Som vanligt är det länge sedan jag bloggade. Tänkte ett tag lägga ned det hela. Men nu ska jag skriva det jag länge tänkt skriva. Säkert virrigt, men den dag jag inte finns längre vill jag att dessa saker ska ha kommit fram.
Det kommer att bli tråkig läsning, men viktigt för mig att skriva ned.
💔
Jag kan väl börja med att jag hade en riktigt djup dipp för drygt 2 veckor sedan. Gjorde faktiskt en snara. Det är otroligt vilket lugn man får i dessa situationer. Jag är så rationell och lyckas avskärma allt annat. Jag blir så lugn att folk tror att jag mår jättebra. Och det gör jag nog när jag nått den gränsen. Till och med ångesten lämnar mig ifred. Jag vet att jag utan problem kan om jag vill.
Hundarna väckte mig dock ur mitt transliknande tillstånd och jag bröt ihop helt istället. Det blev psyk.kontakt, mobila teamet och min samtalskontakt som fick sopa ihop skärvorna.
Vet inte vad som var den utlösande faktorn, men det hade hänt en rad jobbiga saker. Varje sak i sig kanske inte så allvarligt, men sammantaget blev det för mycket.
💔
Nu ska vi tillbaka i tiden, till barndomen.
Jag var ett mycket aktivt barn och min mor hade en liter flytande Lergigan som stod på bänken. När jag blev för vild tvingade hon i mig en matsked. Jag hatade det eftersom kroppen blev så trött men jag var pigg i huvudet. Jag ryser fortfarande när en sked slår i framtänderna. Äter därför soppa väldigt försiktigt.
Vi, jag och min syster är ju uppvuxna med en alkoholiserad pappa. Det var tufft. Ofta hade han tagit ut stora delar av lönen i förskott, för att köpa sprit. Vår mat bestod mest av tunnpannka, hemgjord nyponsoppa (vi fick plocka nypon i parti och minut), nässelsoppa, blodpudding och risgrynspudding. Nyponsoppa klarar jag inte av idag.
Så byggde vi hus och flyttade till Byåker. Nu ökade problemen i takt med bristen på pengar. Mamma började jobba deltid och jag fick se till att min syster också kom iväg till skolan. Det var väl ingen fara, men det skulle bli värre.
💔
Jag såg ofta när pappa gömde flaskor. I början talade jag om det för mamma, men han tog ut det på mig med fysiskt våld. Så jag vågade inte berätta, men slagen fortsatte att hagla och även den psykiska tortyren om att jag var fet, ful, lat, dög inget till och så vidare. Jag började hata mig själv.
Satt ofta ensam ute i skogen eller efter Helgumsån.
Men det skulle bli värre.
Mamma skulle få möjlighet till skötarutbildning och en fast tjänst. Denna utbildning skulle vara drygt 2 år och vara ner i Sundsvall. Något som hon inte kunde säga nej till med vårt ekonomiska förhållande.
Det blev jag som vid 10 års ålder fick börja sköta hemmet, med matlagning och tvätt. Mamma var tvungen att bo i Sundsvall. Jag minns att hon bodde i villa 33 på Sidsjöområdet. Det fanns en telefonautomat där så hon ringde några gånger i veckan. Hon var kvar även helger ibland då hon gjorde praktik.
💔
Pappa började nu dricka ännu mer. Han hade fyllekompisar hemma nästan jämt. Framförallt en som hette Åke var vidrig. Han tafsade och klämde och stoppade händerna innanför kläderna på mig jämt. Pappa kom ganska snart på att han kunde byta det mot brännvin. Jag grät, men fick stryk. Det hela slutade i flera våldtäkter. Där emellan hotade han mig med att om jag berättade det för mamma så skulle dom skiljas och måsta sälja huset och vi skulle hamna på gatan och allt detta skulle vara mitt fel.
Det pågick i drygt 2 år och jag har burit på den hemligheten till bara för ett par år sedan. Min syster klarade sig undan. Vet inte om det berodde på att jag gjorde allt som stod i makt för att skydda henne, eller att hon är 4 år yngre. Förmodligen en kombination. Jag vaktade henne som en hök.
💔
Tonåren blev inte så mycket bättre.
