2012-02-19
11:31:48
11:31:48
Tanten är död....
(Bilder lånade från internet)
Jag blir nästan lite bestört när jag ser sådana saker.
TANTEN är död...Finns inte mer och kommer aldrig att finnas.
Och då menar jag de Tanter (och Farbröder) som präglade min uppväxt under 60- och 70-talet.
Tant var mer än Tant....det blev liksom en titel också.
Det var ju otänkbart att vi barn skulle kalla grannfrun för Agnes....Det var Tant Agnes och Farbror Johan. Så var det bara, och ingen la väl djupare värderingar i det.
För mig känns det nästan makabert att försöka väcka tant-kulturen till liv igen.
Det blir aldrig detsamma, på gott och ont.
Dessa tanter har väl präglat min uppväxt ganska mycket. Då var nästan alla hemmafruar, och fanns där för oss barn. Min mamma började dock jobba ganska tidigt, då vi behövde pengar....
(Kommer kanske ett inlägg om hur det är att växa upp med en alkoholiserad pappa.)
Jag minns (sett med ett barns ögon);
Tant Agnes, som var stark, rolig och ganska bullrig.
Tant Vera, som hade världens underbaraste bruna ögon, lockigt hår, pratade Stockholmska och bakade bullar som smakade starkt av vaniljsocker (lite för mycket) och som tyvärr gick bort i cancer alldeles för tidigt.
Tant Olga, som var väldigt gnällig mot oss barn och som man för det mesta såg underbyxorna på när hon stod på huvudet i rosenrabatten.
Tant Iris, som var väldigt fjollig och skör, men snäll.
Och Tant Maud, som säkert inte var mer än 10-12 år äldre än oss barn, som vi svärmade för. Hon var ju så ung och vacker. Hon fick säkert epitetet Tant vid 24 års ålder. Men så var det.
Inget ont om ovannämnda Tanter. Jag älskade dem alla, men på olika sätt.
Dom fanns där för oss barn, på ett eller annat sätt.
Och visst har dom påverkat min uppväxt, då man beundrade dem, vissa mer än andra.
Så att försöka väcka Tanten till liv fungerar inte för mig.
Även om det kanske är att föredra framför de epitet man får idag.....jag var bara 22 år (släpandes på insatsen till barnvagnen), när grannarnas barn öppnade dörren och tittade ut.
Mamman frågade inifrån vem det var? Och barnen svarade; "Det var bara kärringen mitt emot"
Men min barndoms Tanter finns inte längre....så är det bara.
Tanten är död - Vila i frid
Annika
Ja precis så var det. Undrar om barn idag ser oss som tanter. Eller om vi bara är Emelies farmor. Eller hon på badis. Sen tog man alltid i hand och neg om det var tanter man inte hade träffa tidigare. Ha nu en skäön Söndag. Kram.
Katarina-Cinnamon
Ja de kära tanterna. Fast de tanter jag kände när jag var barn jobbade, men de var tanter ändå. En del sade jag tant framför deras namn och en del inte. Underbara människor var det i alla fall :-)
