Not seeing a Scroll to Top Button? Go to our FAQ page for more info. Ghosty - Panikångestladdad feminist. Skriver om hur det är att leva i sin egen lilla värld av piller. Ibland går det an och ibland är allt nattsvart. Tror på allas lika värde. Skriver även om mat, mitt jobb på en secondhandbutik, mina hundar, familjen, odling, hantverk och om hur livet är för det mesta kort och gott.
2018-05-06
 00:35:00

Another day in...

Har faktiskt känts lite bättre idag.
Natten var lite stökig, då vi hade 2 hundar som spydde om vart annat.
Dock masade jag mig upp i morse.
Har suttit ute i solen. Det var så skönt.
 
Hade så gärna velat vara i Sundsvall och Pipline. Shadowmaster spelade där.
(Foto Elsa Undin)
Får väl bli någon annan gång.
 
Vi skulle grilla ikväll, men det blev inget, så jag tog gjutjärnspannan. Ronny fastnade hos grannen. Han kom dock hem och åt, men försvann tillbaka. Det är 4 grabbar med Ronny. Blev visst party. Så har dom eldat gammalt gräs i slänterna.
Jag har egen tid med hundarna. Ganska skönt, då jag inte dricker alkohol.
 
Fick 3 fina foton på Elsa.
Älskade ungen.
 
Nu har det blivit söndag och jag funderar på att gå och lägga mig. Vet inte när Ronny kommer tillbaka, men det lär säkert höras.

2018-05-04
 22:40:00

Black friday tw

Jag försöker verkligen hålla modet uppe...
Har haft det tufft på jobbet, är inte riktigt kry än och har en kontakt på kronofogden som inte kan förklara vad dom har gjort. Hon erkänner att dom dragit för mycket, men kan inget göra åt det annat än korrigera inför nästa månad. För att få pengar tillbaka måste jag överklaga, vilket i nuläget tar ca 7 månader.
Har i alla fall betalat villaförsäkringen, så nu får vi väl äta av inredningen. Blir så less.
(Hundarna går det ingen nöd på. Den maten inhandlas först).
Citolapramet håller mig inte flytande längre. Jag känner att jag sjunker djupare och djupare. Det är en jäkla tur att jag inte dricker alkohol, för då vet ingen var det slutat. Det kanske man inte vet nu heller.
Tänkte att jag skulle få till det med hantverket igen, för att kanske få in någon krona...men jag har inte orkat.
Tar mig knappt ur sängen. Jag kliver upp för att rasta och aktivera hundarna, sedan lägger jag mig platt tills det är dags att gå med hundarna igen. Dom skulle aldrig få lida av min oförmåga att ta tag i livet.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska orka. Att bli ifrågasatt om mitt mående var en ordentlig käftsmäll. Även om fogden har bett om ursäkt, så sitter det kvar.
Jag hoppas faktiskt varje kväll att jag inte ska vakna på morgonen...aldrig mer. Men likt förbannat vaknar jag.
Idag fick jag vara hemma från jobbet, då jag inte somnade förrän 03.30. Jag tänker för mycket. Det är aldrig lugnt i mitt huvud.
Växthuset rasade i vinter, men jag har ändå inte orkat planerat någon odling. Mamma ville att jag skulle hämta tomatplantor.... ja vad säger man? Jag har ingenstans att plantera dem och inte råd att bygga något. Hon är inte pigg, så jag vill inte oroa henne med mina problem.
Det blir inte bättre än så här.
Anja och Emma har rätt. Jag är helt jävla värdelös. 
 
 
 

2018-04-28
 20:50:00

Det känns som....

...en pågående likvaka. (Ursäkta Elsa att jag snodde den av dig.)
 
Jag har sovit hela dagen nästan. Sedan klev jag upp. Diskade, lagade mat och bakade stomper.
Det blev spenatsoppa, kokt ägg och stomper.
 
Konstaterar att Ronny och jag kommer inte att nöta ut varandra. Vi är vakna omlott. Igår var jag uppe och Ronny sov. Idag har jag sovit på dagen och Ronny har hållit igång. Nu är jag uppe och Ronny sover. Han lär väl vakna när jag går och lägger mig.
 
Vad ska ni göra på Valborgsmässoafton allihopa?
Jag börjar med att jobba och Ronny är ledig. Hade funderingar ett tag på att åka till mamma och Henry, men så fick jag veta att det inte fungerade. Mina barn med familjer ska komma och då skulle min närvaro förstöra stämningen. Nåja. Jag kan åka dit en annan dag, när det passar. Har ju fortfarande inte överlämnat mammas födelsedagspresent.
Så då blir det hemmakväll. Uppsöker ju inte någon majbrasa, då Lellen är så rädd för smällare.
 
