Har skrivit det tidigare. Men tydligen räcker det inte.
För att nu citera lite ur min psykiatriska utredning vill jag nämna detta:
"Uppfyller kriterierna för egentlig depression och paniksyndrom med agorafobi.
15 poäng för depression motsvarande svår depression
och 19 poäng för ångest motsvarande svår ångest.
Mycket låg stresströskel.
Viss suicidrisk i för henne svårhanterade situationer.
Hög Harm Avoidance som betyder att hon lättare än andra utvecklar ångest och depressivitet vid kriser.
Uppvisar inga tecken på någon personlighetsstörning.
Det går inte att behandla depressiviteten och ångesten på ett tillfredställande sätt om inte hennes känsla av kränkning förändras.
Prognosen är helt beroende på hur hennes kränkning hanteras.
Om inget positivt sker där så är prognosen dålig."
Jag undanber mig annonyma kommentarer i bloggen. Har plockat bort 4 stycken idag.
Jag spelar inte på det här för att få medlidande. Skulle helst av allt slippa hela den här processen.
Så ni som inte vet vad det är, var tyst.
Jag kan ju säga att dom senaste tidens händelser löst ut en hel del, men det är för fan inte för jag vill ta uppmärksamheten från någon annan.
Jag har inte heller ensamrätt på att må dåligt, som någon sa. Det har jag aldrig påstått.
Att säga till någon med panikångest att rycka upp sig eller skärpa sig, är förödande.
Och vissa som uttalat det borde ju genom sitt arbete förstå bättre.
Och här följer en liten "ordbok";
Depression är ett lånord från latinet, depressio, 'nedtryckthet'. Som diagnos eller psykisk störning räknas ett stämningsläge som depression om personen är sorgsen och nedstämd, har avtrubbad affekt, viljelös (förlorar intresset för saker personen brukar vara intresserad av, är orkeslös och trött utan fysisk åkomma), men flera andra symtom är vanliga. Styrkan på nedstämdheten kan variera under dygnet; ofta är depressionen värst på morgonen och det är vanligt att personen vaknar tidigare än vanligt.
Depressionen kan ofta vara påtaglig i den drabbades ansiktuttryck, som är påfallade sorgset. Ibland döljer emellertid den drabbade sitt tillstånd för omgivningen, ett tillstånd som kallas "leende depression" eller "maskerad depression", varvid den deprimerade verkar, eller försöker verka, glad. Leende depression är vanligare bland kvinnor, och döljer ofta en långvarig och svårartad depression med suicidrisk.
En depression är en affektiv störning, med vilket menas att de huvudsakliga symtomen härrör från sinnesstämningen och känslolivet, samt dettas konsekvenser för beteendet och tankelivet. I standardiserade frågeformulär testas sådant som huruvida personen är olycklig, framtidstro och hoppfullhet, självbild (om personen anser sig misslyckad, skuldkänslor, upplevelser av att straffas av livet, kroppsuppfattning), om personen tycker illa om sig själv, intresset för aktiviteter personen brukar tycka om, hur ofta personen gråter, självmordsbenägenhet, irritation, intresset för andra människor och omgivningen, sömnvanor och trötthetskänslor, aptit, oro för den fysiska hälsan, samt sexuellt intresse.
Ångesten yttrar sig fysiskt på samma sätt som rädsla och oro, med arousal, darrningar, muskelspänningar, påverkat andningsmönster, svettningar, palpitationer, blekhet, vidgning av pupillerna, yrsel och svimningskänslor. Dessa kan alltså vara helt normala, men de kan också vara symptom på kroppslig anspänning beroende på t ex stress, och bero på ångest. Under ångesten är personen vaksam, misstänksam och spänd på samma sätt som vid flykt- och kamprespons. Stark eller mycket långvarig ångest kan leda till apati och orkeslöshet, eftersom ångesttillstånd är mycket energikrävande.
En känsla av ängslan och stark overklighetskänsla (derealisation) finns ofta i samband med stark ångest.
Ångest kan betraktas som en kvardröjd rädsla, en rädsla som inte gått över. Det räknas därför som ett psykiskt problem, eftersom ingenting reellt motiverar sinnesstämningen. Stress är en vanlig orsak.
Katarina-Cinnamon
