2017-09-04
 12:48:00

The road to hell part 2 (utfasningen)

4/9
 
Morgon;
Har ringt psyk. igen. Nya medicinen funkar inte. Självmordstankarna har ökat med 100%. Det enda som håller mig vid liv är hundarna.
Dessutom påverkar det min mage så kraftigt att jag är rädd för blödande magsår igen. Har alla sympton.
Kräks varje natt till och med genom näsan för att jag har sådan halsbränna. Normal dosen av magsårsmedicin (som jag alltid ska äta) räcker inte till.
Dessutom (har jag läst på) att skulle jag lämna ett urinprov, så skulle det visa positivt på Metadon. Hur jävla roligt är det då?
 
Eftermiddag;
Nu är det bara att vänta på att den förstående....not läkaren ska ringa. Vad gör jag tills dess?
Läkaren ringde inte, men syster Helén på psyk. Bättre att hon ringde än läkaren tror jag. Det är inte konstigt att jag mår dåligt. Jag har både utsättningsproblem och upptrappningsproblem samtidigt. Hon håller med om att jag skulle ha fått veta vad jag hade att vänta, så det inte skulle ha kommit som en chock. För chock är nästan för milt beskrivet.
 
Nu har jag fått förhållningsregler. Jag måste nog ha det.
 
1. Ta maxdoserna av behovsmedicinen innan jag hamnar i paniktillstånd.
 
2. Dricka mindre kaffe.
 
3. Röka mindre.
 
4. Ingen alkohol, men det faller ju bort av sig själv eftersom jag inte druckit en droppe alkohol på drygt 2 år.
 
5. Äta på regelbundna tider och inte låta bli för att jag inte är hungrig.
 
6. Ut och promenera mer med hundarna, korta och långsamma promenader.
 
7. Tillåta mig att sitta i soffan, titta på tv, virka eller annat tidsfördriv.
 
8. Fortsätta skriva av mig.
 
9. Vara snäll med mig själv.
 
Nu ska psyk. ringa och kolla till mig på dagarna och mobila teamet på kvällarna.
Annars är det ju lugnare på kvällarna. Dels är Ronny hemma och dels är jag ganska trött då. Tyvärr inte tillräckligt för att jag ska somna.
 
Kväll;
Mobila teamet ringde för att kolla min status. 
Grät en skvätt, men ganska lungt.
 
5/9
 
Morgon;
Kändes lite svajigt när jag vaknade, men lyckades samla ihop mig.
 Eftermiddag;
Kan konstatera att jag fått mer gjort än på länge.
Diskade, satte igång tvättmaskinen, plockade rent 3 hyllor i matkällaren, bara ut skräpet. Satte etiketter på gurkburkar och saft och bar ner det i matkällaren. Diskade ur burkar med gammal sylt och gurka och bar ned, hängde tvätt, tog in pelargonierna och slängde ut Benjaminfikusen och gick ut med hundarna.
Då hände katastrofen. Alla 3 stenarna från Katjas, Cleos och Bonos gravar är borta. Dom ligger på grannens tomt, använda till annat. Säkert ett missförstånd, men nu kan jag inte sluta gråta. Helt upptrampat på gravarna. Mer behövs inte, min hsp löper amok och jag skriker till och med.
Vad ska jag göra? Kan inte slappna av en sekund.
Åh, vad jag blir ledsen.
Får lust att skära mig i armarna, för att få bort smärtan från ångesten.
Kanske lika bra att jag går och lägger mig.
Helvetes jävla skit.
 
 
Så här ser det ut nu.
Och där ligger stenarna, hos grannen.
 
Kväll;
Ronny har burit tillbaka stenarna, men jag bara gråter.
 
6/9
 
Morgon;
Psyk ringde och undrade hur det var med mig. Jag berättade om stenarna och så grät jag.
Äter maxdosen av behovsmedicin, men livet känns ändå som en golgatavandring.
Måste vila och fundera lite.
 
Eftermiddag;
Har just fått veta att älskade Zita har vandrat över regnbågsbron. Sorgen är förlamande. 
Vill tro att Cleo och Bono möter henne.
(För er som inte vet är Zita min svågers och svägerskas dobermann.)
Hon har lekt och fostrats av Cleo och Bono.
Detta gjorde väl det med våra hundgravar också extra tungt.
Jag spikade ihop ett kors.
Och nu är det utplacerat på gravarna, så inga fler missförstånd sker.
 
Kväll;
Gick och la mig redan klockan 21.00. Orkade inte med tillvaron alls.
 