Har lagt pengar i Nemos kuvert. Han fyller ju år. Tror inte att jag skulle känna igen honom riktigt, då det var så länge sedan jag såg honom, men och andra sidan lär han inte veta vem jag är heller. Så grattis Nemo. Du har ett kuvert här.
 
Första maj hade jag först tänkt åka till Sundsvall, dels för att gå i demonstrationståget och dels för att höra på Elsa. Det är andra året hon är förstamajtalare för F!. Vi får väl se hur jag gör.
Det är ganska tufft på jobbet nu, vi är så kort om folk.
I'm sorry, but I'm born this way.....

2018-04-24
 15:09:00

Moment 22

Nej, det är inte bra. Det är allt annat än bra. Orkar inte låtsas längre.
Det är åt helvete på ren svenska.
 
Efter att ha kämpat länge (6 år) så är nu kronofogden ett faktum. Det går inte att leva längre med en minskning av årsinkomsten på 126.000 kronor. Utgifterna blev för höga.
Hann väl landa i detta faktum och började titta över uppgifterna. Min kontakt hos fogden sa att jag kunde återkomma om det behövde korrigeras. Ringde och lämnade meddelande på meddelnde, men hon hörde inte av sig. Fick då prata med en annan kvinna (skatben). Hon gjorde ned mig så till den milda grad och hotade med både det ena och det andra. Sa att jag fick skylla mig själv och att det var ju lämpligt att få psykisk ohälsa när kronofogden hörde av sig. Jag försökte förklara att jag lidit av det i 6 år och att det faktiskt var det som gjorde att jag hamnat i den situation jag befann mig i. Hon bara fnös och sa att jag fick skärpa till mig och börja jobba heltid. Sedan tyckte hon att jag skulle göra mig av med hundarna. Jag försökte förklara att de är min livslina. Då säger apan att vi kanske ska dra mer pengar av dig, så får vi se vad du gör. Jag sa att jag har ju existensminimum, men då menade hon att kunde jag ha hundar kunde jag leva på mindre.
Chockad och totalt förkrossad gjorde jag en snara i källardörren.
Vet inte var jag fick kraften ifrån, men jag ringde mobilateamet.
Resten är ett töcken. Så glad att jag inte dricker alkohol, för då hade jag inte levt idag...eller kanske inte....
 
Kroppen är helt slut efter 8 veckors influensa och en sänka på 193, psyket är helt slut. Det är inte mycket med kärringen om man bortser från omfånget. Ibland tänker jag att det vore bra skönt att inte behöva leva vidare...
 
Har dock fått tag i den rätta kvinnan på Kronofogden, så lite har rättat till sig, men inte allt. Jag har fått en ursäkt och ett beklagande över hur jag blev bemött, men mycket av skadan går inte att reparera.
Det kvarstår dock ett stort problem, moment 22. Det kan dom inte hjälpa till med. Jag måste spara ca 787 kronor i månaden för att ha till försäkringar och bilskatt. Jag kan inte spara det på något konto, för gör dom en sökning och ser att jag har pengar, då drar dom det. Jag måste alltså plocka ut pengarna. Men när försäkringen ska betalas så finns det ingen bank med kontanthantering här i Sollefteå, så jag kommer inte kunna betala. Dom beklagar och säger att det blir moment 22. Jag får ju tillbaka pengarna om jag överklagar, men det kommer att drygt 6 månader varje gång, vilket inte fungerar om man ska betala en försäkring. Och så är det lika illa när jag får tillbaka pengarna. Har jag det stående på ett konto, så drar dom det vid en sökning. Vad gör man? Hur i helvete ska man kunna göra rätt?
Vi håller på att söka skuldsanering, men det tar tid.
 
Så är det lika bra att fortsätta.
Mina 2 äldsta barn bröt kontakten med mig för snart 6 år sedan. Det innebär att jag inte träffar mina barnbarn heller. Den sista lilla gossen har jag inte ens sett på foto. Jag har accepterat det. Såg ett inlägg på min ig-konto att jag tydligen åsamkat min äldsta dotter 15 år av helvete. Vet inte om det är under uppväxten eller då hon bodde här. Vad det beträffar uppväxtstiden, så har jag en del att tillägga, då jag har blivit anklagad för en rad saker som inte är sanna. Och gäller det tiden här, så hade vi både trångbott och ekonomiskt ganska skralt. Hon var dock den enda som hade eget rum under den tiden.
Jag sparar dock pengar till barnbarnen i ett kuvert, så dom får exaxt lika mycket som dom andra barnbarnen. Den dag jag inte finns längre, så får dom väl se att kärringen i Moforsen tänkte på dem.
 
