Ghosty -

2018-02-16
23:25:57

När, var, hur.....

Fast om det är så jävla enkelt vet i fan....

Har pratat med mamma 3 gånger i telefon idag. I morse var det positivt.

Men samtalet på eftermiddagen vände upp och ned på allting.

Jag sjönk ned på knä och storgrinade. Allting blev med ens panik, rädsla och ångest, Har jag kunnat ge henne mitt hjärta, så har hon fått det med en gång. Det kändes som jag inte behövde det längre. Det slog ändå inte som det skulle. Trodde ett tag att det stannat.

Mamma och jag återknöt ju kontakten för snart 6 år sedan. Vi har aldrig haft så djup kontakt som vi har nu och då känns det så hemskt om allt skulle ta slut nu. Så många år som gått och vi inte har haft så mycket kontakt, så många bortkastade år. Men jag är ändå glad att vi har haft den här tiden.

Hela eftermiddagen var som ett vakum.

Vid 17.00-tiden åkte Elsa och Micke och hälsade på henne.

(Foto Elsa Undin)

Hon är så liten mamma, det syns samesläkten i henne.)

Nu är ju förstås imte Micke den kortaste personen att jämföra med.

Nu har vi fått reda på att det kanske finns ett alternativ. Det är bara att hoppas att hjärtat orka slå tills det blir av.

Kändes lite bättre när jag fick direkt rapport från sjukhuset av Elsa.

Det var ju alla hjärtans dag igår, och då kan man väl ge bort ett hjärta.

Fick tulpaner av Ronny. Älskar tulpaner. Men för tillfället är allt i ett enda virrvarr.

Mamma stödjer mig i att jag ska skriva ned mitt livs historia. Det är en upprättelse för mig. Och visa på att saker och ting kanske inte alltid var som andra trodde. Det blir ofta lite färgat när man väljer att hålla sig till vad en person säger. Jag tänker berätta min sida av allt. Jag skiter fullstängigt i om jag retar upp någon eller om jag blir misstrodd. Min sanning är sanning för mig och ingen annan ska tala om vad jag har varit med om eller hur jag har upplrvt saker.

Det jobbiga blir väl att börja skriva. Gå in i allt igen, men förhoppningen är ju den att jag ska kunna släppa det sen. Jag har stöd från många i det här.

Och jag lovar att det är mycket som inte var vad det verkade vara.

Och till Ronny, mamma, Elsa och Micke som alltid ställer upp för mig....