Jag kan på en gång säga att ni som tycker att jag är en självömkande gnällspik, bör inte läsa det här.

Bryr mig inte längre om att försöka förklara hur det är när panikångesten helt oannonserat griper tag i mig.

Dom som vill förstå, förstår. Dom andra spelar det ingen roll med, empati existerar inte för vissa personer.

 

Det är snart ett år sedan det höll på gå riktigt illa. Det märkliga är att känslan sitter kvar, gnagande liksom. Inte så att jag har ångest över att jag gjorde, ej heller glädje över att det inte lyckades. Det är mer ett analyserande över vad jag kunnat gjort annorlunda. Och dom tankarna skrämmer mig, att det inte har lämnat min hjärna ännu.