Jag flyttade mellan mormor och hemmet. Kunde liksom inte rota mig någonstans. Stal jättemycket tabletter av mormor och gick väl konstant på Valium, Doleron, Tikadag och Tikanox. Så pass mycket att jag har minnesluckor. Trots detta var det ingen som reagerade. Hatade mig själv och kände mig konstant smutsig.
Provade röka hasch några gånger, men det var aldrig min grej.
Så träffade jag Peter, som jobbade på samma arbetsplats som min pappa. Jag slutade med både piller och alkohol (fast det var mest piller).
Jag flydde hem till honom och bodde där, trots att jag fortfarande gick i högstadiet. Lyckades skärpa till mig så mycket att jag fick slutbetyg från 9:an så när som i hemkunskap och samhällskunskap. Det var inte så att jag hade svårt för de ämnena, men de låg schemamässigt på fredag eftermiddag och efter lunch och 2 håltimmar. (Tentade i alla fall in dem under sommaren, med bra betyg).
Dagen efter att Peter fått sitt körkort, så körde han ihjäl sig. Jag var med och han dog i min armar.
Nu rämnade världen på nytt. Jag fick flytta hem. Gjorde ett avancerat självmordsförsök med tabletter (lugnande, sömntabletter och blodtryckssäkande). Hade jag inte klivit upp för att gå på toaletten och rasat ihop medvetslös, så hade jag inte hittats förrän kvällen dagen därpå.
Efter begravningen tyckte mamma att jag skulle få komma ifrån lite. Vi åkte en vecka till Paris. Våren i Paris. Men jag mådde inte bra. Var yr, vinlig och illamående. Mådde egentligen bara bra när jag låg helt stilla. Tillslut kollades det upp och jag hade en blödning i huvudet. Låg ganska länge på sjukhus med slang i huvudet.
Kom hem till slut, men kunde bara vara uppe korta stunder.
I samma veva skulle vi renovera badrummet. Lasse och Kalle var 2 arbetskamrater till mamma som skulle göra det. Tyckte genast att det var något obehagligt med Lasse och jag sa det till mamma, som bara skojade bort det. Jag var alltså ensam hemma, liggande på sängen på dagarna med dessa individer i huset.
Jag hade rätt i mina farhågor. Utan att kunna fly blev jag våldtagen 2 gånger under en vecka av Lasse. Åter igen kände jag mig smutsig och äcklig. Ville bara bort. Försökte berätta det för mamma, men hon ville inte veta. (Idag vet hon och sa att hon förstått.)
💔
Kom upp till slut. Fylld av självhat och väldigt självdestruktiv. Mera piller (nu hade jag till och med fått egna) och mer alkohol. (Idag är jag helnykterist sedan flera år tillbaka.)
Jag levde ett vilt destruktivt liv utan konsekvenstänk.
Hamnade i en lägenhet på Östanbäcken. Vaknade i en sovalkov naken. Visste inte var jag var eller hur jag hamnat där. Jag var förpåverkad för att göra något och kunde bara ligga där och svagt kämpa emot våldtäkterna. Det var fem killar räknade jag det till sedan jag vaknat vet inget om tiden före.
Åter igen äckel, självhat. Men jag slutade med piller och alkohol.
Jag flydde allt och gick till sjöss. Det var en ganska lycklig period i mitt liv.
💔
Skulle skriva mer, men det är så känslomässigt jobbigt att jag får dela upp det.
Mamma har jag fått svar av hur allt detta kunde hända. Jag var inte ute för att skuldbelägga henne, men vissa saker måste jag bara ha svar på. Hon önskar att hon hade haft förmågan att göra saker annorlunda. Det räcker för mig. Att hon trots allt anade. Vi har en väldigt bra relation idag. Den bästa vi har haft.
Pappa var jag och identifierade på bårhuset. Han såg ut som en blekfet, uppsvälld vaxdocka. Jag vet att det enda jag tänkte var; "där ligger du din jävel och jag fick aldrig ge igen."
Jag kommer aldrig att försonas med tanken på min pappa. All fysisk och psykisk misshandel han åsamkat mig, så förtjänar han inte det.
💔
Nu tog orken slut, men fortsättning följer.
🖤❤🖤
Karin Lindström
