåligt. Jävla skitliv!
Har pratat med psyk. Isbiten till läkare vägrade att ge mig några insomningstabletter. Tvärnobben. Men det var egentligen bara väntat. Dessutom ändrar hen ordinationen på Quetiapin hit och dit, så ingen vet vad som gäller. Har i nuläget 4 olika ordinationer. En på ett handskrivetpapper, två olika i journalen och en till som sköterskan meddelade mig nu. Undrar om hen har kommit på att att hen sänkte dosen iställlet för att öka den i början?
Just nu känns det som jag tvärslutar med all medicin och klipper alla kontakter med psyk. Det är bara att köra tills det tar tvärstopp. Ingen tror mig och ingen lyssnar på mig. Saknar Mikael, min tidigare samtalskontakt, som nu gått i pension.
 
 
 
Eftermiddag;
Kreativ. Man vet ju inte om något skulle hända.
Kokat saften, som runnit genom silduken. Skrivit ett tillägg till mitt testamente, eller ett annex som det heter på finare språk. Ändrat förmånstagare på mina försäkringar. Samt lite annat som kan vara bra om allt bara kraschar.
Kan i alla fall upplysa om att det tar 9 minuter hemifrån ned till järnvägen. Man hör tåget 12 minuter innan det är här. Och om man går ca 200 meter uppåt på järnvägen kommer man till en ca 150 meter lång sträcka där man inte kan komma ifrån järnvägen pga raka bergssidor och stora stenbumlingar. Ingen ska säga att jag inte har koll.
 
 
Kväll;
Ronny och jag hjälptes åt att få alla saker färdiga inför Bygdens dag imorgon. Det var lite som skingrade tankarna ett tag.
Nu hoppas jag bara att jag orkar genomföra det också. Mycket trött nu. Och jag som skulle baka knäckebröd.
 
 
26/8
 
Morgon;
Sovit riktigt gott (fick sovtablett av Ronny, för hjälp av psykvården fick jag ju inte.) Klev upp klockan 06.00 och bakade knäckebröd.
 
Det kändes faktiskt riktigt roligt att dra iväg.
 
Eftermiddag;
Fick sälja en del på marknaden. Allt knäckebröd gick åt.
Försökte hålla kvar den positiva känslan, men ångesten segrade med 5-0. Fick ta till hela batteriet för att kunna sova bort ångesten. Dödslängtan. Sömnen dämpade en del så det blev väl 5-2 till ångesten.
 
Kväll;
Åt middag tillsammans, som jag faktiskt lagat. Satt uppe ett tag. Ronny hade kontakt via webben med sina bröder och svägorskor, så dom kunde skåla tillsammans och ha roligt. Jag gick och lade mig och slogs med demonerna. En är riktigt ful.
 
27/8
 
Morgon;
Illamående. Känner mig bakfull fast jag inte dricker alkohol.
Tittade på tv en stund, sedan behövde jag vila.
 
Eftermiddag;
Legat mycket idag, orkeslös. Ingen lust med någonting. Gjorde dock iordning tidrapporten som skulle skrivas på samt läkarintyg som skulle till arbetsgivaren.
Lagade mat. Åt bara lite, då jag inte hade någon matlust alls,
 
Kväll;
Tittade på tv en stund, naturfilmer.
Sedan kändes det som att det var dags att gå och lägga sig. Helt övertygad om att demonerna både finns under sängen (eller det kanske är dammtussar) och i mitt huvud.
Tankarna kretsar kring hur jag ska klara morgondagen ensam. Kommer jag att överleva? Och spelar det någon roll om jag överlever?
 
 
28/8
Morgon;
Panik!!!!
Ringde psyk. på morgonen och skrek ut min ångest.
Isbiten skulle ringa kl. 16.00.
Känns ju bra...not!
 
