Trött som bara den efter 3 nätter med dålig sömn.

Hade tänkt åka till Kramfors idag på manifestationen, men det tog stopp.

Orkar helt enkelt inte.

Passar på att njuta av att Elsa är hemma istället (pojkvännen åkte hem för jobb igår).På dagens agenda står hårfärgning, uppläggning av byxor och rotmos.

Det gäller att ta reda på den korta tiden hon är hemma nu.

Sedan går allt tillbaka till det (o)normala.

Fattar inte hur jag kan känna mig så ensam och nedstämd, fast jag har folk runt omkring mig? Det är som någon del av mig stängt av sig. Kanske för att inte bli mer sårad än vad jag redan blivit.

Eller också är det min sjukdom som gör det.

Det är faktiskt lättare att känna sig ensam, näe man verkligen är det än att känna sig ensam med folk runt omkring sig. Det är mycket stressande och får mig att känna hur onormal jag egentligen är.

Detta blev ju nästan snillen spekulerar.