2013-10-01
10:58:00
10:58:00
Så detta var livet....
Ibland känns det bara så meningslöst.
Det förflutna kan vi inte ändra på, glömma eller radera ut
Vi får acceptera det.
Vi får acceptera det.
Det är väl kanske därför jag går KBT.
Men mycket är svårt att acceptera. Och ska man överhuvudtaget acceptera allt?
Det är en fråga jag ställt till arbetsgivaren många gånger, och fått svaret självklart inte.
Framförallt på rehabträffar och när det är andra med.
Men så kommer verkligheten...och du får acceptera det ändå.
Igår fick jag ett samtal från FK-kassan, som gjorde mig ganska orolig.
Men efter att ha pratat med "min" kurator idag, så kanske det måste gå till så.
Inväntar svar från "min" behandlande läkare.
Favoritlitteratur idag;
Dan Andersson och Nils Ferlin.
Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.
Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mig bannor eller kalla mig för lat,
fast jag stumdom hellre hungrar än jag spelar för mat.
Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå up med min fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.
Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.
Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.
Tre sorgens stängar har jag den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följ er med sång
och jag vill då och jag vill spela till uppståndelse en gång.
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.
Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mig bannor eller kalla mig för lat,
fast jag stumdom hellre hungrar än jag spelar för mat.
Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå up med min fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.
Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.
Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.
Tre sorgens stängar har jag den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följ er med sång
och jag vill då och jag vill spela till uppståndelse en gång.
Marie
Håller med dig, "Så detta var livet". Det kan vara berusande fantastiskt, medan andra stunder då undrar jag varför är det så här. Undrar om det är något särskilt man ska lära sig? En sak som jag håller fast vid och det är att tro på godheten. Det innebär förstås att jag förblir naiv, men hellre det än något annat. Ha det gott!
Svar:
Annalena