Så är jag så besviken på Samhall och framförallt personalenledaren Anders, som förstörde mitt liv totalt. Mobbing på högsta nivå, lögner, hot om förflyttningar gång på gång, hot om att jag inte fick berätta denna historia (för då skulle jag råka riktigt illa ut) och vägran att följa rehabiliteringsplanen totalt. Tur i allt att det finns dokumenterat av läkare, kuratorer, fack och fk. Tyvärr slogs mitt liv i spillror. Saker som aldrig går att reparera. Är för evigt kväckt. Av den orsaken jobbar jag nu bara 25% och det har direkt gjort så att jag hamnat hod kronofogden. Jag brukar inte vara hatisk, men jag önskar att Anders får uppleva själv det han utsatte mig för. Jag önskar honom ett rent helvete i allt han tar sig för.
 
Facit. Det hade kunnat vara bättre, men sämre? Tveksamt.
 
 

2018-04-13
 16:56:38

Freeeeeeeedag

 
Mammans operation gick bra. Nu är det bara 2 kvar innan man kan slappna av. Men pacemaker och hjärtstartare på plats.
Själv har jag i stort sett sovit hela dagen och är fortfarande trött. 
Men nu är det helg i alla fall.
🤘
 

2018-04-12
 09:06:54

Förändringens vindar

Jag gick förbi spegeln...
Där såg jag en gammal, trött och väldigt kutryggig kvinna. Hon försökte le, men det blev bara en grimas.
En livrädd individ, som försökte slå bort att idag ligger hennes ännu äldre mamma på operationsbordet.
Vill inte tänka....
Hon tänker för mycket....
Detta får symbolisera dagens känsla....
Ps. Angående korkade kommentarer på mitt tidigare inlägg. Jag kommer att ta bort dem och inte försvara något. Är det någon som har så mycket problem med den nakna sanning, låt bli och läs då. 
Och karma slår inte till mot en 11-åring och man kan inte heller säga att hon gjorde aktiva val. Med detta kommer jag inte kommentera det mer.

2018-04-11
 12:12:00

Bara vanlig onsdagsångest...eller

Blev en sådan urladdning av det jag skrev igår att det är helt tomt. Ändå var det bara början. Kommer 3 tunga block till.
Jag valde att inte skriva mer, för då skulle det ha blivit en roman i 14 delar, eller något sådant. Men jag tror ändå att det räcker för att belysa det som kommer fortsättningsvis. Man har alltid ett val, men valet kan påverkas av vad man varit med om. Jag är helt övertygad om att jag skulle gjort vissa (inte alla) andra val om jag inte haft en sådan dålig självbild och inte vore så självdestruktiv som i sig är ett resultat av den dåliga självbilden. Nästa kapitel dröjer. Men jag ska hinna skriva innan jag dör. Jag tänker nämligen dö fri.
Nog om detta.
Idag läggs mamma in på sjukhus för operation av hjärtat. Vågar knappt tänka på det. Det kommer att bli en lång orolig dag imorgon. Måtte allt gå vägen. Hon fyller 82 år på söndag och räknar med att kunna fira födelsedagen hemma. Skönt att hon är positiv i alla fall. Själv är jag inte mycket (om man bortser från viktmässigt) att hålla i när det svajar.
Ute ligger snön i meterhöga drivor fortfarande. Våren verkar väldigt långt bort. Man får glädjas åt det som blommar inne.
Har förlängt livet på tulpanerna lite.
Så klippte jag ned en Chrysantemum, som jag tog in i höstas. Den blommar nu i både rosa och vitt.
Ja, lite färgprakt ger det allt.
 
När jag skrivit ned hela livshistorien, så ska jag förklara vad alla tatueringar står för. Alla har en orsak. Det kommer dock 3 texter till och en svart ros innan allt är färdigt.
Under den här tiden har jag kommit fram till att det är få som verkligen känner mig, även om betydligt fler tror att dom gör det.
Ingen vet vad jag tänker, några tror sig veta, men dom flesta bryr sig inte.
 

2018-04-10
 11:02:00

Om det skulle hända... Del 1 (ice) (tw)

Som vanligt är det länge sedan jag bloggade. Tänkte ett tag lägga ned det hela. Men nu ska jag skriva det jag länge tänkt skriva. Säkert virrigt, men den dag jag inte finns längre vill jag att dessa saker ska ha kommit fram.
Det kommer att bli tråkig läsning, men viktigt för mig att skriva ned.
💔
Jag kan väl börja med att jag hade en riktigt djup dipp för drygt 2 veckor sedan. Gjorde faktiskt en snara. Det är otroligt vilket lugn man får i dessa situationer. Jag är så rationell och lyckas avskärma allt annat. Jag blir så lugn att folk tror att jag mår jättebra. Och det gör jag nog när jag nått den gränsen. Till och med ångesten lämnar mig ifred. Jag vet att jag utan problem kan om jag vill.
 
