16:28:00
Från maskrosbarn till asfaltblomma...
"Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten. Asfaltsblomma är en synonym till maskrosbarn.
Maskrosbarn kan som vuxen utveckla en fungerande social tillvaro trots en extremt svår uppväxt i en dysfunktionell familj av multiproblem-karaktär. Den klassiska bilden av föräldraskapet är en ensamstående psykiskt sjuk förälder med någon form av missbruk. Inom familjen begås ofta övergrepp, våld i nära relationer och barn utsätts för svår psykisk och ibland även fysisk misshandel. Att benämna de barn som klarar sig som osårbara är missvisande. Även om de överlever misären och även i många fall tar hand om och sköter om sina föräldrar blir de också känslomässigt skadade. Familjens hemlighet innebär en social tortyr och där pågår något som omgivningen har liten eller ingen kännedom om. Barnet är ofta ensamt och utsatt för den vuxnes oförmåga att klara sig själv och/eller sin roll som förälder. När en förälder i praktiken så grovt sviker sitt barn för det med sig svåra upplevelser som barnet som vuxen sedan bär med sig.
Av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden beräknas ca 25% bli maskrosbarn och det innebär att de har ett liv som vuxna fritt från psykisk ohälsa. Ca 50% av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden får "halvt lyckade" liv där de har ett ganska bra liv men det kan kantas av ex psykisk ohälsa (ex depression). De sista ca 25% av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden går det riktigt illa för ex självmord eller oförmåga att leva ett någorlunda normalt liv p.g.a. psykisk ohälsa."
Men jag tänker sluta att ursäkta mig för vem jag är. Ni som redan tagit avstånd från mig behöver inte komma tillbaka. Jag klarar mig, en dag i taget.
Jag har inte tagit avstånd från dig, bara varit frånvarande. Har haft ett längre blogguppehåll både vad det gäller att skriva egna inlägg, som att läsa andras bloggar. Har inte läst ikapp mig, så jag vet inte riktigt hur du har det just nu, men jag är glad att du kämpar på.
Det är nog allt för många som släpar runt på tunga och över fyllda ryggsäckar. Hur vi sen hanterar denna börda kan ju se olika ut. Jag hoppas att en del av din börda har blivit något lättare att bära på och att det får lov att fortsätta på det viset.
Massor av kramisar till dig, vännen! ♥♥♥
En stor kram till dig Anna-Lena. Du är verkligen kämpe.
En kämpe skulle jag skriva;)