7/9
 
Morgon;
Orolig som fan. Ska träffa min nya samtalskontakt idag. Det kan bli hur dåligt och hur bra som helst. Vet ingenting. Får väl uppdatera när jag kommer hem.
 
Eftermiddag;
Har då träffat min nya samtalskontakt. Hon verkar bra. Kändes faktiskt som jag blev tagen på allvar.
Har fått en akuttid hos en annan läkare imorgon för en "second opinion" angående medicinutbytet. Det är mycket som inte är ok med det. Mår fruktansvärt dåligt fortfarande och har gråtit så ögonen mest är röda springor.
 
Kväll;
Verkligen upprörda känslor. Har gråtit  så mycket att vattennivån i Ångermanälven borde ha ökat med 1 dm.
Känner mig verkligen orolig inför natten och morgondagen. Men det kan väl inte bli värre än det redan är.
Det känns som livet går vidare, men inte mitt...det finns snart inte.
 
 
8/9
 
Morgon;
 
Ångestmätaren har nått en ny toppnotering.
Har pratat med psyk. Jag ska få träffa en ny läkare idag, men kruxet är det att jag vet inte om jag orkar ta mig dit. Helt jävla slut i både kropp och själ.
Vad är det som händer?
Innan medicinförändringen orkade jag jobba 25%, som uppgjort. Nu orkar jag ingenting och det är en snabbt nedåtgående spiral.
Varför finns jag egentligen?
Eftermiddag;
Dags att träffa en ny läkare...som vid mötet visade sig vara en läkare jag mött förut. Det var väl inte hipp hurra precis. Nej, jag tycker inte om hen, men i jämförelse med den andra så är det gångbart.
Fick byta tillbaka till Citolapram, så nu har vi en nedtrappning och upptrappning igen. Det ironiska är att det är tillbaka där vi strartade för 3 veckor sedan.
Med andra ord har jag mått grymt dåligt helt i onödan, och det är inte över ännu.
Någon riktig förklaring har jag inte fått. Det mesta är bara så fel som det kan bli. Får nästan känslan att jag har blivit ihopblandad med någon annan.
Fick däremot imgem insomningsmedcin, trots att jag fått använda min befintliga till att sova på dagen, då ångesten varit för hög.
Får väl sova dåligt då i 2 veckor. Kan säkert bli problem när jag ska ha ny utskriven om det råkar vara läkaren som satte igång den här cirkusen. Tror att jag kommer att straffas på ett eller annat sätt.
 
 
Kväll;
Känns bara bläh. Så mycket i huvudet att jag tror det spricker.
Ser inte fram mot en ny upptrappning. För både nedtrappningen och upptrappningen på Citolapram är för jävligt. Och detta har aldrig behövt hända.
Är då frustrerad.
Tänk om jag hade haft något att sova på.
Men tig och lid. Och utan den här idiotnedtrappningen hade jag ju haft insomningsmedicin kvar.
Det blev tidig kväll, kl. 21.30.
Det ska va gott att leva.....vilket skämt
 
9/9
 
Morgon;
Sovit som en kratta. Idag dags att börja med Citolapramet igen.
Vet att den upptrappnining är djävulsk. Har gjort den förr. Och så förbannat onödigt att detta hände.
Sedan blir man ledsen på läkarna som tror att det bara är att trycka på en knapp så funkar allt igen. Kan dom inget om biverkningar?
Tänk om jag hade kunnat få några tabletter att sova på? Men icke. Spy, tig och lid.
 
Eftermiddag; 
Fick gå och lägga mig och vila en stund.
Ringde mobila teamet och vrålade ut min ångest. Men vad hjälper det.
Lagade mat och sedan blev det inte mer.
 
Kväll;
Men herregud vad jag mår dåligt, Har läkarna ingen kunskap alls om biverkningar?
Och dom här är ju helt i onödan. Och läkardjäveln sa ju att jag skulle nog kunna jobba till veckan. Vad är det för djälva skämt? Jag har inte ens behövt vara sjukskriven om dom inte ställt till det med medicinen.
 
 
10/9
 
 
Morgon;
Känns som ett 2-dagars party. Men det är bara i min hjärna det är party. I kroppen känns det som dagen efter ett party.
 
Eftermiddag;
Ringt mobila teamet igen och gråtit. Fetfatta vilka biverkningar jag har.
Skulle vara så lycklig om detta var över.
Slå ihjäl mig, eller ge mig något att somna på.
 
Kväll;
Innefattar bara en sak....
 
  
This is the road to hell.....





« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar:
:-) :-( :-P :-d :-O ;-) ;-s ;-( :-| :question: :rolleyes: :love: :blush: :mad: :cool: :tired: :bigeyes: :thumbup: :thumbdown: ;-P