Hundarna väckte mig dock ur mitt transliknande tillstånd och jag bröt ihop helt istället. Det blev psyk.kontakt, mobila teamet och min samtalskontakt som fick sopa ihop skärvorna.
Vet inte vad som var den utlösande faktorn, men det hade hänt en rad jobbiga saker. Varje sak i sig kanske inte så allvarligt, men sammantaget blev det för mycket.
💔
Nu ska vi tillbaka i tiden, till barndomen.
Jag var ett mycket aktivt barn och min mor hade en liter flytande Lergigan som stod på bänken. När jag blev för vild tvingade hon i mig en matsked. Jag hatade det eftersom kroppen blev så trött men jag var pigg i huvudet. Jag ryser fortfarande när en sked slår i framtänderna. Äter därför soppa väldigt försiktigt.
Vi, jag och min syster är ju uppvuxna med en alkoholiserad pappa. Det var tufft. Ofta hade han tagit ut stora delar av lönen i förskott, för att köpa sprit. Vår mat bestod mest av tunnpannka, hemgjord nyponsoppa (vi fick plocka nypon i parti och minut), nässelsoppa, blodpudding och risgrynspudding. Nyponsoppa klarar jag inte av idag.
Så byggde vi hus och flyttade till Byåker. Nu ökade problemen i takt med bristen på pengar. Mamma började jobba deltid och jag fick se till att min syster också kom iväg till skolan. Det var väl ingen fara, men det skulle bli värre.
💔
Jag såg ofta när pappa gömde flaskor. I början talade jag om det för mamma, men han tog ut det på mig med fysiskt våld. Så jag vågade inte berätta, men slagen fortsatte att hagla och även den psykiska tortyren om att jag var fet, ful, lat, dög inget till och så vidare. Jag började hata mig själv.
Satt ofta ensam ute i skogen eller efter Helgumsån.
Men det skulle bli värre.
Mamma skulle få möjlighet till skötarutbildning och en fast tjänst. Denna utbildning skulle vara drygt 2 år och vara ner i Sundsvall. Något som hon inte kunde säga nej till med vårt ekonomiska förhållande.
Det blev jag som vid 10 års ålder fick börja sköta hemmet, med matlagning och tvätt. Mamma var tvungen att bo i Sundsvall. Jag minns att hon bodde i villa 33 på Sidsjöområdet. Det fanns en telefonautomat där så hon ringde några gånger i veckan. Hon var kvar även helger ibland då hon gjorde praktik.
💔
Pappa började nu dricka ännu mer. Han hade fyllekompisar hemma nästan jämt. Framförallt en som hette Åke var vidrig. Han tafsade och klämde och stoppade händerna innanför kläderna på mig jämt. Pappa kom ganska snart på att han kunde byta det mot brännvin. Jag grät, men fick stryk. Det hela slutade i flera våldtäkter. Där emellan hotade han mig med att om jag berättade det för mamma så skulle dom skiljas och måsta sälja huset och vi skulle hamna på gatan och allt detta skulle vara mitt fel.
Det pågick i drygt 2 år och jag har burit på den hemligheten till bara för ett par år sedan. Min syster klarade sig undan. Vet inte om det berodde på att jag gjorde allt som stod i makt för att skydda henne, eller att hon är 4 år yngre. Förmodligen en kombination. Jag vaktade henne som en hök.
💔
Tonåren blev inte så mycket bättre.
Jag flyttade mellan mormor och hemmet. Kunde liksom inte rota mig någonstans. Stal jättemycket tabletter av mormor och gick väl konstant på Valium, Doleron, Tikadag och Tikanox. Så pass mycket att jag har minnesluckor. Trots detta var det ingen som reagerade. Hatade mig själv och kände mig konstant smutsig.
Provade röka hasch några gånger, men det var aldrig min grej.
Så träffade jag Peter, som jobbade på samma arbetsplats som min pappa. Jag slutade med både piller och alkohol (fast det var mest piller).
Jag flydde hem till honom och bodde där, trots att jag fortfarande gick i högstadiet. Lyckades skärpa till mig så mycket att jag fick slutbetyg från 9:an så när som i hemkunskap och samhällskunskap. Det var inte så att jag hade svårt för de ämnena, men de låg schemamässigt på fredag eftermiddag och efter lunch och 2 håltimmar. (Tentade i alla fall in dem under sommaren, med bra betyg).
Dagen efter att Peter fått sitt körkort, så körde han ihjäl sig. Jag var med och han dog i min armar. 
Nu rämnade världen på nytt. Jag fick flytta hem. Gjorde ett avancerat självmordsförsök med tabletter (lugnande, sömntabletter och blodtryckssäkande). Hade jag inte klivit upp för att gå på toaletten och rasat ihop medvetslös, så hade jag inte hittats förrän kvällen dagen därpå.
Efter begravningen tyckte mamma att jag skulle få komma ifrån lite. Vi åkte en vecka till Paris. Våren i Paris. Men jag mådde inte bra. Var yr, vinlig och illamående. Mådde egentligen bara bra när jag låg helt stilla. Tillslut kollades det upp och jag hade en blödning i huvudet. Låg ganska länge på sjukhus med slang i huvudet.
Kom hem till slut, men kunde bara vara uppe korta stunder.
I samma veva skulle vi renovera badrummet. Lasse och Kalle var 2 arbetskamrater till mamma som skulle göra det. Tyckte genast att det var något obehagligt med Lasse och jag sa det till mamma, som bara skojade bort det. Jag var alltså ensam hemma, liggande på sängen på dagarna med dessa individer i huset.
Jag hade rätt i mina farhågor. Utan att kunna fly blev jag våldtagen 2 gånger under en vecka av Lasse. Åter igen kände jag mig smutsig och äcklig. Ville bara bort. Försökte berätta det för mamma, men hon ville inte veta. (Idag vet hon och sa att hon förstått.)
💔
Kom upp till slut. Fylld av självhat och väldigt självdestruktiv. Mera piller (nu hade jag till och med fått egna) och mer alkohol. (Idag är jag helnykterist sedan flera år tillbaka.)
Jag levde ett vilt destruktivt liv utan konsekvenstänk.
Hamnade i en lägenhet på Östanbäcken. Vaknade i en sovalkov naken. Visste inte var jag var eller hur jag hamnat där. Jag var förpåverkad för att göra något och kunde bara ligga där och svagt kämpa emot våldtäkterna. Det var fem killar räknade jag det till sedan jag vaknat vet inget om tiden före.
Åter igen äckel, självhat. Men jag slutade med piller och alkohol. 
Jag flydde allt och gick till sjöss. Det var en ganska lycklig period i mitt liv.
💔
Skulle skriva mer, men det är så känslomässigt jobbigt att jag får dela upp det.
Mamma har jag fått svar av hur allt detta kunde hända. Jag var inte ute för att skuldbelägga henne, men vissa saker måste jag bara ha svar på. Hon önskar att hon hade haft förmågan att göra saker annorlunda. Det räcker för mig. Att hon trots allt anade. Vi har en väldigt bra relation idag. Den bästa vi har haft.
Pappa var jag och identifierade på bårhuset. Han såg ut som en blekfet, uppsvälld vaxdocka. Jag vet att det enda jag tänkte var; "där ligger du din jävel och jag fick aldrig ge igen."
Jag kommer aldrig att försonas med tanken på min pappa. All fysisk och psykisk misshandel han åsamkat mig, så förtjänar han inte det.
💔
Nu tog orken slut, men fortsättning följer.
🖤❤🖤
 

