Efter den så gott som sömnlösa natten, har denna dag varit som sirap.

Trots detta har jag måstat ta itu med vissa uppgifter. Det är mail, telefonsamtal, möten osv. Det tar aldrig slut.

 

Många skulle nog säga att jag hade ju en bra dag i måndags och borde vara glad. Ja, visst borde jag det. Men jag blir aldrig riktigt glad numera (inte som förr). Det är medicinen som jag äter som påverkar det. Förhoppningsvis påverkar den åt andra hållet också (så att jag inte går och tar livet av mig). Mitt liv består i stort sett av flera nyanser av grått. Men tidigare pendlande känslor, då jag kunde vara riktigt glad eller asförbannat finns inte längre.

En dag med mycket positiva saker, kan vara nästan lika jobbig som en dag med negativa saker. Blir det för mycket av det ena eller det andra kan jag inte hantera det. Jag blir stressad och får ångest. Hjärnan hinner liksom inte med att smälta alla intryck och eftersom jag inte kan öppna någon ventil och hoppa runt av glädje eller gapa och skrika ut ilska, så blir det helt  enkelt för mycket.

Det är få som fattar det, så därför isolerar jag mig mer och mer. Orkar inte längre försöka förklara sådant som vissa inte tror på eller ens vill försöka förstå, utan tror att det är ett spel alltihop.

Men jag byter gärna. Önskar att livet var som för drygt 2 år sedan.

Jag känner inget hat, ingen hämndlystnad, bara en svag förhoppning om att sanningen ska segra. Men även det hoppet är dalat och mer gått över i apati och vanmakt.

Och det jag önskar mest nu tror jag, är att få tillbaka min nattsömn. Det är så jobbigt när hjärnan aldrig stänger av.

Måtte något hända innan det är för sent.....

Och utanförskapet blir mer och mer påtagligt. Fast och andra sidan håller jag mig på min kant, då jag snart inte vet vilken jag kan lita på.

Nu är det alldeles för snurrigt i hjärnan igen och jag borde ha sovit för länge sedan....