Försöker att gå igenom min uppväxt, och märker att det är många rädslor som satt djupa spår. Mycket av det kommer nu upp som mardrömmar. Saker som jag sedan länge sedan förträngt, kommer upp till ytan.

Jag är ett maskrosbarn.

En händelse som dykt upp i min hjärna ganska ofta är;

Jag gick i 7:an. När mamma och pappa hade åkt till jobbet så struntade jag att gå till bussen. Jag skolkade helt enkelt, bara för att jag inte orkade gå till skolan.

Mitt på dagen hör jag en bil, och kikade ut. Det var pappa som kom hemsmygande med en systempåse. Vad skulle jag göra? Han har nog mer eller mindre slagit ihjäl mig om han sett att jag vara hemma och när han dessutom skulle gömma sprit. Att springa ned i källaren var ingen bra idé, eftersom han ofta gömde sprit där.

Jag skyndade mig in i Åsas (min syster) och min gemensamma garderob. Sittande på masonitskivan som fungerade som en extra hylla. Den var ungefär 30 cm från golvet i garderoben. Så där satt jag och bad till gud att den inte skulle rasa.
 Fick kramp där jag satt och försökte hålla andan. Då hör jag hur pappa öppnar dörren till sin garderob. Det enda som var emmellan oss var en masonitskiva, då garderoberna låg vägg i vägg. Jag kunde dessutom se min pappa genom springorna. Han gömmer flaskan bland kläderna. Jag vågade inte andas. Så fruktansvärt rädd jag var. Han stängde dörren igen efter att ha tagit en redig klunk ur flaskan och åkte tillbaka till jobbet. Jag satt kvar jätte länge, då benen inte bar mig.

Nästa problem var, skulle jag tala om det för mamma? Nej, det kunde jag inte göra, även om jag vet att mamma letade efter pappas flaskor. Hade jag talat om att jag var hemma från skolan, så hade jag ju fått ett kokstryk av pappa. Och det hade inte stannat vid det, han hade straffat mig så fort vi var ensamma under en lång period. Så var det alltid. Han slog mig ett par gånger så blodet stänkte på väggarna.

Jag kräktes och skakade hela kvällen, så rädd var jag.

När jag blev vuxen och pappa var död, då först berättade jag det för mamma.

Jag skulle kunna skriva en bok om alla tillbud. Men detta var det som dök upp nu senast.

 

Jag håller på att bearbeta saker och ting, men det finns många djupa sår, som aldrig läker. Jag är ängslig och rädd fortfarande, och när jag blev "sjuk" rasade hela min mask som höll borta osäkerheten. Jag känner mig stor, ängslig och rädd.