2018-03-13
 13:33:00

Jag är en stor flicka nu....

....och borde uppföra mig som en... men...
Tror att min hjärna kokar extra mycket pga den höga febern och oron över att jag ska träffa en överläkare på psyk. imorgon, för att gå igenom medicineringen igen. Brukar alltid vara ett orosmoment.
 
Så har vi det där med födelsedag, vilket är mycket komplext för mig.
Jag både vill bli ihågkommen och samtidigt inte. Kanske mest för att skydda mig mot att inte bli ihågkommen.
Nu kan jag gömma mig bakom att jag är sjuk.
Mitt första minne av den i raden "misslyckade" födelsedagar är den då jag fyllde 4 år. Mamma kom hem från BB med min lillasyster samma dag. Naturligtvis hade mamma och pappa inte hunnit köpa någon present och lägenheten invaderades av släktingar som skulle se den nya babyn. Jag fick höra att jag skulle vara glad, jag hade ju fått en lillasyster i present. Då tyckte jag inte det. Men jag älskar min syster. Och idag förstår jag vad som hände. Det var också en av de få gånger min mamma köpte en tårta. Det var en Messinatårta. Absolut ingen jag tyckte om med sin gula, hånfulla apelsiner ovanpå. Och alla mostrarna och morbröderna (till mamma) tyckte ju om den.
Det var där det började med sorg över födelsedagarna. Och det inpräntades i mig att jag inte skulle vara avundsjuk, vilket jag naturligtvis var.
Under uppväxten hade jag aldrig några kalas och inte min syster heller. Som uppvuxna med en alkoholiserad pappa, var det inte pengar till sådant, Med åren vågade inte ens våra kompisar komma hem till oss pga pappas lynniga humör.
 
