Men nog har det varit en turbulent tid. Trots det har jag hållit ihop.

Torsdag morgon föll bara Ronny ihop och han var askgrå i ansiktet. Ringde först 1177 och dom sa att jag skulle ringa 112, vilket jag också gjorde. Det var långa minuters väntande. Akutbilen kom fort (dom utgick från Näsåker). Ambulansen tog lite längre tid. Det som misstänktes var hjärtinfarkt.

Kändes fruktansvärt när ambulansen åkte iväg.

Sedan skulle jag ringa anhöriga och jobb mm. Helt plötsligt kunde jag inte ett telefonnummer utantill. (Tack hitta.se för att du finns).

Den långa väntan på besked var olidlig. Fick vänta flera timmar innan jag fick reda på något.

Tillslut åkte jag in, när jag äntligen fått reda på att han låg på iva. 

Där låg han, med massa mätutrustning på sig, men hade tack och lov återfått lite färg i ansiktet.

Sedan hade jag mitt stödsamtal på psyk, behövdes säkert, men jag minns inte ett dugg vad vi pratade om. Skulle dock tro att det handlade om det som just hänt.

Resan hem minns jag inte heller så mycket av, men hem kom jag..

Natten var hemsk. Alla denna ovetskap.

Fredag, kändes det lite bättre. Mina fina svärföräldrar skulle komma upp, och jag kunde pusta ut lite.

Jag samlade ihop mig och gjorde lite saker, som dammsög, bäddade rent och tvättade mm. Allt för att få tiden att gå.

Så ringde Ronny, det var ju underbart. Nu har jag bäde Ronny hemma och Ove och Sivan här och det känns bara så bra.

Det som dock inte känns så bra är att dom inte kunde komma på vad som orsakat Ronnys problem.

Det var berättelsen i korta ordalag.

 

Nu till idag. Ronny är fortfarande lite tagen. Jag har jobbat idag, men jag har hjälp här hemma, så nu kan jag slappna av ordentligt.

 Nu till lite bilder.