2016-10-24
12:30:00
12:30:00
Ryggont, tjuvar, tandvärk, avslag och nedstämdhet....
Det var väl kanske inte den mest inbjudande inledningen på ett blogginlägg. Men faktum är att så tugnt är det.
Att jag inte bloggat på ett tag beror på att ryggen inte tillåter att jag sitter vid datorn och att det är så bökigt att blogga från mobilen.
Tänkte försöka mig på en liten uppdatering nu, medan smärtlindringen sitter kvar.
Har inte fått svar på röntgen av ryggen ännu, men kan bara säga att något är ordentligt fel. Konstant värk i två veckor nu och det påverkar hela min livssituation. Humöret dalar i ett rasande tempo och ångetsen kommer som ett brev på posten (det var ingen bra liknelse, vi har ju PostNord). Det går i alla fall fort att tappa livsgnistan.
Så detta. Blir så arg och ledsen över den totala avsaknaden av moral i dagens samhälle. Jag hatar tjuvar. Det finns ingen respekt alls för andras privata ägodelar. Kanske dags att införa det gamla straffet, hugg av dom händerna. Blir jätteledsen över detta. Jag vet ju att bilar är ett av Anjas stora intressen här i livet. Och så råka ut för detta. Det gör mig både förtvivlad och ursinnig.
Förbannade tjuvsamhälle.
Så nästa lilla uppmuntrande besked. Jag fick avslag på arbetsskadeanmälan. Detta var egentligen inte så förvånande, men så är det. En chef förstör ditt liv och du ska bara acceptera.
Återigen förbannade tjuvsamhälle.
Så har jag ringt till tandläkaren. Har inte råd, men jag står inte ut med tandvärken längre. Inte ens ett tandläkarbesök ryms i vår budjet. Jag har ju 75% sjukbidrag och 25% lön och det ska ni veta att man inte blir rik på. Innan konflikten med arbetsgivaren jobbade jag 100%.
Men ett raserat liv och raserad ekonomi är inte värt mer.
Förbannade tjuvsamhälle.
Det är sådana här dagar jag önskar att jag bara kunde sluta leva. Att kämpa tjänar ingenting till. Det här är min lott i livet.
Visst har jag mycket positiva saker i mitt liv och det finns många som har det mycket värre, men det tar tyvärr inte bort mitt tungsinne.
Jag oroar mig för Ronny också. Dels att dom aldrig kom på vad som var fel med honom, när jag fick skicka honom med ambulansen. Och så att röntgensvaret av hans knöl i ryggen inte har kommit ännu.
Jag vet att han sliter ont och att jag måste stå på benen för hans skull, så att det inte blir ännu en belastning. Han oroar sig för min hälsa, ekonomin (framför allt) och sin egen hälsa. Även om han inte säger något, så vet jag.
Jag måste få till en sida med mina alster, så att jag förhoppningsvis kan få in några enxtra kronor. Vet inte vad som gör att jag aldrig för till det.
Avslutar med några bilder från ig. Det är väl de foton jag har för tillfället.
Sockar, akryl/ull stl. 42-43.
Vi har höstat in rosor och jordgubbar som stått i amplar och krukor.
Höst.
Vägen hem.
"Catcher in the rye".
Chaimasalatea, livsviktigt.
Helgdricka. Jag dricker inte alkohol.
Sockar med extra långa skaft, akryl/ull, stl. 41-42.
Poncho, akryl/ull.
En bukett sockar.
Det jag håller på med nu.
Klarar av att trycka fast ryggen i soffan och få en acceptabel sittställning. Värre är det när jag ska upp.
Det var inte mycket positivt med detta inlägg, men det var ett livstecken.
Var rädda om varandra.