Under mitt första äktenskap fick jag dock storslagna presenter. Tyvärr var det saker som min dåvarande man ville ha, som röjsåg, borrmaskin och inte att förglömma kofoten, vilka han tog tillbaka och med sig vid skilsmässan. Jag har ju aldrig varit någon materialist.... men det var ju mina presenter. 
 
När jag då fyllde 50 år fick jag mitt första stora kalas. Först blev jag uppvaktatad på födelsedagen, sedan hade Ronny och jag ett stort gemensamt kalas. Det var så överväldigande, att jag hade svårt att hantera det.
 
Och nu fyller jag 60 år. Jag har fått pengar av mamma och Henry. Så har jag gjort tatueringarna jag egentligen fick av Ronny och Elsa i 50-årspresent. Ronny fick åka på Sweden Rock 2 gånger i present. Och då tatueringarna blev mycket billigare än det, så ska jag få göra några till.
 
Nu fyller jag alltså år på torsdag. Men jag är sjuk. På riktigt.
 
Ska jag vara ärlig, så vet jag inte ens vad jag önskar mig?
Men ungefär detta:
 1. Att mammas alla operationer går vägen och att hon blir pigg igen.
2. Att svärföräldrarna får ordning på sin ohälsa.
3. Att Ronny får ordning på ryggen.
4. Att jag ska slippa alla ångest.
5. En ny vattenkran i köket, då vår läcker som ett såll.
6. Ny spis, då övervärmen i ugnen lagt av.
7. Nytt växthus.
8. Ny mobil.
 
Jag sa ju att födelsedagar är komplicerat....
 
Och stora flickor gråter inte.
 

2018-03-02
 15:36:56

Ett litet lågmält....

Idag känns det som jag måste be hela världen om ursäkt. Så då gör jag väl det. Ursäkta för allt.
 
Att jag inte tappat körkortet, som ryktena säger.
Att jag är sjuk och har urinvägsinfektion.
Att jag fortfarande har julgardinerna uppe.
Att jag har dålig ork.
Att inspirationen tryter.
Att jag är fet.
Att jag fortfarande bloggar. 
Att jag vågar visa mig utanför dörren.
Att jag inte engagerat mig i alla som tycker att jag borde gjort det.
Att jag är värdelös på alla sätt.
Att jag fortfarande lever.
Att jag mår psykiskt dåligt.
Att jag gnäller så mycket.
Att jag är ful.
Att jag inte dricker alkohol.
Att jag har dåligt minne.
Jag ber tusen gånger om ursäkt.
Listan har kunnat göras mycket längre, men jag stannar där.
Kommer ni på mer kan ni ju skriva det i kommentarsfältet.
 
Nu till något annat. Jag har i alla fall vattnat alla blommor. Något som tar tid i det här huset pga att det är så mycket blommor.
Hade också tänkt få upp några nya gardiner.
Lägger väl ut bilder senare.
 
I morgon är sista dagen jag äter penicillin. Skönt. Det har varit tufft. Mår fruktansvärt illa av det + att jag blir så dålig. Ska fira med ett glas Loka.
 
Det känns att mina stödsamtal på psyk. blivit inställda tre gånger. En gång pga mig och två gånger pga min kontakt. Ska till läkare den 14/3, dagen före jag fyller år, men nästa stödsamtal blir inte förrän i slutet på mars. Bara att gilla läget.
Snart kommer Ronny hem och då brukar det bli lite lättare.
Är orolig för honom och den enorma arbetsbelastning han har. Det med avlastning, tycker jag inte har blivit av. Men det jag kan göra är ju att försöka stötta honom.
 
 

2018-03-02
 00:55:40

Får ingenting gjort....

