Hur var det här då?

Det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen eller överhuvudtaget satt vi datorn. Har lagt ut lite bilder på ig, men det är allt.

Har haft en väldigt djup svacka och ganska långvarig. 

Problemen med ryggen har väl en del med det att göra och även en pencillinbehandling för inflammation i en tand. Bemöttes med vad jag upplevde som misstro om mitt ryggonda och mitt skydd mot sådant är inte tjockare än nattgammal is. Det går sönder direkt.

Sedan hände det väl en del saker som var och för sig kanske inte är så allvarliga, men sammantaget blev det för mycket.

Ångesten ligger som ett blött hästtäcke över mig. Vissa dagar kan jag samsas med min ångest men vissa dagar tar den alldeles för stor plats och kväver mig.

För första gången på ca ett år har självmordstankarna kommit tillbaka. Ganska kraftiga och jag har haft dialog med mig själv flera gånger i veckan. Ska träffa en läkare på fredag tillsammans med min samtalskontakt.

Kan väl säga "jag vill inte dö, men orkar inte leva".

Och som svar på en fråga. Nej, jag dricker fortfarande inte alkohol. Jag har inget problem med alkohol, då jag inte ens dricker lättöl.

Det var klagovisan. Nu till något annat.

 

Förra helgen var vi på födelsedagskalas på Riffen. Det var ett trippelkalas. Tessan, Meya och Tristan. Halloweentema.

Trots min inre stress var det jättetrevligt.

Annars rullar väl dagarna på. Jag är dock väldigt trött på dagarna och kan inte sova ordentligt på nätterna. Fryser hela tiden. Ute är det nu -9°, ingen snö men det blåser in i märg och ben. Vi har inte kallt inne heller, men det är väl för att jag sitter ihopkrupen i soffhörnet och stickar som det känns så kallt.

Har jättemycket beställningar på sockarna nu. Tror att det är 13 par eller så. Men jag betar av eftersom. Tycker att det är väldigt avkopplande att sticka.

Avslutningsvis lite bilder från ig.

H

Ser jättemysigt ut på kalaset. Ha en fin dag :)

Morsan

Hej vännen! Har inte varit in så ofta på din blogg sen jag slutade blogga, men nu ska det bli ändring på det. Nu när jag är igång med en egen ny blogg, så faller det sig både enklare och mer naturligt att läsa andras bloggar igen. :thumbup:
Blir ledsen att höra hur du mår och din beskrivning har en hög igenkännelse faktor, tyvärr. Min dotter beskriver sitt mående väldigt likt dig och det känns som att man kämpar i ständig motvind. Hon har börjat ge upp hoppet om att det någonsin kommer att bli bättre och den hjälp som BUP ger gör ingen som helst skillnad och skolan går inte alls ;-( Som förälder så får man inget som helst stöd och jag är ständigt rädd att göra fel och orsaka att hon mår ännu sämre. Men jag ger aldrig upp, utan kommer fortsätta att kämpa så mycket jag bara kan för att hon ska få rätt hjälp, som leder till att hon kommer till livet. Jag önskar att ingen skulle behöva må dåligt, för utom möjligen dem som inte förstår vilket helvete det är. De skulle behöva må skit tills de kommer till insikt och kan känna empati med sina medmänniskor. Kämpa på, vännen :love:
Styrkekramisar! ❤️

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: