Det ofattbara....

Tänkte att jag skulle uppdatera bloggen, men det händer bara mer och mer jobbiga saker.

Först hela den biten med psykutredningen (vilken jag har fått kopia på idag), rehabmötet, som

mer eller mindre höll på få mig att bryta ihop, när jag fick dra hela den långa historien igen, eftersom det var

två ny deltagare på mötet, alla lögner, allt svek.

Så en närståendes hjärtinfarkt. Han ligger fortfarande (efter en vecka nedsövd). Han har hög feber

och lunginflammation.

Och så det sista. Älskade Jeanette ♥

(Bild lånad från Fb)

Hon lämnade oss i lördags bara 39 år gammal.

Vi har kännt varandra väldigt länge. Och jag garanterar att det finns inte en enda människa som har något

annat en lovord att säga om henne.

(Bild lånad från Fb)

Man gjorde en samling på klubben för att hedra henne. Det var ljus överallt.

Det är massor som sörjer henne, denna fantastiska lilla kämpe, som alltid brydde sig om andra och

vars leende kunde tina upp allt.

Och med mitt instabila psyke blir det väldigt jobbigt.

Dom fina människorna försvinner, och jag blir kvar.

Jag lyckades inte ens ta livet av mig, utan blev "räddad".

C a r s i e ~ { P h ♥ t o g r a p h y & d o g t a i l s } ~

Förstår att det är jobbigt för dig att mista en vän som stått dig nära, men jag tror inte att hon, Janette, som alltid sped glädje runt omkring sig vill att du går ner dig för mycket nu. Tänk på henne som hon var och all glädje hon gav dig. Så lever hon vidare i eran värld som en vacker ängel som vakar över er alla ♥

Men en sak som gör mig lite arg är att du inte förstår att VI alla i din närhet är JÄVLIGT glada att du inte lyckades ta livet av dig för DU är VIKTIG för oss!!

Många kramar till dig kära svägerska ♥

Marie

Det är rent ut sagt för j-ligt när en kvinna, en människa dör alldeles för ung. Jag håller med din svägerska, vi ska glada att vi alla är här på jorden och kan dela våra liv tillsammans. Livet kan vara underbart härligt, men också så f-bannat jobbigt. Det viktiga är att vi är här och nu.
Kram Marie

TjockMorsan

Det känns så orättvist när någon måste lämna alldeles för tidigt och man kan ju fundera varför det så ofta är de som sprider glädje och omtanke som försvinner först? Livet kan verkligen vara orättvis och lika så döden. Varför det är så får vi kanske aldrig veta, iallafall inte under vår livstid. Kanske finns svaret på andra sidan...

Livets orättvisor har du verkligen fått ta del utav på många olika sätt, men det betyder ju inte att du och ditt liv är oviktigt. Precis som din svägerska skriver, så är du viktig för alla dem som älskar dig och det är det enda som är av betydelse. Vad alla andra tycker och tänker är deras problem. Du lever här och nu och det är det du ska ta vara på.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du hittar ett sätt att börja se mer av allt som faktiskt är positivt och vackert i livet. Det finns där bakom alla mörka moln som lagt sig som ett tungt lock över ditt liv. Du är viktigare än vad du själv kanske tror och under de år jag haft kontakt med dig har du lärt mig mycket genom din öppenhet. Och du delar inte bara med dig utav livets eländen, utan även av ditt livs rikedomar i både ord och bild. Din man, dina barn, djuren, växterna, den vackra naturen och mycket mycket mer.
Massor av styrkekramar från mig! ♥♥♥

Anonym

Hej du glade:thumbdown:

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: