dom behöver ju verkligen mat, nu när termometern fortfarande visar ned mot -30°.

Vi var en sväng ned till affärn, för en nödhandling.

Efter det gick luften ur mig.

Gick och la mig och myste med hundarna. Sov inte, men det har en lugnande effekt att vila med dem.

Tyvärr dök det upp en massa dumma funderingar.

Saknar en verklig vän (utom hundarna). Någon jag kan prata med, lita på och ha lite samvaro med.

Det har tunnats ut otroligt mycket under mina "sjukdomsår".

Jag har några få vänner som jag litar på, men de blir glesare och glesare i det ledet.

Många har svikit mig, till och med pratat skit bakom ryggen, andra bara ytliga och mest besvärade när jag svarar på frågorna dom av artighet ställer.

Andra fattar inte hur min situation är och ryggar för sanningen eller tror att jag hittar på för att få medlidande, vilket jag inte alls är ute efter.

Mina verkliga vänner, som jag litar på har mycket med sitt egna, så då vill man inte besvära i tid och otid.

Jag behöver värme och närhet jag också. Kanske stöter jag bort människor, för jag alltid är på min vakt, rädda för att bli sviken eller att man vänder ryggen till.

Berusade människor, som ska pussas och kramas skrämmer mig och jag blir stel som en pinne. Jag får panik, då jag vet att det inte ligger några djupare känslor i det.

Jag känner mig väldigt ensam. Min närhet och kärlek får jag från hundarna. Men ibland saknar jag en mänsklig varelse.

Jag har ingen.