En spricka i fasaden, så känns det.

Jag jobbade som vanligt, sedan hade jag en tid på psyk. Det blev mycket jobbigt, men klargjorde ändå vissa saker. Mitt mående t.ex. En förklaring (inte bortförklaring och förnekelse som det varit hittills) från arbetsgivaren skulle hjälpa mig att komma vidare. Men jag har blivit så kränkt och hela mitt liv med det har förändrats. Som jag ser det har det blivit förstört. Och jag lyckas inte bygga upp någon stabil grund att stå på. Mardrömmarna och ångesten kommer i vågor, bara hoppas att det inte blir en sunami igen.

Nu är det inte Erikshjälpen vi pratar om. Där arbetstränar jag och trivs, utan mitta "tidigare" jobb.

I alla fall så vill dom på psyk lägga in mig för medinutprovning, då dom anser att den jag äter nu fungerar för dåligt. Jag vill inte. Så vi har gjort en kompromiss om att jag ska ha täta besök på psyk och prova annan medicinering. Det blev ett jobbigt beslut, även om jag anat en längre tid att läget har varit så. Sista självmordsförsöket vittnar ju om det, och att jag nu har tagit allt till en högre nivå. Det går inte bra en gång till, utan det är slut då. Man tar ju lärdom av varje försök....Och på psyk säger dom att mitt inre är som en odetonerad bomb. Vad som helst kan hända om jag blir negativt provocerad.

Trots allt mår jag ganska bra nu, men är bara så trött och saknar nästan totalt närminne, vilket känns väldigt jobbigt och stressande. Det med närminnet beror på ångesten säger dom på psyk.

Det är så snurrigt allt.

Avlutar med några fina bilder i alla fall.