Ja, det har faktiskt hunnit bli fredag.
Har varit hemma den här veckan också. Förra veckan mådde jag så dåligt psykiskt, att jag klarade inte av något. Och nu har jag åkt på en urinvägsinfektion (blod i urinen) samt ögoninflammation. Har hög feber, så det är andra veckan det är stillestånd på allting.
Jag har ju köpt nya gardiner som ska upp, men det har inte blivit av. Det är ju rn del att sy också.
Får se om jag orkar i helgen. Än så länge sitter julgardinerna uppe.
Igår, torsdag fyllde svärsonen år. Grattis Micke.
På måndag åker han och Elsa till Nya Zeeland. Vilken resa va?
Fick några gamla bilder av en kompis. Tänk att jag har sett ut så där.
Roligt att få ändå, då jag inte har några bilder kvar från förr. Dessa är ej längre i min ägo,
Hade ju scanrat av en del bilder, men så fick vi en datakrasch och allt försvann. Men man kan ju inte leva på gamla meriter, det som är borta är borta.
Hade dock gärna haft någon bild av min mormor och morfar... men vi möts snart är jag helt övertygad om.
Jag har en stark känsla av att jag inte behöver oroa mig så mycket över framtiden. Jag har snart staplat färdigt här på jorden. Allt är dessutom förberett med testamente och begravning.
Känns inte jobbigt på något sätt, snarare en lättnad.
 
Och om man tittar på dom gamla bilderna av mig, kan jag bara konstatera att jag blivit jäkligt fet. Mycket beror på medicinerna jag äter. Men inte allt.
 
Den här månaden händer en del. Vi firar bröllopsdag. Och jag fyller 60 år. Ska inte ha något kalas. Möjligen att vi har ett när Ronny fyller 60 år.
Vi har inte pratat så mycket om det.
Har i alla fall köpt en ny klänning som jag kan svassa runt i. Det går alldeles utmärkt att göra det ensam.
Nu ska jag försöka sova en liten stund.

2018-02-21
 14:25:12

Jag har så mycket ångest...

Har inte jobbat på hela veckan. Mår skit helt enkelt.
Jag har trots allt funnit glädjen i att träna hund igen. Har ju ett bra ämne i Rexen.
Dobgun's Gino Gaudetti, Rexen.
Idag har vi dock haft lite olika uppfattningar om saker och ting. Då det är -20°.
Det där med dress var ingen höjdare. Han gjorde piruetter liknande trippel Salkov och dök till slut i backen. Underbara tokiga hund.
Det har varit mycket prat om karma. Jag tror på det. Men några som säger sig tro på karma, borde kanske tänka till hur dom agerar....
Och därför påminner jag om det.
♥♥♥ 
    

2018-02-18
 13:58:02

Söndag, sånt som bara händer...

 
Jag är som ett tuggummi i huvudet. Så segt. Sover dåligt på natten, trött hela dagarna och ruskiga koncentrationssvårigheter. Som vanligt då, skulle säkert några säga, men jag kan tala om att det är värre än vanligt. Mycket beror väl på Lergiganet, som jag har måstat ta till för att inte sitta som en vägglus på väggarna. Tankarna är helt galna. Jag har insett att jag måste stänga dörren totalt för vissa. Inget lätt beslut, men jag måste överleva... även om vissa önskar att jag inte skulle göra det. Tyvärr för er, så blir jag kvar ett tag till.
 
Har pratat med mamma, som var vid gott mod. Men oroar mig gör jag ändå.
 
Annars tror jag vi drunknar i snö snart. Minns inte när vi hade så här mycket snö sist. Detta är verkligen vinter och sommaren känns långt borta.
Ghosty har börjar löpa, så det är kalsonger på.
Rexen har verkligen bott in sig här nu.
Ska sätta mig och fylla i några papper. Även det känns jobbigt.
Har ett läkarbesök dagen före födelsedagen. Men skitsamma. Jag känner inte för att fira något. Jag kan ju ta mitt alkoholfria rosa bubbel, men vi får väl se.
Den bästa födelsedagspresenten är om mamma blir kry igen.
 
Nu tv-soffan. Det är ju trots allt OS.

2018-02-16
 23:25:57

När, var, hur.....

Fast om det är så jävla enkelt vet i fan....
Har pratat med mamma 3 gånger i telefon idag. I morse var det positivt.
Men samtalet på eftermiddagen vände upp och ned på allting.
Jag sjönk ned på knä och storgrinade. Allting blev med ens panik, rädsla och ångest, Har jag kunnat ge henne mitt hjärta, så har hon fått det med en gång. Det kändes som jag inte behövde det längre. Det slog ändå inte som det skulle. Trodde ett tag att det stannat.
Mamma och jag återknöt ju kontakten för snart 6 år sedan. Vi har aldrig haft så djup kontakt som vi har nu och då känns det så hemskt om allt skulle ta slut nu. Så många år som gått och vi inte har haft så mycket kontakt, så många bortkastade år. Men jag är ändå glad att vi har haft den här tiden.
Hela eftermiddagen var som ett vakum.
Vid 17.00-tiden åkte Elsa och Micke och hälsade på henne.
(Foto Elsa Undin)
Hon är så liten mamma, det syns samesläkten i henne.)
Nu är ju förstås imte Micke den kortaste personen att jämföra med.
Nu har vi fått reda på att det kanske finns ett alternativ. Det är bara att hoppas att hjärtat orka slå tills det blir av. 
Kändes lite bättre när jag fick direkt rapport från sjukhuset av Elsa.
Det var ju alla hjärtans dag igår, och då kan man väl ge bort ett hjärta.
Fick tulpaner av Ronny. Älskar tulpaner. Men för tillfället är allt i ett enda virrvarr.
 
