Ja, saker och ting blir ju inte alls som man tänkt sig.

Vaknade med världens ångest i morse. Varför? Det vet jag inte, men det var något som hängde kvar från drömmarna. Jag håller ju på att sortera in mitt liv i olika fack, för att bättre kunna hantera saker och ting.

Just nu håller jag på att bearbete det som mitt jobb ställt till för mig. Inte Erikshjälpen, utan där jag är anställd. Ju mer jag ifrågasätter behandlingen och att jag inga förklaringar har fått, ju svårare blir det att jag släppa det och gå vidare. Det dom har gjort mot mig är rent ut sagt kriminellt. Och har jag hängt fast vid den här kampen i snart 3½ år, så löper jag linen ut. Det smidigaste vore ju om jag sa upp mig så dom kunde sopa allt under mattan. Det är så det fungerar. Och det ska gudarna veta att dom har gjort allt för jag ska sluta. Förflyttningar hit och dit, inte tro på vad jag säger och tillåtet för andra att trakasera mig hur mycket som helst. Säger jag ifrån, då är det jag som är skurken eller också innbillar jag mig. Jag kommer aldrig att glömma detta, aldrig någonsin.

Fy fan vilken resa det här har varit och den pågår än.