Eftermiddag;
Kaos!!!
Isbiten ringde och anklagade mig för att jag inte sagt att jag ätit Citolapram i 5 år. Jag sa ju det 3 gånger, men hen sa att jag ätit det i 5 månader och sedan ändrade hen sig och sa att jag ätit det i 1 ½ år.
Tog även upp att hens ökning av Quetiapin resulterade i en minskning för mig. Även det var mitt fel som inte sagt något. Men jag gjorde ju det och hen trodde mig inte. Titta för faan i min journal skatben.
Så kom vi till att jag faktiskt ätit 60 mg Citalopram. Då sa hen att jag ljög. Ingen äter så hög dos.
Sa åt hen att titta i min journal vad jag hade för dos när dom plockade bort 20 mg och satte in Mirtazapin. Hen hittade det och sa att hen aldrig varit med om en sådan hög dos. Men det har jag svarade jag och då blev hen sur. Så började det roddas om igen, så nu har jag ingen aning om vad jag ska äta.
Undra på att det är rörigt.
 
Kväll;
Ledsen och förvirrad.
 
"Jag har varit och tagit igen mej ett slag
på ett hem för såna som jag
Dom sa, jag behövde vila ett slag
 
Men jag sover med öppna ögon
och jag vilar med öppen mun
Och så vitt jag förstår är det tvärtom så
att det blir värre för var sekund
 
Överstesystern frågar mej snällt:
"Hur står vi till idag?"
Jag vet inte alls hur jag själv har det ställt
men hon ser ut att må bra
 
Så när jag böjer mej fram och viskar
att jag mår väl som jag måste må
så nickar hon glatt och ger mej ett skratt
och låtsas som om hon förstår"
 
Osv. Hoola Bandoola Band kunde det där med texter.
 
29/8
 
Morgon;
Skit!
Får en ny samtalskontakt nästa vecka. Känns väl så där.
Just nu litar jag inte på psykiatrin. Och inte på något annat eller annan heller.
 
"Krevaderna har tystnat
och kriget har tagit'slut
Ensam sitter kaparen vid kanonerna
Över gyttjefyllda gravar
ligger luften tung av krut
Han fingrar lite tankspritt på patronerna
Och när han tittar sej i spegeln
har den rämnat mitt itu
Och mellan halvorna av hans ansikte
kilar råttorna in och ut
Då kommer Mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på"

Hoola Bandoola Band passar in här också.
 
Eftermiddag;
Håglös.
 
 
Kväll;
Fattar ingenting. Varför ska en läkare som aldrig träffat mig gå in och göra en sådan förändring av min medicinering? Och bevisligen har hen ju inte läst min journal heller.
Och den där Quetiapinen. Har 5 olika bud nu, ett till så kan jag kasta tärning.
Vad händer?
Tycker verkligen synd om Ronny som ska behöva uppleva detta.
Jag har ju sagt att alkohol är som rysk roulette för mig, det var därför jag blev och är nykterist. Men jag tror förbanne mig att psykvården också är rysk roulette.
 
 
30/8
 
Morgon;
Hemska mardrömmar.
Alla ljud är så högljudda idag.
Mår illa, kräks, skakningar och frossa.
Nej, det är inte klimakteriebesvär. Gjorde husrent på den fronten när jag hade cancer 2007.
Det är bara the road to hell.
 
Eftermiddag;
Åh vad jag hatar att kräkas, speciellt när det kommer genom näsan också.
Har gått ned 5½ kg på en vecka. Fortsätter det så här kan jag sikta på Beach 2018.
Jag har pysslat på i panik idag, för att slippa tänka.
Har vattnat alla blommor, tagit bort alla gula blomblad (det har varit eftersatt en längre period), planterat om blommor, diskat, tvättat, hängt tvätten ute, vikit hela högen med tvätt som låg samt det jag tvättat, kokat gurklag och lagat mat.
Det måste absolut vara strukturerat kaos.
 
Kväll;
Det blir tidig kväll ikväll. Både Ronny och jag är trötta.
 
31/8
Mår bättre och naturligtvis tyckte isbiten att vi då skulle påbörja nästa nedtrappning.
Sa åt hen att det kan du fetglömma. 
Jag måste väl få må bra några dagar innan det är dags igen.
Detta var min vecka i nedtrappningens fasa.
Mycket hade kunnat gjorts annorlunda och lite vetskap om vad som komma skulle hade varit bra.
 
Men fan. Jag klarar det här också. 





« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar:
:-) :-( :-P :-d :-O ;-) ;-s ;-( :-| :question: :rolleyes: :love: :blush: :mad: :cool: :tired: :bigeyes: :thumbup: :thumbdown: ;-P