Mamma stödjer mig i att jag ska skriva ned mitt livs historia. Det är en upprättelse för mig. Och visa på att saker och ting kanske inte alltid var som andra trodde. Det blir ofta lite färgat när man väljer att hålla sig till vad en person säger. Jag tänker berätta min sida av allt. Jag skiter fullstängigt i om jag retar upp någon eller om jag blir misstrodd. Min sanning är sanning för mig och ingen annan ska tala om vad jag har varit med om eller hur jag har upplrvt saker.
Det jobbiga blir väl att börja skriva. Gå in i allt igen, men förhoppningen är ju den att jag ska kunna släppa det sen. Jag har stöd från många i det här. 
Och jag lovar att det är mycket som inte var vad det verkade vara.
 
Och till Ronny, mamma, Elsa och Micke som alltid ställer upp för mig....

2018-02-16
 02:20:00

Den som vandrar i dödsskuggans dal....

 
Det är en jäkla röra i mitt huvud, och jag hittar ingen tåt att nysta med.
Det har hänt en hel del och ändå inte...
Mamma ligger på sjukhus igen och det ger mig så jävla mycket ångest.
Nätterna är för det mesta sömnlösa och det börjar ta ut sin rätt.
Mamma och jag pratas vid två gånger om dagen, och det känns skönt. Så pratar jag nästan varje dag med Elsa, det enda barn jag har, om man bortser från mina fina bonusbarn.
Jag ska åka ned och hälsa på henne och Micke känns det som.
Ja, om ganska precis en månad fyller jag 60 år. Tanten är gammal. Känns som det är en hel del jag måste hinna göra av den sista tiden i livet. Har inte så mycket tid kvar nu. Har börjat strukturera upp en hel del.
 
Eftersom jag vill bejaka det samiska i mig så kom tatueringarna till. Det blev nog en riktig knuff nära jag fick min Sápmiflagga stulen.
Det är Sarakka (kvinnogudinnan/nåjdens fru, Sápmi som betyder Sameland och solhjulet för det eviga kretsloppet.)
Jag har också The unforgiven av två skäl. Det är en låt från Metallicas svarta (den bästa och ett måste att äga) och för att min situation har blivit så det passar in på mig.
 
Jag har gjort ett omfattande tillägg i mitt testamente. Det känns bra. Några kommer nog inte att bli så glada, men borde inte bli förvånade heller.
Det är en hel del som har lett fram till det. Jag har fått en del skärmdumpar som handlar om mig och det är inga snälla saker. Det ironiska är att jag har inte fått dom från några närstående, utan helt andra personer. Så nu säger jag bara att "Here we go again"........
 
Att jag inte ens har fått se en bild av det sista "barnbarnet" gör egentligen saken lättare. Det är bättre att ingenting få se eller veta, så har man bara det att förhålla sig till.
Jag sparar ändå pengar vid födelsedagar och jul, till dom som jag inte träffar. Lika mycket som bonusbarnbarnen får. Har tre kuvert undanlagda. Ingen ska säga att jag inte var rättvis,
 
Med Rexen Dobgun's Gino Gaudetti gåt det bara bra. Lellen däremot är en mycket gammal man nu. Men vi hoppas väl att han ska få vara med till sommaren.
 
Tidsresan jag skulle skriva om, har blivit uppskjuten. Min kutator vill att vi ska träffa överläkaren först. då hon inte tror att jag är stark nog att starta den.
Men jag kommer att börja skriva snart och det kommer att sträcka sig över tio år i taget och beröra händelser som påverkat mitt liv. Tyvärr kommer jag inte kunna lägga ut några bilder, då dessa inte är i min ägo längre. Men det funkar med det skrivna ordet. Jag ska skriva den nu, eftersom det finns dom som inte tror att det är sant. Selektivt minne kallas det. Men min mamma och några fler kan styrka att det är sant. Det kommer helt och hållet vara min berättelse.
 
Nu ska jag försöka sova. Klockan har hunnit bli 02.30.